När Joseph Brodsky i samband med nobelpriset i litteratur 1987 ombads att lista några möjliga framtida nobelpristagare, nämnde han bland annat den jugoslaviske författaren Danilo Kiš. Bara två år senare, den 15 oktober 1989, dog Danilo Kiš i lungcancer i Paris, 54 år gammal. Något nobelpris blev det alltså inte. Tidpunkten för dödsfallet kom ändå lägligt. Med några års marginal undvek Danilo Kiš de blodiga etniska konflikter som drabbade hans land under 1990-talet, konflikter han redan under sin livstid anat och föraktat. Som son till en ungersk-judisk far och en montenegrinsk mor hade han på nära håll er farit förintelsens konsekvenser: hans far och flera släktingar dog i Auschwitz och resten av familjen tvingades ut på landet för att leva under mycket fattiga förhållanden.

Novellsamlingen De dödas encyklopedi trycktes första gången i tidskriften Književnost i Belgrad 1981 och gavs ut på förlag två år senare. Det var Danilo Kiš tredje novellsamling och i sitt efterod beskrev han samlingens noveller som sprungna ur samma tema, ”ett tema som jag vill kalla metafysiskt”, det vill säga döden, något som han menade alltsedan Gilgamesheposet varit ”ett av litteraturens mest envisa teman”.[1] Tanken på döden är visserligen central för hela Danilo Kiš författarskap, men ännu viktigare är kanske det metafysiska anslaget. Många har pekat på inflytandet från den argentinske författaren Jorge Luis Borges och en hel del tyder på att Borges varit viktig; i ett flertal av Danilo Kiš böcker behandlas motiv som starkt anknyter till Borges tankevärld.

Jämförelsen blir särskilt tydlig i den av novellerna i De dödas encyklopedi som gett sitt namn åt samlingen. Novellens kvinnliga huvudperson beskriver där hur hon under ett besök i Stockholm visas stadens alla sevärdheter, från Vasaskeppet till Dramaten. En kväll tar hennes följeslagerska med henne till Kungliga biblioteket. Det är sent och huset är stängt men av en händelse kommer ändå en vaktmästare och öppnar dörrarna. De släpps in. Huvudpersonen, som lämnas ensam kvar, upptäcker snart att bibliotekets salar ser likadana ut och att de är ordnade alfabetiskt. Hon förstår genast att det hon har framför sig är den berömda De dödas encyklopedi. Driven av en dunkel föraning börjar hon springa till rum M, slår upp ett av banden där och får se en bild av sin far som gått bort bara två månader tidigare. Det hon funnit är alltså faderns biografi, hans liv sammanfattat in i minsta detalj som en del i ett historiskt uppslagsverk över alla döda. Oroad av att vaktmästaren när som helst ska komma och avbryta hennes läsning börjar hon anteckna de viktigaste passagerna ur verket. Det är i växlingen mellan encyklopedins fakta och berättarjagets anteckningar som historien sedan fortskrider.

Det som gör själva encyklopedin intressant, och om möjligt borgesisk, är framför allt dess ambition att omfatta allt vetande. Stycke efter stycke framställs varje tidsperiod i faderns liv, från födelsen till dödsögonblicket, som en fantastisk och detaljerad berättelse om en enskild människa under en viss historisk epok. Faderns födelseort Kraljevčani beskrivs med en sådan inlevelse att berättarjaget upplever sig vara där, mitt i landskapet. Hon ser de snöklädda bergen i fjärran, hör korna råma, kyrkklockorna ringa, ser hur istapparna smälter i takrännan, hur träden grönskar och hagtornen slår ut i blom. Varje skede, varje händelse i livet finns dokumenterad, varje fisk som fastnat på kroken, varje notering i registret, varje spadtag gyttja, varje sida som blivit läst och varje växt som samlats in för att pressas mellan bokbladen. Händelserna presenteras inte alltid kronologiskt utan framställs ”i en fantastisk symbios av förflutet, nutid och framtid”. [2] Här finns första världskriget komprimerat: dunket från tågvagnarna som lämnar staden, bleckhornsmusikens spel, vattnets kluckande ur fältflaskornas mynningar, glas som splittras, näsdukar som fladdrar för vinden. Principen lyder klar: ”Det finns inga betydelselösa saker eller någon händelsernas hierarki i en människas liv.” Detta därför att ingenting någonsin kan upprepas i människans historia. Varje människa är en stjärna för sig. Just detta är encyklopedins tolkning av historien: den är summan av alla människors öden, alla tillfälligheter sammantagna.

Det är inte utan att man undrar över vem som är upphovsman till ett sådant storslaget monument över livet och det enskilda, vem som kan sitta inne med en sådan gudslik kunskap och vilja att dokumentera allt som en människas liv består av. Det enda läsaren får veta är att encyklopedins första artikel är skriven strax efter 1789, det vill säga efter franska revolutionen, och att det förmodligen är en hel skara av författare eller redaktörer som ligger bakom arbetet. Berättarjaget antar att ”denna märkliga kast av lärda måste ha sina anhängare överallt i världen, där de går igenom dödsrunor, gräver i folks levnadshistoria, oförtröttligt men utan att väcka uppseende, för att sedan bearbeta uppgifterna och sända dem till själva centrum som ligger i Stockholm.”[3] Flera ledtrådar än så ges inte.

Den första handlar om minnet. Berättarjagets närmast filmiska förnimmelser är inte helt olika berättarjagets i Prousts romansvit På spaning efter den tid som flytt där just minnet intar en så betydelsefull plats. Hos Proust finns också den viktiga tanken på att konsten, nedtecknandet eller upprepningen av ett intryck är en möjlighet för människan att lyfta sig själv, eller andra, ur tiden. I De dödas encyklopedi blir denna idé tydlig genom att minnet av fadern är förevigat i form av ett uppslagsverk. De associationer som skriften skapar hos berättarjaget upphäver hennes känsla av tid och rum liksom olika ting, dofter och material väcker det ofrivilliga minnet till liv hos Berättaren i Prousts värld och gör ett avbrott i tiden.

Hos Borges diskuteras minnet ur en annan aspekt. I novellen Funes med det goda minnet återges berättelsen om hur Ireneo Funes efter en olycka vaknar till medvetande och märker att hans minne har förändrats och blivit så enastående att han minns precis allting han någonsin erfarit; han kan rekonstruera en hel dag in i minsta detalj. Han tillbringar resten av sitt liv med att isolerad från världen ligga i sitt mörka rum för att minnas eller memorera texter ur olika lärda böcker. Vid ett tillfälle beslutar han sig för att han ska reducera alla förflutna dagar till omkring sjuttiotusen minnen som han sedan vill numrera, men avstår när han inser att han i dödsögonblicket inte ens kommer att ha hunnit med att ordna alla barndomsminnen.

Vilken är då sensmoralen? Den författare som besöker Funes menar att Funes, trots sin fantastiska gåva, inte längre äger förmågan att tänka: ”Att tänka är att glömma olikheter, det är att kunna generalisera, abstrahera. I Funes överfyllda värld fanns bara detaljer, nästan ögonblickliga.”[4] Det är glömskan som är själva förutsättningen för att kunna skapa nya intryck och minnen, och denna förmåga är inte längre Funes förunnad. Det enda som existerar är det förflutna. Här upphävs tiden på bekostnad av livet självt.

Lika monstruöst som Funes minne är alltså det oändliga innehållet i De dödas encyklopedi. Det som berättarjaget i De dödas encyklopedi har framför sig är samtliga fakta och minnesögonblick ur faderns liv (och inte bara faderns!), ett innehåll som ständigt är tillgängligt eftersom det är nedtecknat och tryckt. En slutsats som liknar den som författaren gör i Borges novell är att känslan av tidens flykt visserligen kan hejdas genom en fixering av det förflutna, men att det som fixeras, hur noga det än fixeras, aldrig blir annat än en endimensionell bild, en detalj som bara äger värde som detalj. Det går inte att fånga och avbilda människan och livet sanningsenligt eftersom tron på en specifik avbildning, som exempelvis ett minne, förutsätter en tro på att verkligheten kan vara avslutad och människan bestämbar. De dödas encyklopedi kan som minnesdokument bara generera detaljer, till för att associera från och skapa större sammanhang med. Först när läsaren träder in med sina erfarenheter och referenser kan något som liknar en encyklopedisk förståelse för det skildrade uppnås.

Det leder in på det andra aspekten av De dödas encyklopedi, nämligen idén om mimesis, det vill säga hur verkligheten återges eller efterbildas i novellen. Berättarjaget hävdar flera gånger under sin läsning att encyklopedins redaktörer lyckats fånga varje skede, varje händelse i faderns liv på pricken; de uppenbarar till och med sanningar om fadern som berättarjaget inte kände till sedan förut. ”Jag tror att ni av detta kan förstå, åtminstone på ett ungefär, vilken mängd uppgifter som finns införda i De dödas encyklopedi, av dem som tagit på sig den tunga och lovvärda uppgiften att dokumentera – utan tvivel objektivt och opartiskt – allt som står att få reda på om dem som levt sitt jordeliv och vandrat in i evigheten.”[5] Det vi har att göra med tycks alltså vara en fulländad realism; en text om livet så som det faktiskt är.

Man kan belysa antagandet genom att jämföra med hur Balzac hanterar verklighetsåtergivningen i romanen Pappa Goriot. I likhet med Danilo Kiš såg Balzac på människan som produkt av en viss miljö och förutsatte också språkets, eller metaforens, förmåga att beteckna eller avslöja denna. Genom att sammanfoga en rad sinnliga eller suggestiva detaljer ur det vardagliga livet skapar Balzac en viss miljö i Pappa Goriot, eller som Erich Auerbach skriver i Mimesis: ”en sedlig-sinnlig atmosfär”[6] som genomsyrar karaktärernas landskap, bostad, möbler, husgeråd, kläder, kropp, karaktär, umgänge, sinnelag, verksamhet och öde. Detsamma gäller alltså även för fadern i De dödas encyklopedi, om än i starkt fragmentiserad form. Varje händelse som tecknas förbinds med faderns personliga öde och varje ting som presenteras pekar mot en historisk eller social situation. Eller som berättarjaget själv beskriver det: ”Rita i medvetandet en karta över regionen, förstora varje punkt på kartan eller militärplanen (1:50 000), förstora dem till deras verkliga storlek, utmärk gator och hus där han bott, stig sedan in på gården, in i huset, beskriv rummens läge, gör upp en förteckning över bohag och fruktträd; och glöm inte namnen på blommorna som växer i trädgården bakom huset, eller nyheterna i tidningarna som han läser, där det står om Ribbentrop-Molotivpakten, om den jugoslaviske kungens flykt, om priset på fett och kol, om luftakrobaten Aleksićs bedrifter under molnen … Just så arbetar Encyklopedins mästare.”[7]

Hos Balzac presenteras vidare de litterära karaktärerna inte som självständiga personer, utan snarare som fenomen sprungna ur historiska tilldragelser; pappa Goriots uppgång och fall är intimt förknippat med en konkret historisk situation i Frankrike. Danilo Kiš vidtar en liknande undersökning av människans villkor i efterkrigstidens Centraleuropa, och faderskaraktären i De dödas encyklopedi beskrivs som lika präglad av sin belägenhet som pappa Goriot. Det finns en liten passus i De dödas encyklopedi som beskriver hur fadern vid sin militärtjänstgöring 1935 under en nattlig marsch får se havet från Velebits sluttningar. Denna syn stannar kvar hos honom som en uppenbarelse, en dröm han sedan bär på under fyrtio år och vägrar ersätta med ett nytt och riktigt besök vid havet. När han slutligen ger efter för familjens påtryckningar och åker på semester till Rovinj 1975, återvänder han bitter och besviken. Den mångåriga drömmen om Adriatiska havet visar sig vara vackrare och starkare än den överfyllda strand och det smutsiga vatten han får se. Verklighetens inträde blir drömmens död.

Faderns dröm är lika mycket en metafor för visionens och längtans makt och betydelse som för hur en hel värld kan försvinna ur historien. I en intervju från 1984 förklarade Danilo Kiš att flera av hans böcker skrevs som variationer på samma tema: försvinnandet av de ungerska judarnas värld och kultur. Något liknande kan läsas in i faderns dröm om Adriatiska havet. Efter kriget hade stora delar av den judiska kulturen försvunnit från de geografiska platser där den förut existerat för att istället ta plats som ett minne, eller en dröm om en annan tid.

På samma sätt visar det sig slutligen att berättarjagets upptäckt av De dödas encyklopedi i Kungliga bibliotekets lokaler bara varit en dröm. Det som hänt har alltså inte hänt, och ändå har det hänt. Fakta och fiktion går inte längre att särskilja; det lästa, drömda och upplevda blandas samman till en erfarenhet som sätter alla definitioner ur spel. Men berättelsen kvarstår. Eller som Borges en gång uttryckte det i novellen Den andre: ”Kanske upphör vi att drömma, kanske inte. Under tiden är det vår självklara plikt att godta drömmen, så som vi har godtagit universum, att vi har avlats, att vi ser med våra ögon och att vi andas.”[8] Även så måste berättelsen, eller litteraturen, godtas.

Borges ägnade en stor del av sitt författarskap åt att utforska gränsen mellan fakta och fiktion. Hans slutsats var att någon sådan gräns inte existerar. I Funes med det goda minnet representeras denna slutsats av just karaktären Funes. Funes uttryckte själv att han ensam ägde ”fler minnen än alla människor sedan världens begynnelse.” Hos honom är skillnaderna mellan det inre och det yttre, verkligheten och fiktionen, upplösta. Funes är som ett universalbibliotek av vetande, en levande encyklopedi. I Borges anda strävade alltså även Danilo Kiš efter att försöka åskådliggöra gränsen, eller icke-gränsen, mellan fakta och fiktion. Hans internationella genombrott kom typiskt nog med romanen En grav för Boris Davidovich 1976 och den sex år långa tvisten som följde på publiceringen. Danilo Kiš anklagades då för att ha stulit ”andlig egendom” från författare som Joyce och Borges och ”hittat på” de flesta av namnen i romanen. Dessutom, påstods det, hade några av de refererade dokumenten varit ”helt fiktiva”.[9] Händelsen är givetvis svår att förstå tagen ur sin komplicerade politiska kontext. I Jugoslavien vid denna tid rådde ett slags kulturell självcensur och att Danilo Kiš kritikerrosade verk plötsligt och av vissa inte sågs som ”nationellt ren litteratur” och något för ”allmänhetens bästa” var alltså en följd av en paranoid politisk situation. Men Danilo Kiš svarade på kritiken och avslutade vid ett tillfälle med att citera Mallarmé: ”Tout est à abouter à un livre.”[10] (Allt som existerar finns för att kunna bli en bok.) Tio år senare underströk han denna ståndpunkt i en intervju när han sa att ”vi bär omkring så många kraftfulla intryck från böcker i vårt huvud, och slutar oftast med att glömma bort exakt vilka böcker de kommer ifrån” och att ”det bästa sättet att hantera problemet är att infoga dessa intryck i sitt verk.” Och vidare: ”Relationen mellan att läsa och skriva och relationen mellan dessa båda verksamheter och livet är något som jag mycket medvetet arbetat med i mitt eget verk.”{11] De dödas encyklopedi är bara ett exempel.