Therese Bohman Vad är dealen?

Alltså, vad är det med litteraturkritiken, vad är det som händer? Det blir på riktigt bara värre och värre. Först det samstämmiga snömoset om Joar Tibergs "Mellanben", och nu Johannes Heldéns två parallellutgivna diktsamlingar om vilka recensionerna är fullständigt vettlösa, det värsta trams jag läst i en tidning, helt obegripligt. Vad är dealen? Vad håller ni på med? Jag frågar för att jag vill veta. Snälla skriv och berätta. Ni får vara anonyma. Som hos Linda Skugge. Hur blev det såhär?
       
Det är min fasta
övertygelse att det går att skriva om poesi som det skrivs om popmusik, med samma passion och tro på poesin som något som är PÅ LIV OCH DÖD, något som KÄNNS och GÖR SKILLNAD. Hallå, HALLÅ!, kan ni ärligt säga att Johannes Heldén gör något av det? Ni måste förklara varför i så fall. Eller tycker ni inte att han gör något av det där?, varför skriver ni inte det då? Varför sitter ni och nickar och hummar och kliar er i skägget och är lite ljummet NÖJDA? Jag vet inte vilket som är värst.

       
Kan ni snälla lägga
av med att skriva en massa trams om det raffinerade i att förståelse inte är målet, kan ni sluta få det att låta som att ni nått nån slags högre insikt och nivå, som att det är något FINARE, som att ni minsann är ena riktiga finsmakare när ni uppskattar vad det nu är ni uppskattar, den fräcka idén, "utforskandet av språkets mekaniska sida", TANKEN, SMARTHETEN, whatever. Har ni levt en dag i verkligheten?, har ni KÄNT något? Alltså på riktigt. Kärlek, typ? Mer än i teorin? Hur kan ni då gång på gång ställa så låga krav på poesin?, jag fattar inte. Jag börjar gråta nu. Varför sökte ni er till poesin över huvud taget? För att ni hade ett trängande behov av att ta del av "utforskandet av språkets sumpmarker"? Grattis i såna fall.
       
En gång när jag
undrade vad jag höll på med egentligen fick jag rådet att gå tillbaka till de där texterna som skakade om mig för första gången, de där livsavgörande texterna, de som ändrade allt. Har ni ens sådana texter? Texter om vilka ni inte tänker "hmm ja, det här var minsann intressant..." utan "ÅH GUD, JAG DÖR!!!". Har ni glömt bort dem? Kan ni inte leta upp dem, leta er tillbaka, utgå från dem? Och sluta NÖJA ER, på riktigt, sluta vara så fega, sluta skriva er fria från att ha en åsikt genom att vara lika obegripliga som poesin ni skriver om. Kan ni inte TYCKA NÅT nån gång, kan ni inte skriva som det är, "JAG KAN INTE FÖR MITT LIV SE VAD FÖR GOTT SOM SKULLE KUNNA KOMMA UR DEN HÄR DIKTSAMLINGENS EXISTENS", kan ni inte skriva "okej, NÅGOT ÄR RUTTET HÄR, detta har pågått länge nog, det här är bara kulisser, trams, skval, nu får nån faktiskt ta och skriva nåt med SUBSTANS". Nästa som använder ordet "språkterräng" eller "ordlandskap" måste dö, jag menar allvar, det räcker nu. Jag fixar inte mer. Jag ska gå i landsflykt.

 


Therese Bohman | Ingår i redaktionen för otidskrift.se. Skriver skunkdagbok som Salome där denna text först publicerades. Medverkar bland annat i Fantasin, Aftonbladet och sommarnummret av Lyrikvännen.

Läs Viktor Johanssons svar