![]()
en glosa en äcklig
grumling
Sen aprilkväll. Jag var samma dag anländ till släktens sommarstuga på Östgötska landsbygden. Tågresan dit gjorde sig påmind, inte bara men mest påtagligt så, som ett stumt ilande i ländryggen. Nu tänkte jag väl bara ta några steg inuti stövlarna före läggdags, men hamnade i en sorts rytm av återseendets runttrampande fram över markerna. Över sjötomtens sanka kärrterräng upptäckte jag och föll liksom in i gamla klivlängder och mönster att lägga stegen. Ringade på nytt in den bekanta arealen och återtog den som revir. Där börjar dikten. Först i blicken vilande över händerna, block och penna, på tåget. Vidare nerifrån gräset, i stjärntecknen och deras återspeglingar i markens sista spridda snöfläckar. I hur märkvärdigt klar den lantliga natthimlen var, ostörd av dämpande stadsljus… Här fanns en skärpa i kontrasterna som gjorde mig upprymd. Himlakroppar dråsande av vitt, fjolårsgräsets fällande päls… fläder och hägg fläckiga ä-ord. Under den långa bilresan hem några dagar senare, fortsätter det. Med en glosa, och minnet av en brokigt mönstrad vas. Över den hågkomna vasen löpte tunna mässingskonturer att skilja olika färgfält åt i en täckande emalj. Cloisonné får jag förklarat för mig att tekniken heter. Cloisonner är avskilja på franska. Cloison (skilje-) vägg. Skyltarna med ortsnamn utgör ännu en spräcklighet, blinkande till längs vägen som vita gluggar mellan trädstammar och dystra industrikomplex. Just det där avgränsandet i barndomens kalejdoskopiska vas blir en så symbolisk bild för mig och sträckan mellan landet och stan. Den gräns som ska överträdas mellan landsbygdsrytmens långsamma stöveltramp, och det liv jag för i stan, och snart skulle plocka upp igen. De vita fläckarna övergår så i norrländskt vårande och en blick över vattnet. Klasar av måsar och ruttnande isflak. Pappersservetter och plastskedar spridda över torgen. Dikten siktas vit av ljusa kronblad. Kommunal spirea. Detta återkommande vita i dikten (och andra egna texter) är inte ett alldeles välkommet element. En pastell som slammar och skymmer, och lovar någon sorts falsk, kemisk renhet. Precis som metallen som här står och ska likna konturväggar mellan diktens olika avsnitt. Samma ogenomskinliga och definitiva mättnad i ytan. Alltså, ”helhetens slutgiltiga klang” är som den når mig, inte alldeles stämd och ren. Det vita och metalliska som jag bygger runt, vill inte smälta samman med resten. En effekt som i och för sig borde vara önskad då det också handlar om skiljeväggar, men mina utplacerade gavlar gör sig inte riktigt nog synliga i texten. Avgränsandet misslyckas och resultatet blir en äcklig grumling. Papperets förtryckta linjer liknar en bekymrad panna. Texten närmar sig att vara framme. Varje rörelse ses som på håll genom den vita pastellen. En doftlös distans, ljummen volym luftigt vispad och inte liknar den huden… Handen vaknar till. Inne på stormarknaden finner den sig vilande mot hyllängdens sträckning. Är bland det första som stryps – knogarna mörknar mot planet för schampoflaskor. En annan periferi, handen sträckt ur kroppsvärmen. Är bland det första som stryps. På grund av sitt avstånd från hjärtat. En hand över hyllkantens garnityr av prismärkning, streckkoder, produktnamn. Solen som plötsligt faller in och får raderna i det vita att komma igen, i hyllkropparnas ljusa längor. Strålar streck och tunna strån. Hårnålar. Blonda. Clara Dackenberg | 87 03 04. Född, uppvuxen i Umeå En första dikt vid fem års ålder med de avslutande raderna: … och om solen släckt sitt sken galer tuppen ej i Flen … Annars en diger flora mer prosaiska barndomsverk De blommorna hette ett av de större. Fler dikter från tolv år och det har fortsatt. Stipendiat i tävlingen Ung poesi vid Göteborgs poesifestival 2005. Plats i den upptryckta antologin.. Tre år bild och form estetisk linje på Midgårdsskolan i Umeå. Tilldelad medel ur Bjärups stipendiefond för teckning och konstnärligt arbete 2006. Vidare studerande litteraturvetenskap från och med denna höst, i Uppsala. Inga arbetslivserfarenheter att skryta med. Har kunnat betitla mig lokalvårdare, men det är som sagt inte mkt att skryta med. |