det_balser_pa_manen.jpg
Amalia Årfelt©

Lyssna!  [Uppläsare: Vendela Fredricson]



Gå på zoo


Han ”leder den lille vid handen”. Så heter det. Vi ser dem bakifrån, ur ett vidvinkelperspektiv. Ljuset strålar omkring dem. Statister rör sig i ytterkanterna, så att mannen och barnet ges möjlighet att skilja ut sig. Vara särskilda, stå i relation till. Så ser det ut. Detta är scenen.
   Den lille pekar. Det är så de gör. Han håller den store i handen. Håret är kort i nacken på den store, halsen lång. Han ser fin ut, bakifrån, med en liten vid handen. Den lille har en fågel innanför tröjan, nära hjärtat, liten och vit. De går förbi en damm, det finns en delfin i dammens vatten, kanske flera, ljusgrå blanka kroppar, en massiv, solid plast, ser det ut som, tung, späckad, den lille vill vidröra, med en hand som är varm, det är nästan sommar, närmare än förut, han vill känna på den hårda kalla kroppen.
   Han dras bort. De fortsätter uppför backen, runt ett hörn. Det är vildare där, farligare, större. Öppna gap. Tänder. De försvinner bakom huset, som böjer i analogi med asfaltens båglinje.

–––

Vi är på andra sidan. Materialen vi befinner oss i är inte desamma. Lejongula kroppar. Läten som från underjorden. Tät, kort päls. Vi är inne i dem, i dessa kroppar. Vi ser ut genom deras öppningar, så kanske det är. Vi iakttar, avvaktar. Ser hur de kommer längsmed kanten, mannen och barnet. Det är ett språng mellan oss och kanten. Det är sten, en sorts mur. Gap. Solen kommer från andra hållet nu, vi har vridit oss mot väster. Vi ligger på magarna, lutar oss med armbågarna mot de vita fuktade tänderna. Vi kikar ut genom öppningen. Den lille leds. Han är mindre nu, mindre än förut. Han är varm.
   Det är så vi känner av honom. Han är trött, han ser trött ut. Den lilla fågeln kittlar mot hans tunna elastiska bröstkorg, skälvande fjädermjuka, hans bröstkorg är len, torr, fågelns fjädrar varma. Han ser på oss, kikar över kanten, ser upp på mannen. Och mannen, vars ansiktsuttryck nu går mot konstans, gjutenhet, sträcker långsamt ner sin hand under pojkens blus. I den lilles ansikte rundas allting – ögonen, munnen, själva ovaliteten – en vit våg sköljer, vi känner hans doft, hör hjärtats snabba pickande, bruset som rister genom det.
   Mannen plockar fjäderdjuret från den lilles bröst och kastar det över kanten. Det faller, och det vecklar ut sig. Viker upp sig, det är lätt, det faller, vecklar ut sig ur sin vithet. Ett kast åt sidan. Vi kastar oss åt sidan. Det smäller. Korta, hårda smällar. Den lilles tomhet som plötsligt faller ur ledans lilla ansikte.
   Snabba röda stänk. Vitt som lättar. Hit och dit. Dun gungar i draget. Ett varmt sipprande. Han skriker, men det hörs ingenting. Den store. Våldsamt, med handen över den lilles mun. Han bryr sig inte om saliven som stänker, eller tänderna, som är för små för att bitas. Han håller fast honom. Den lille sparkar, kränger, men tar sig inte loss. Han är vit, också den store. Vit. Hans arm, hand. Det dunklädda hjärtat, den lilles fjäderorgan, vi känner dess varma vätska. Ner längs våra kroppar. Den rinner förbi oss, ner i lejongapet. Det tar tid. Vi väntar, avvaktar, den lille stillnar.


I honom finns ett hålrum och vibrationer. Vi tittar ut. Genom barnet, vi är i den lille, den som vitnat, skrikit. Solen, det är sommar. Nästan sommar. Vi ser dem bakifrån. Hur de går mellan dammarna. Pekar. Man kastar en pojke i luften framför sig. En liten skrattar, darrar. Man leder de små mellan burarna. De vrider sina huvuden, hit och dit, de tittar, pekar. Det är nästan för tyst. Nästan känner vi oss iakttagna.

De tänkte sig nedtecknandet av ord som ett dödande; vi tror att det är så att fjärilarna, när de spänns upp för att bevaras i samlingarna, också lever. Skriften är ett fjärilsbrev, fladdrar som bara en skälvning i den fastnaglade stunden före uttorkning. Skriften dödande tecken för annat tecken. Föra blommor i rymd och tvång av ord. Eller röra som stjärnor, eller glimmer genom vatten. Vi ritar passager, genom att föra fingret genom luftens damm; djur följer rörelsen, djur och hett blinkande, skiftande mikrober.
   Råkor och kakaduor byggde bo i bjälklaget; vi stängde om dem, dörren till pörtet. ’Und dann waren wir die Pferde, unfrei, im Schreiben’ – i dressyrdjurets porslina rörelse – mastery constituted by subjection: hur denna paradoxala simultanitet –


Vi ser ut ur hålrummet, kikar ut mellan spjälorna. Det är soligt, solen har nu vänt, den når oss från öster, glimtvis mellan benskörheterna. Vi skallrar i hans bröstkorg, i den lilles hålrum. När man skakar barnet rullar vi som ärtor. Vi kommer inte loss ur det skallrande, darrande hålet. Vi är i skallran. Flykt i vita fjäder, dis ur stenlagd grop. Sus i ådrorna, venväven, omloppets slutande hinntunnhet. Temperaturen är inte begriplig, den är ”det levandes” värme, och okonstruerbar. När vi byter punkt är det sköra rummet ett fläckigt djur, ur vars päls vi talar.





Vendela Fredricson | Är född 1974 och bosatt i Stockholm. Hon debuterade 2006 med romanen Landar (Modernista), första delen i Tröstens trilogi. Andra delen, Diktafon, kommer ut i vår.