(och pokémon betyder pocket monsters)
  
Sjösättning.
Trygghetens skyddande äggnäste – endimensionellt tecknat blir det en horisont – är dags att springa ur.
    Jag tar denna mörkrädsla som den kommer. Som en påminnelse. Låter mig fattas vid handen, ledas in i en absolut tro på den äldre, uppfostrande rösten –
Man kan fastna i sin hemska grimas.

Vid den första läsningens ytkontakt ter sig detta ett fruset arrangemang, ett stilleben av likstela rader. Nature morte.
    Det bäddande skräcktemat kunde man tro om något finkornigt och massivt. Ett förenklat mörker mättat bläck. Men under det att antalet omläsningar ökar liknar det mer och mer något levande. Här sjunker och stiger det, hävs som under ängslig andning; drar/trycker, kryllar, trevar och spränger ut i långa språng.

Är det lättare att skrämmas av det man inte behärskar beskriva i ord? Kan man bli rädd för sitt eget språk? Det egna registrets överrumplande volter och utfall…
Tröstar det att säga Det är bara på lek?
 
Loopen i kulvertsvärtan, länge klingande diskant.
Jag ser framför mig en tunnelform i våtdräktstyg. Textil skumtextur, en syntet som vrängs med avigsidan ut. Lilla pysandet unken plastlukt i omvridningen.
    Det mjuka objektet som här gör sig synligt, tunneltuben, blir ett spöke av sin elastiska vävnad och dennas avvikelse från Människans Natur.
    Vrängandet… Ut och in-aktens milda handrörelse sveper över gränsbältet mellan levande och död.       Detta skulle kunna kallas ektoplasman vi alstrar i vår hemmiljö. I vår hemmiljö. I den nära kontakten med de döda ägodelarna. En artificiell svampighet och dunst av ruttnad.
    Ut och in. Med svart pulver penslas fingeravtrycken fram.
 
Syrahalten går att mäta. Gränsland inringas här. Också i skevheten av det som liknar korrekturmissar.
 
Främmande tryck och bländningar registreras i mänskolivet. Förskjutningar av taktart.
Är det här en egentligen ofarlig monsterform, mjuka skuggor i det släckta rummet. Eller har vi skäl att oroa oss på riktigt?

Kroppen innestänger en varm rymd.
Vi skymtar kanske varandras dunkel, i ögonsvärtan, eller hellre då vi blundar…
Går det egna barnets lopp att alldeles förstå och följa? Går förälderns rädsla att avslöja? Då kunde det bli verkligt otäckt.
 
Ut i öppna havet. Där drunknade spökvrak gör sig synliga bitvis ovan vattnets spänning. Trots sin tyngd.
Se men inte röra sig. I oceangalaktiska banor flackar skeppslyktor med dödblicken. Ljuset är en guldkista, ett grund. Grundvalen kallas mörker, eller lika väl avsaknad av ljus. Ljusvallen dubbelviks som en tunn film, sträcks till en linje. Hastigheten överskrider den hos horisonten då den flyttar: ständigt bortåt vid ett närmande. Skrämseln är valla för fantasins längd i skären. Rädslan också någonting att lära känna. Något vi bär som ytterligare ett sinne. Syns, känns, hörs, har samma smak som… Hårt slår basgången. Röda hav mot hjärtats botten, i otätheter mellan kamrarna det pumpar, skräck och önskan. En dåligt åtdragen kran, vägande dropp. Spökena bär vätan och lämnar fuktstråk efter sig. Det vattnas av otäcka historier i modermunnen. Levande lilla människoklimpen i detta skrämselvatten.
Inte jättelångt kvar nu, till fast land, till mammas hand, till den benvita sanden, stranden utsträckt under sängen                som om den låg på lur.

Clara Dackenberg