Diktsamtalsmaraton
Ann Jäderlund & Elisabeth Hjorth
Från: Ann Jäderlund
Datum: 19 februari 2010 13.07
Till: Elisabeth Hjorth
Elisabeth
Jag håller i din bok. Läser. Undrar.
Varför är dikter så specifika? Olika? Samtidigt som man kan känna igen sig?
Det är lite som våra yttersta synapser – riktade ut i världen. Utan att kunna
kopplas ihop? Jag känner inte att vi kan ”koppla ihop oss” med varandra, någonsin, riktigt, i det som dikterna är.
Dina dikter är din värld, ytterst. Ditt sätt att använda orden, tänja på dem.
Och ändå kan jag vara där, röra mig, nästan, det är en rätt märklig känsla, blandning av verklighet / overklighet.
Skönt, att få vistas i en annan människas värld.
Om det är din värld?
Mina egna dikter upphör alltid, just att vara min värld, blir till o med obehagliga. Kan återkomma länge efter, men då är de ”en annan värld”.
(Egentligen varje dag…förstås. , på sitt sätt)
Hur är det för dig?
Jag kan bara börja så här, lite tungt, otympligt. Huvudvärk, trött. För mycket som snurrar, som alltid?
Ann
---
Från: Elisabeth Hjorth
Datum: 19 februari 2010 14.49
Till: Ann Jäderlund
Ann
för mig är det nog ett hopp att dikter är så specifika. Att det går att söka ett motstånd där, mot alla seriekopplade erfarenheter som vill göra världen till en Enda. Men att andra människors världar finns. Och att jag vill det.
Synapsen ut i världen, det är som ett experiment också, kan orden tänjas till den grad att de får betydelse? Jag menar som främlingskap och igenkänning samtidigt, blandningen.
För att jag blir så fruktansvärt trött på min värld, å jag tröttnar, så fort.
Nej, mina dikter är inte min värld. Jag minns att jag ville ha ett språk för förtvivlan, för det som var förvisat från mitt anpassliga liv. Men när jag tänker på det nu känner jag att så mycket bara blev antydningar, att det verkligt fasansfulla avståndet i världen inte gick att skriva ut, eller jag kunde inte det.
Men en del är mitt liv. "Nyskalle", glädjen i att bära nyskalle. Det är starkt och finns där, ännu. (Visst står ordet kvar, jag är på kontoret och kan inte kolla?)
När dina dikter upphör, tar de med sig sitt obehagliga in i bokhyllan och tystnar? Vad händer med världen när den förändras och återkommer som annan. Med samma ord.
Konstigt nog har jag inte tänkt så mycket på vems värld jag läser när jag läser dina dikter. För mig är det främmande där inte obehagligt, obehaget kan vara just sådant jag känner igen. Det som samtidigt är en tröst. Kanske sa jag det, då när vi sågs, att det sättet du ställer frågorna på är en lisa och en lindring. Som något jag inte visste att jag känner igen.
Något sådant tänker jag, om dikten.
Och det är fredag eftermiddag. Snöyra.
Elisabeth
---
Från: Ann Jäderlund
Datum: 22 februari 2010 13.56
Till: Elisabeth Hjorth
Elisabeth
Jag får aldrig mer någon ”nyskalle” tänker jag.
Nästan så att ordet inte finns, för mig. Jag skulle aldrig komma på det?
Kanske letar jag bara – just nu – efter en plats att skriva från, position, ett läge, som
skulle hjälpa mig att tänja ut den trånga plats jag befinner mig på, eller i ?
Jag står inte ut. Att skriva är att stå ut. Men bara om precis något som motsvarar utan att jag förstår
tränger sig på, automatiskt, blint. Blir ett sätt att handla på, i språket, med det.
Inte samma handling som en ”vanlig” handling i världen. Men ändå, en handling, på ett mer okontrollerbart sätt.
Eller inga handlingar går att kontrollera? Säga vad de innebär? Allt är synligt /rörligt. Förändras i olika riktningar, hela tiden.
Det fruktansvärda i världen. Det hopplösa. Uttrycks inte det hela tiden?
Och vissa av våra försök blir bara upprepningar, tautologier.? Man kan inte uttrycka det. Bara uttrycka sig från / ur det?
Vara i det.
Dina ”begravningsdikter” är väldigt fina . Jag tror när jag läser dem att jag hela tiden tänker på att du då är präst. Att det är du
som förrättar begravningen. Och att du tror på Gud.
Att jag försöker nå in till den erfarenheten. Men inte lyckas.
(Gud är verkligen som bortblåst för mig.) Tycker mig minnas att du sa, när vi sågs, att begravningarna var det om du tyckte bäst
om när du arbetade som präst. Under den tid jag arbetade som sjukvårdbiträde, en tioårsperiod, minns jag de döende starkast.
Att jag på ett för mig idag märkligt sätt uppskattade, eller mådde bra, i deras närvaro . Kanske för att jag upplevde att de var nära
en annan värld, snart skulle få tillgång till den? Att det gjorde dem värdefullare än andra människor?
Kanske, tänker jag, att man som präst upplever de anhöriga som närmare, öppnare vid en begravning ?
Minns jag fel, om vad du sa?
Egentligen undrar jag väldigt mycket över hur det är att tro på Gud, för dig.
Du uttryckte ju också någon slags skepsis, motstånd, och sa något om att vissa
Skulle nog säga att du inte ens trodde på Gud.
ann
...
Från: Elisabeth Hjorth
Datum: 23 februari 2010 10.48
Till: Ann Jäderlund
Ann
Vissa ord finns kanske bara om man har varit i dem? Jag vet inte.
Men den här positionen, platsen att stå ut på, är det så att du behöver komma dit för att det som ska motsvara ska kunna tränga sig på? Handlar det om att försätta sig i ett skrivläge, och hur går det till i så fall? Eller är handlingen med språket okontrollerad från allra första början. När jag försöker SE på skrivandet, min egen rörelse i det, blir det suddigt. Vad kommer utifrån och vad kommer inifrån?
Det fruktansvärda uttrycks hela tiden, ändå finns det nästan som ett behov av tautologier. Jag vill uttrycka mig ur det, språket som steg därifrån. När jag läser din bok är det som svart is, men ändå. Hela tiden ett sökljus mot godheten. Jag uppfattar det så.
Det händer att jag läser det fruktansvärda som ställföreträdande, att jag själv inte behöver ta de orden i munnen, men kännas vid dem. Acceptera dem och sedan gå.
Jag har tänkt mycket på Guderfarenheten, på att den är så grundläggande för mig. Ändå kan jag många gånger känna mig närmare någon som inte tror. Att det inte är själva tron som är avskiljande. Men att vara präst var det, det skilde ut mig. På ett nödvändigt sätt, för orden jag uttalade när jag förättade en begravning var inte mina. Ändå fanns de i min kropp. Det måste vara så, för att ge plats åt någon annan. Den döda, de anhöriga, sorgen. Erbjuda den platsen.
Kanske händer det något i arbetet som sjukvårdsbiträde och som präst, när man är nära det oerhörda och yttersta samtidigt som det är dagligt? Ett arbete och en vardag. Kanske liknar det också skrivandets position.
För att vara troende har jag ett neurotiskt och fientligt förhållande till döden. Skräcken för att den plötsligt ska drabba mina älskade har periodvis varit förlamande. Ändå tyckte jag bäst om begravningar. Det fanns verkligen något öppet där, en sårbarhet som sällan blir synlig annars, främmande människor emellan. Och jag har aldrig hört så många kärleksförklaringar. Jag kunde inte tvivla på om det fanns kärlek i världen då.
Läser Augustinus Bekännelser igen. Denna djupt problematiska och på sitt sätt underbara bok. När han tänker på tiden skriver han så här: ”Vad är då tiden? Om ingen frågar mig om det, då vet jag, om någon frågar mig och jag vill förklara det för honom, då vet jag det inte.” Jag har för mig att Göran Tunström en gång svarade samma sak på frågan om Gud.
Säkert finns de som tycker att min tro är för minimalistisk för att räknas. Den är bara som Petrus när han säger till Jesus: Till vem skulle vi gå?
Där är jag, där kan jag stå ut. Tron har jag aldrig upplevt som en kontrollerbar handling.
Elisabeth
---
Från: Ann Jäderlund
Datum: 23 februari 2010 15.21
Till: Elisabeth Hjorth
Elisabeth
Vad gäller tron, bara, kort.
På sista tiden har Gud helt försvunnit för mig, och att låta honom/henne göra det är en viss lättnad. (Henne, skriver jag, men det är nästan omöjligt att inte tillskriva Gud något patriarkalt för mig)
Jag har upptäckt att jag tror på en annan ”värld”, eller vad man ska kalla det?
Men att det inte behövs någon Skapare av denna ”värld”.
Samtidigt handlar det väl inte i egentlig mening om en tro. Mer kanske en slags negation?
Varför skulle bara det här finnas? Plus, ofta, upplevelser, i utkanten. En känsla av närvaro.
Av något annat, några andra, ofta de döda.
Varför skulle det bara vara så här. Som det är.
Det går nästan inte att sätta frågetecken efter, jag gör det inte i alla fall.
Och skrivandet som en ständig väg ut ur ”det här”.
Bara att nu vet jag inte hur jag ska alls ta mig ur det. Jag kan bara hoppas att det uppstår.
Det finns lite i en text jag skrev för några år sedan, som jag har sparat. Då tyckte jag inte att den var något, men nu upplever jag den som viktig.
Utan att veta varför. Och det är en bra start. Men det är för svårt omkring mig, jag når inte bortom det, inom? Jag vet inte? Jag vet inte vad det är.
Ann
---
Från: Elisabeth Hjorth
Datum: 23 februari 2010 22.48
Till: Ann Jäderlund
Ann
Jag hade tänkt fråga men ändrade mig, hur är det att inte tro på Gud? För att den erfarenheten är främmande för mig. Men då blir det som att det rörliga försvinner, och det är ju hela tiden rörligt.
Jag är glad för din lättnad dock, om något tungt har blåst bort.
Känslan av närvaro, av de döda, hur?
För mig är de minne, saknad mer.
Läste en text om närvaro och rättvisa. Men jag skriver inte. Pressar fram några meningar akademisk text, putsar gammalt.
Hela dagar försvinner, idag åkte jag till Huddinge sjukhus och när jag kom fram var det i Solna jag skulle ha varit.
Kanske är jag för feg för att nå bortom, inom. Just nu, håller jag det ifrån mig. Kan det uppstå ändå?
Elisabeth
Från: Ann Jäderlund
Datum: 24 februari 2010 08.26
Till: Elisabeth Hjorth
Elisabeth
Nej, jag tror inte det kan uppstå ändå, det känns inte så.
Man måste på något sätt verkligen ta sig dit, ordlöst/ ”ordlöst”
Både ock
Det är som att ta sig igenom en centrifug som är överallt, när man är i det tillstånd
som är långt bortom det. Då tänker jag igen faktiskt på >Simone Weil.
Läste också något av Björling, men jag återkommer till det.
a
---
Från: Elisabeth Hjorth
Datum: 24 februari 2010 15.04
Till: Ann Jäderlund
Ann
Jag tror också det. Att "ta sig igenom " är enda sättet.
Tänker du att det finns ett Simone Weil-tillstånd?
Elisabeth
---
Från: Ann Jäderlund
Datum: 24 februari 2010 18.04
Till: Elisabeth Hjorth
Jo, kanske. Men jag är inte helt förtjust i det…
---
Från: Elisabeth Hjorth
Datum: 25 februari 2010 21.29
Till: Ann Jäderlund
Ann
Jag är rädd för Simone Weil. Rädd på det där sättet att jag inte vet om det är för att hon är så nära (lockelsen i det frånvända, skärpan)
eller för det hon verkligen skriver: "Att älska rent, det är att ge sitt bifall till avståndet, det är att dyrka avståndet mellan sig själv och det man älskar."
Jag tänker att jag är långt långt från det rena tillståndet. Så mycket uppblandat hos mig.
Och att jag också älskar det som är för mycket. Stora sjok av vulgärt överdrivet språk som vadar i sitt eget överflöd. Kvinnor med stort hår och mycket läppstift. Extas. Men strängheten är kanske en annan sida av samma sak? När jag upplever att det hon skriver är verkligen sant, då finns åtminstone tillståndet som möjlighet.
Jag tycker det finns många slags avstånd till skrivandet. Till handlingen, till orden/ ordlösheten.
Men ibland är det inget avstånd.
Elisabeth
---
Från: Ann Jäderlund
Datum: 26 februari 2010 07.26
Till: Elisabeth Hjorth
Elisabeth
Ja, Simone, det är kanske för de där ögonblicken hon skriver något som jag upplever verkligen är sant.
Samtidigt har hon inte en ton, en attityd, ett sätt att skriva på, som om allt hon säger inte bara är sant, utan avgjort?
Och den tonen känns besvärande. Strängheten, den absoluta hängivelsen, vad känns den igen som?
Jag kan jämföra henne med Artaud, fast de ju inte är så lika, på ett sätt. Men deras attityd i förhållande till de insikter de
anser att de blivit förärade med. Och att dessa är absoluta sanningar.
De är rena, eller ”rena”, beroende på hur man känner inför det begreppet.
Jag läser dem för att hitta sanningar, i vissa lägen, Vill kanske då hitta absoluta, förödande sanningar, som tar bort all osanning?
Det är ett känsloläge, i mig, som kan återkomma. Men jag är också skeptisk mot det, för det mesta.
Ändå har hon, i alla fall , sagt saker som är verkligen intressanta och tänkvärda, det vill säga sanningar? T. ex om litteraturen och det onda, om verklighetens ondska. Jag har kanske varit alltför kritisk. Men jag känner en djup skepsis, också, inför mycket som jag inte upplever som sant. Och inför strängheten. Som i nästa ögonblick ändå kanske kan locka?
Jag vet inte.
Ann
---
Till: Ann Jäderlund
Datum: 26 februari 2010 09.15
Till: Elisabeth Hjorth
Ann
Inför det "rena" känner jag att det är slutet, slutet på liv. Och det är väl inte alls vad Simone menar, eftersom hon menar att det rena finns här i tiden. Men när jag tänker mig det rena som något bortom, kan jag föreställa mig att det är vackert. Inte alls i händerna på dem som "förärats insikter".
Jag har grubblat på hängivelsen (min bok ska heta det), på detta med en mycket stark drift att överlämna sig, samtidigt som alla riter och tekniker kring det förutsätter kontroll. Även Simones texter finns i denna spänning tror jag. Det är något med anspråken, som du nämner, och det självutplånande, i samma rörelse.
Varför ska man inte gå på jakt efter sanningarna? Vad man gör med dem sedan, är ens ansvar, tror jag. Den potentiella förödelsen i dem. Den kommer man nog inte undan.
Jag minns att vi pratade om ondskan, den fantiserade och verkliga. Tror du att fiktionens ondska kan vara ett sätt att se, och vidkänna, den verkliga tråkiga fantasilösa ondskan? Eller är det önsketänkande, och 90 % av litteraturen lögn?
(tycker om att vara i den här brevväxlingen)
Elisabeth
---
Från: Ann Jäderlund
Datum: 26 februari 2010 09.22
Till: Elisabeth Hjorth
Elisabeth
Jag undrar om jag kan svara på det. Sen länge äcklas jag bara av fiktionens ondska, innerligt. Kanske mest för att den är så dominerande, och vad jag kan se, nästan ”onanistisk”. Den leder mig ingen stans, den har förvandlats, för mig, till den gråa, enformiga, tråkiga. Som Simone beskrev verklighetens ondska som.
Men jag vet inte, mår bara illa.
Varför detta starka fokus på ondskan, och ofta kopplat till begäret? Varför inget, nästan inget, intresse för godheten?
Ann
---
Från: Elisabeth Hjorth
Datum: 26 februari 2010 09.41
Från: Ann Jäderlund
Omognad, lättja eller rädsla? En rädsla att förvandla den sällsamma godheten till tråkighet i skriften, och därmed svika den?
Själv äcklas jag av den litterära ondskan som förevändning, som en falsk tro att man verkligen har med lidandet i världen att göra. När det i själva verket är onani.
E
---
Från: Elisabeth Hjorth
Datum: 26 februari 2010 11.11
Till: Ann Jäderlund
En fråga till. Om man kan skriva sig ut ur "det här", kan man skriva sig in i godheten? Finns det en väg åt andra hållet?
Jag kom ihåg när en litteraturtidskrift hade ett temanummer om godhet. Det var en kanelbulle på framsidan. Ska det vara så svårt?
Elisabeth
---
Från: Ann Jäderlund
Datum: 26 februari 2010 12.37
Till: Elisabeth Hjorth
Elisabeth
Jag tror i alla fall att man, om man intresserade sig för det, skulle kunna komma någon annanstans, uppnå ett intressantare läge.
Det vore gott nog… Men det görs ju också, det är bara inte lika vanligt, och framför allt inte ( lika) ”populärt”.
Nu ska vi få en liten katt, om några timmar.
En liten späd. Vars själ jag har stora förhoppningar på. Tycker det är lite obehagligt att ha djur i stan. Men nu känns det som en nödvändighet.
Det är nästan , tänker jag mig, som när jag fick barn. Man förstår inte innan det väl händer. Och då är det plötsligt ett helt annat liv.
Önskar dig en skön helg
Ann
---
Från: Elisabeth Hjorth
Datum: 26 februari 2010 13.26
Till: Ann Jäderlund
Då kan ni
titta på den, och förundras, nu i helgen.
Varmaste,
Elisabeth
---
Från: Elisabeth Hjorth
Datum: 15 mars 2010 15.38
Till: Ann Jäderlund
Hej igen Ann,
jag hoppas jag har hittat rätt mailtråd och att det här hänger ihop på något sätt.
Hur var Norge, tycker du om att resa, träffa läsare, om det var vad du gjorde?
Jag tentaläser om Augustinus, hans förhållande till kvinnor och till den sexuella lusten. Allt som blev så förödande när det sattes i filosofiskt/religiöst system. Hur har kvinnor genom tiderna orkat ta sig igenom så mycket misogyni för att få vara i kontakt med intellektuell eller religiös verksamhet? Jag tänker på Hanna Arendt och Augustinus, Hanna Arendt och Heidegger... det är kanske ingenting. Bara sorgligt ibland.
När vi lyssnade på Sara Stridsberg och hon sa det där med att skriva är som att sitta hos en död, att följa med hela vägen, så tänkte jag på dina döende på vårdhemmet som du berättade om. Vad tror du om det, att litteratur blir meningsfull bara om man går med den in i det sista?
Och kanske att det är platsen den (be)döms ifrån?
Jag känner mig avskärmad från läsandet och skrivandet, en stress över att skumma på ytan hela tiden. Jag tror det är doktorerandet, måste dra ner på det.
Peace,
Elisabeth
---
Från: Ann Jäderlund
Datum: 16 mars 2010 12.15
Till: Elisabeth Hjorth
Elisabeth
Nordnorge är fantastiskt. Landskapet, framför allt. Men också att människor blir mer avslappnade i såna landskap, kanske.
I alla fall kändes det som om vi deltagare blev det. Enkla nära diskussioner och läsningar. Inget onödigt gloende.
Eller?
För mig är det vad som är svårast i skrivandet, även om det är intressant att försöka. Att möta människor ansikte mot ansikte som har läst mina texter. Blir mycket orolig av det . En känsla av att trängas ut ur mig själv. Lämna kroppen. Försöker motarbeta den. Vara närvarande. Men det är hart när omöjligt.
Jag låter det ändå vara som det är numera. Får försöka igen.
Jag blir också väldigt trött på att läsa mina egna, gamla texter. Det känns lite falskt, som om jag inte längre skrivit dem. Nu har jag ju i alla fall inte skrivit dem. Nu vill jag skriva på ett annat sätt, som motsvarar där jag är idag…
Jag uppfattade aldrig att Sara sa det där om döden, så det är s vårt att förhålla sig till det. Mer att hon sa att hon ville följa Lolita in i barnsängsdöden. Kanske menar du, hon, att man följer det skrivna till dess ände? Det kan jag känna igen. Att jag vill i alla fall. Samtidigt att det aldrig finns någon egentlig ände. Jag har aldrig fått uppleva det. mer att jag ger upp, inför den insikten. Och börjar , så småningom, med något annat, som jag försöker följa, till dess ände…
Men jag kan inte likna det vid att sitta hos en som är döende, och dör. Den verkliga döden är något annat för mig.
Liksom livet. Verkligheten är något annat. Två parallella system? Även om det skrivna också blir verklighet.
Kanske upplever jag det som om verkligheten aldrig egentligen kan bli skriven, så som den är.
Jag är också trött, knappt levande, olycklig.
Skulle vilja få ligga i det nordliga landskapet i ett slags vegetativt tillstånd, alldeles ensam, nästan död, men utan att frysa…
Jag får nästan inga sekunder över för mig själv.
Allt gott
Ann
---
Från: Elisabeth Hjorth
Datum: 16 mars 2010 22.10
Till: Ann Jäderlund
Ann
Jag önskar att du inte var olycklig. Jag önskar all olycka ur världen.
Har haft en begravning idag, för första gången på länge. En släkting, det var fint. Där, i sakristian före, är det som allt samlas och ställs på sin spets. Jag kan inte förklara det.
Men det är sant att ingenting är att likna vid den verkliga döden. En människa går ur tiden. Det liknar ingenting.
Kanske missförstod jag det där med att sitta vid någons död, att det handlade om att följa det skrivna till dess ände. Jag hoppas det, för det finns något romantiskt och obehagligt annars, ett anspråk jag inte kan gå med på. Två parallella system ja, det skrivnas verklighet som kommer efteråt. Jag läser Förintelselitteratur nu, i ett efteråt, som för mig kommer att handla om vem jag skulle vara i undantagssituationen. Motståndare eller medlöpare?
Godhet och hopp, hur hänger det ihop för dig?
Jag undrar ibland vilket som är bäst, att vara hos texterna och längta till människorna, eller att vara hos människorna och längta till texterna? Det första, trots att inte mycket blir "gjort"?
"Inget onödigt gloende" DET gillar jag.
Önskar dig många sekunder
Elisabeth
---
Datum: 17 mars 2010 09.41
Till: Elisabeth Hjorth
Elisabeth
Jag är aldrig olycklig länge…
(?)
Inte idag a fall…
Godhet och hopp? Jag förstår nästan inte frågan. Så inställd på motsatsen?
Men jag har lite hopp. Och godhet kanske hänger ihop med det?
Men hur?
Jag har alltid haft svårt att tro på min egen förmåga till godhet. I brist på bemötande
och seende goda ögon blir man lätt negativ, utåt, mot andra. Föreställer jag mig.
Det är svårt att ”arbeta bort”. Och skapar lätt en slags ond cirkel.
Men det går, att försöka. Och varje försök är hopp.
Människorna eller texterna:
Människorna är ju så många olika…
Flera bättre att vara hos än texterna, väl?
Jag skulle vilja hitta någon bra roman att börja läsa högt för min dotter, vuxenroman.
Men jag är så dåligt bevandrad. Vet du någon? Att föreslå.
Ann
---
Från: Elisabeth Hjorth
Datum: 17 mars 2010 14.06
Till: Ann Jäderlund
Ann
Bra.
Jo, godheten kan nog stängas in i brist på bemötande. Men då är den ju ändå därinne, som hopp. Att godheten finns. Det tror jag.
Jag har svårt att tänka dig som negativ, har ju inte sett det. Vänlig, lugn snarast. Jag blev så glad när jag träffade dig på bussen den där dagen.
Stundtals är jag själv så pessimistisk, svartsynt, att jag blir odräglig. Å andra sidan euforiska stunder. Men i alla fall, varje försök är ett hopp. Tycker om tanken på hoppet som ett slags arbete.
När det gäller människorna eller texterna så har jag haft så svårt att acceptera mig själv som en läsande och skrivande människa. Att lämna prästjobbet var ju att bli mindre aktivistisk på ett sätt. Att jag fortfarande inte riktigt är försonad med tanken att detta är vad jag VILL. Trots att världen brinner upp under tiden...? Som om jag skulle kunna rädda den...
Vuxenroman, oj, svårt. Jayne Eyre kanske? Monika Fagerholms Diva? Göran Tunströms Juloratoriet? Beate Grimsruds Jag smyger förbi en yxa? Du vet säkert bättre, romaner är ju risker också, att bedöma.
Elisabeth
Från: Elisabeth Hjorth
Datum: 22 mars 2010 13.40
Till: Ann Jäderlund
Ann
Hoppas du haft en bra helg. Har katten fått sitt definitiva namn?
Här är tillförsikt idag. Det är solen.
Om du skulle skriva något, från där du är nu, skulle det bli poesi? Eller prosa, eller något annat? Vad betyder formen för dig?
Elisabeth
---
Från: Ann Jäderlund
Datum: 22 mars 2010 14.08
Till: Elisabeth Hjorth
Elisabeth
Här är rörigt och svårt. att skriva är långt borta.
Men när det uppstår sker det bara.
Nån form av poesi. Länge velat skriva prosa. Men det lyckas bara i några sekunder, några meningar.
Men poesin jag vill skriva mer prosalik än tidigare. Några dikter finns.
Och du?
Du har ju skrivit en roman. Är prosan närmare dig? Än poesin?
Ann
Katten heter Tasha, igår och idag. Kanske är det hennes namn.
---
Från: Elisabeth Hjorth
Datum: 23 mars 2010 09.55
Till: Ann Jäderlund
Ann
Tasha är kattnamnet som har allt.
Just nu känner jag avstånd, kanske särskilt till poesin. Jag tuggar det akademiska språket, det är torrt och smuligt. Så prestationstyngt. Det känns inte som att något bara får uppstå eller hända, som i dikt.
Har just lämnat in en bearbetad version av romanmanuset. Jag ville skriva huvudpersonen barnslig och naiv, inledningsvis. Men nu är jag rädd att språket blev infantilit. Att läsaren inte ska orka följa med henne ur det barnsliga.
Prosan vill jag nog, berättandet. Andras liv, att gömma sig där? Men nästa gång skulle jag vilja skriva lite vildare, närmre poesin. Ändå.
Varför tror du att dina dikter blivit mer prosalika? Vad betyder de här gränserna, egentligen?
Elisabeth
---
Från: Ann Jäderlund
Datum: 23 mars 2010 10.53
Till: Elisabeth Hjorth
Elisabeth
De betyder tydligen något. För mig vill jag närmare det sakliga. Utan att förlora poesins frihet.
Och överraskningar. Har du läst Vladimir Sorokin? Intressant rysk författare. Minns inte vilken av hans böcker jag tyckte bäst om. Is har jag hemma. Viss skepsis gentemot delar av innehållet. Men han tar oss in i texten på samma sätt som när vi förs in i en film, direkt, i varandet. Det gillar jag. Avskyr prosan när den turnerar. Och man tvingas fast i det.
Så dött. Kvävande.
Tasha lär hon få heta. Hon är fyra månader. Jamar ynkligt för första gången, vädjar till oss. Trots att hon annars varit rätt reserverad. Men nu för att hon vill ut. Nästan hela tiden.
Ann
---
Från: Elisabeth Hjorth
Datum: 25 mars 2010 22.04
Till: Ann Jäderlund
Ann
Det sakliga. Jag har nog fått en överdos, men. Klarade tentan igår åtminstone.
Av Sorokin har jag bara läst Blått fett. Gillade det dödsföraktande sättet att ge sig i KAST med språket, hejdlöst.
Jag kan också fascineras av det, att vissa bara kan ta det utrymmet, skriva så. Jag får känslan att det är vanligare bland män, det finns liksom inget tabu mot att bre ut sig?
Men också den goda blicken, vad behöver man ha med sig för att våga skriva? Direkt in i varandet? Ett särskilt slags styrka, självförtroende? Vad är egentligen val när det gäller estetik?
Och att följa en liten katt. Ja.
Elisabeth
Ann Jäderlund | är född 1955 och bosatt i Stockholm. Senast utkomna bok var Vad hjälper det en människa om hon häller rent vatten över sig i alla sina dagar
Elisabeth Hjorth | bor i Bredäng och är född 1975. Hennes roman Hängivelsen kommer ut i januari 2001. Favorit"fiktionen" just nu är Assia Djebars Kärleken, kriget.
