DET GENERAR MIG hur hastigt tiden går. Hur ljuset syresätter oss och får oss att åldras. Och det slår mig, så ofta, att det bara finns en möjlighet att förstå alltihopa; istället för att bli belyst måste man belysa. Man måste uppgå i detta ljus och precis som det lägger sig över en gata eller trycker sig upp mot en vägg, måste man delta i detta sken och läsa vad det läser.

Pier Paolo Pasolini har precis kommit in från Bologna med några vänner och sitter nu på Caffé Pazzaglia i Terni och bemönstras hastigt av slarviga skuggor, över skjortan, kavajen på stolsryggen osv. Staden ligger inklämd i en bergskedja och nere i dalen samlas det skitigaste ljus och förmås inte sköljas ut med någon frisk vind, utan förblir stående, lite fet nästan i sin konsistens och lägger sig till rätta bland levande och döende, djur och odjur, poeter och sotare.

Paolo erbjuder Gabriele lunch, säger sig villig att betala, men Gabriele (efternamn Naldini, okänd charmör) har inte vett nog att stanna, eller så är han förskräckt och lika generad och låter därför bli. Han samlar in sina skuggor och ger sig av, nickar hastigt, en svettdroppe som fångas upp av solsporer, nu i droppens mjöliga hinna.

Vid tretiden fylls gården framför Liceo Classico upp av ett progressivt och nästintill söndrande ljus. Folk strömmar ut ur skolbyggnaderna, och det är ett självdefinierat folk, som begrepp i sig går det utmärkt att använda just ”folk”, eller fotgängare, men närmare än så är jag inte beredd att gå eftersom sammansmältningen med stadens övriga invånare gör det omöjligt för utomstående att urskilja vilka av dessa som är studenter och arbetslösa, råskinn och heroinister, servitriser och bibliotekarier, etcetera.

Just Terni, som utsattes för suggestiva bombarrangemang både från allierade och axelmakten, etthundraarton gånger för att nämna en siffra, under ett av de två större krigen, ser ut att ha fått sin dos ljus, och man kan se röntgengenererade skuggsiluetter i de få antika murar som ännu inte vittrat sönder kring en glödande atomisk kärna. Det är överlappande och kollageistiskt ljust och man skadar sig nästan i försöken att spåra distinktionerna.

Att utsätta sig själv för ljuset är att acceptera att man har allt att förlora. Vi har tillåtits en kort vistelse bland vänner och bekanta och rycks därefter ut ur vår text, med fabricerade berättelser och påhittade tyger. Allt det där stryks ut och vi vaporiseras till en luminös kondens, alldeles simpel i sin molekylära struktur, och skiner ut i rymden, ett blasfemiskt duggregn kan tyckas, efter allt ont vi åstadkommit ovanpå Krita, Jura etc.

Men att studera ljuset och formulera texten efter det, att låta det slå in hårt och omsätta det i sitt verkliga drama, eller ljudet efter den ton det antar, och resa det till en rörelse där språket är metastatisk till själva ljuset är att färdas längs med det och se händelserna i sin sanna organism och vi, människor, blir verkliga först då, oföreställda, måhända till somligas stora sorg, men befriade från allt, till och med bläcket överger oss, föräldralösa under ljuset.

David Uppgren | Sthlm, snart i exil, driver Bokstäder och litteraturtidskriften Stalker. Debuterar på Fiendeförlaget i dec/jan med Ljusrepubliken.