freiman

Det var inte Mozarts fel att det blev så mörkt. Mozart hade inget med älskogen att skaffa och strängt sagt är Mozart inget nav i denna berättelse. Mozart är ganska obetydlig.

Mozart är kanske en förevändning för min dåliga ekonomi. Min dåliga ekonomi dikterar dessa ord. Jag skriver för att tjäna till lite bröd och några skvättar sprit. Kanske är det också äran. Jag vet inte. Jag skickar till förlag och ber om pengar för mina ord, men det är som att tigga av hundar. Jag bor i en hydda i en liten skog i utkanten av staden. Jag är mycket liten.

Jag har kallats hob, emellanåt den lille hoben, av ganska många och ganska länge. Jag tror att det stämmer ganska bra att jag inte är särskilt fager. I varje fall inte på nära håll. Mitt ansikte kan nog te sig ganska frånstötande. Jag äger ingen spegel. En del säger att jag luktar. Men det kan jag egentligen inte avgöra själv. Därför brukar jag lyssna ganska noga på vad de andra säger om mig. Jag brukar ibland ta åt mig. Jag kan ibland bli ganska stött. Men en del kallar mig ändå för en stolt hob, bara lite skev i sina manér. Det är allt, säger de. Det är egentligen allt. Jaha.

Jag kan inte skriva egentligen och det sa hon redan första veckan efter älskogen – du kan ju inte ens stava till mitt namn, sa hon. Jag teg då. Jag tänkte väl att det inte var så mycket att bråka om. Jag vet inte. Jag teg och tänkte att hon var vacker. Jag försökte säga det – du är mycket vacker, jag älskar dig, viskade jag, ganska lidelsefullt, tror jag – men egentligen teg jag nog bara. Hon skrek och ville mota bort mig från sängen. Du luktar, lilla hob, sa hon. Jag ville inte säga emot, för jag kände ju inte själv att min lukt ingav avsmak, tror jag. Jag teg, som alltid när jag berövades min manlighet och sänktes i dyn. Jag vet inte. Hon var mycket vacker med sitt blonda hår och sina gråblå ögon.

Jag hade läst mycket om kvinnor och deras älskare. Jag hade läst många romaner och ganska vackra och belönade diktsamlingar. Jag hade betraktat bilderna, men nästan alltid i skamlig lönn. Jag hade alltid varit ensam, tror jag, och jag sa det till henne – sluta tycka synd om dig själv, sa hon. Jag teg och instämde och jag vågade hoppas på ljus och värme, tror jag. Jag skämdes att jag var så liten och så ensam. Jag ville ha så mycket, tror jag, men satt där till slut i hyddan och kom ingenstans. Läppjade lite men teg annars som den lilla vante jag var för ödet, tror jag. Jag ska sluta gräva nu. Jag tar mig nu i stället an min sak och hennes skuld med rena och ganska skära händer. Jag har tvättat mig i vattnet utanför staden, inte långt från skogen och min hydda, alldeles under bron och ganska nära fabriken där man tydligt kan betrakta de ljusa tågen kräla fram i natten. Jag var ganska ensam i vattnet, tror jag. Jag frös.

Jag skriver dessa ord i ganska stor harm över min ensamhet och hennes svek. Historien och Lenin fick sitt och fick stanna men jag jagades bort efter knappt tre gånger. Jag tror jag kunde tillfredställa. De läten jag minns ganska klart pekar åt det hållet. Jag vet inte. Hon är mycket listig.

Hon är mycket vacker med sitt halvlånga blonda hår och sina gråblå ögon. Hon hade ett skälmskt leende och ett skratt som fick mig att rysa och fick mig att vilja leva. Jag ville vara stor och fager. Jag ville bo i ett varmt hus i stadens mitt och umgås med hennes vänner. Jag ville studera och samla värdefulla objekt och skriva vackra dikter. Jag ville vara som historien, tror jag, och kanske som Lenin. Jag vet inte. Det var under älskogen, när det nästan var som bäst och ljusast, och jag kunde ju inte veta så noga, tror jag. Det blev ingenting. Historien kom i vägen och Lenin kom. Jag teg.

Du har inget alternativ, sa hon. Du kan inte välja, sa hon. Jag teg och instämde flera gånger, tror jag. Jag har inget alternativ, tänkte jag. Så är det. Det är dags att börja om.

Jag börjar om.

Med Lenin, egentligen en bifigur. Lenin var också ganska ensam förstod jag.

Lenin var också ganska ensam med sin lust, tror jag, och brukade ofta gästa bildningsanstalterna. Jag såg ofta Lenin och brukade ibland höra ganska grova skämt om honom, tror jag, i korridorerna. Men Lenin var liksom i sin egen värld. Han bär en osynlig brynja, tänkte jag. Han jobbade med att sälja gamla böcker, men det gick mycket dåligt och han blev mycket ensam, sa hon en gång på en stor gata innan mörkret. Lenin är lite äldre och mycket bildad och en gång var han hos henne och hennes mor och drack te – en gång var han hos mig och min mor på te, sa hon den gången – och han berättade om sitt projekt och om sin stora uppsats som verkligen drog ut på tiden och tvingade honom att förvalta sin farfars klädstil, sa hon och fnittrade nästan, minns jag ganska klart. Jag vet inte.

Jag talade själv aldrig med Lenin men ibland möttes våra blickar på bildningsanstalterna. Lamporna var gröna och Lenin bar alltid en brun kavaj. Han gick med ganska breda kliv, ibland haltade han nog, ibland sträckte han på sig ganska stolt och ganska stor, tror jag. Jag vet inte.

Lenins ögon var milda men utan färg och utan större spår av lidanden, tror jag. Jag vet inte. Han är mycket ensam men också en verkligen snäll och bildad person, sa hon två gånger den gången på den stora gatan alldeles innan mörkret och log lite sammanbitet, tror jag, men det blev allt mörkare, jag såg inte allt. Kanske förmedlades hon i blickarna mellan mig och Lenin och kanske ringlade hennes doft mellan oss. Jag vet inte. Vi kände igen varandra, men vi talade aldrig med varandra.

Jag började nästan hata Lenin, tror jag. Jag såg att också Lenin var ensam, det syntes. Jag hatade Lenin ganska mycket och ganska rättfärdigt, tror jag. Han älskade också och ville gnida av sin lust, tror jag. Jag vet inte.

Jag är ädlare och närmare umgänget och henne, trodde jag. Jag hade nog verkligen fel, tror jag. Jag vet inte. Jag visste inte att han också kände lust och att han också var bekant med henne. Det var en överraskning att få reda på att Lenin var en i kretsen, om än inte i mitten, tror jag. Lenin är en ganska älskvärd människa men ändå lite av en vasall, sa hon också den gången innan mörkret. Han skriver en lång uppsats, tror jag, sa hon den gången, och samlar in många uppgifter om olika språk, tror jag, sa hon, och får mat av sina åldrade föräldrar. Han är ganska fattig, sa hon och det var på en stor gata och ganska kallt och man måste se sig för och inte trampa fel. Det var nog ganska sent den sommaren, och mörkret var snabbare överallt. Jag bodde i hyddan, men jag ville inte vara ensam. Jag teg ganska mycket, tror jag.

Det var ganska vackert, att vi gick där nästan ensamma, tror jag, men jag var orolig och det blev mörkare. Jag ville inte tillbaka till hyddan och min ensamhet igen. Jag vet inte. Jag tänkte på broarna och på tågen som gick. Vinden lät alltid så mycket i träden, mest pilar och några ekar. Jag vet inte. Han brukar frysa i sin slitna kavaj och hans blanka lilla huvud drar alltid till sig blickar, sa hon och skämtade, tror jag, den gången och då var det redan mörkt.

Lenin är rar, sa hon, jag tycker verkligen om Lenin, sa hon den gången. Jag teg, jag visste inte. Det började skymma, gatlyktor tändes ganska snart, en del blinkade just när vi passerade och jag tog det för dåliga tecken, tror jag. Hon gick med Lenin till en kyrka, sa hon också den gången. Det var Bach och det var en del dofter som spreds och ringlade, tror jag.

Det var mycket vackert, sa hon en annan gång efter älskogen. Bach och Lenin vid min sida, vi gick hem sen, log hon nästan, jag vet inte. Hon tyckte om det, sa hon denna gång efter älskogen, och att hon verkligen tyckte om Lenin – jag tycker verkligen om Lenin, sa hon och såg i marken. Det var sol den gången och en liten blåst. Jag hade frågat om hon ville ta en promenad längs vattnet, som vi hade gjort förut, innan och under älskogen. Men då vägrade hon och skrek, ganska högt. Du ska sluta med påhoppen, skrek hon. Jag har en far och en mor och en syster, jag har många vänner, skrek hon. Idag och imorgon och andra dagar ska jag vara för mig själv eller med min familj eller med några av mina bästa vänner, skrek hon och stirrade på mig, ganska hotfullt. Jag har trygghet på nära håll, skrek hon. Jag teg och skämdes ganska mycket. Jag började säga, kanske viskade jag – men jag då, vad har jag gjort, jag älskar ju dig och vill vara med dig, det är allt, viskade jag. Men egentligen teg jag nog bara.

Vinden lät i träden, det var björkarna och asparna utanför byggnaden. Sluta nu genast, skrek hon. Hon började nästan gråta, tror jag, och hon cyklade mycket snabbt iväg på sin blå cykel. Jag fick inte se henne på flera veckor. Hon var mycket vacker och det halvlånga håret var mycket blont i det glättiga solljuset. Jag vet inte. Hon visste vad hon gjorde, hon visste vad hon kunde göra. Hon hade ett underbart ansikte. Hon hade ett smygande leende, lite skälmskt. Hon brukade locka med ögonen, men nu var de små och elaka, tror jag. Hon hade ju många vänner och en far och en mor och en syster som bodde nästan i äktenskap på en ö och arbetade med djur och skulle köpa en häst. Hon tyckte nästan om mig, trodde jag nästan, fast det var under älskogen. Jag hade träffat både systern och modern, och för några månader sedan också fadern som jag aldrig hade träffat och som kände igen mig först när jag tvingades avge mitt namn. Hon hade berättat för sin far om mig, tror jag.

Hon hade berättat för många om mig, tror jag, men sen berättat andra saker, efter älskogen. Jag blev en hob hos de andra då. Ingen tyckte om mig då. Det var allt, tror jag. De såg nog bara en föraktlig kopia av historien, en liten hob som luktade men åtrådde deras barn och syster och bästa vän. Det är nog allt, tror jag. Jag vet inte. Men far och mor kan inte bo tillsammans, sa hon en gång innan älskogen. Hon var mycket bestämd den gången innan älskogen och ännu mycket idealistisk, tror jag. Jag tror att man måste älska varandra för evigt om man nu har gjort ett sånt löfte, sa hon den gången innan älskogen och såg ganska bestämd ut. Jag teg, men jag trodde nog att hon skulle ändra sig ganska mycket så småningom, tror jag. Hon var mycket vacker, lite blek den gången innan älskogen, som hon brukade vara, tror jag, och som hon sen nästan alltid hade varit. Jag tyckte inte att hon var naiv, inte den gången innan älskogen.

Sen fick hon nog verkligen ändra sin syn på äktenskapet och människornas kärlek. Efter mig, Lenin och historien fick hon nog ändra sig, tror jag. Jag vet inte. Hoben i mig, tänkte jag efter älskogen. Det är allt, tänkte jag redan då, egentligen redan i mörkret efter älskogen. Här tar allt slut, trodde jag. Jag stod kvar framför byggnaden, såg henne på avstånd, såg bilarna och träden, mest asparna. Här tar allt slut, trodde jag. Hon hade sin kjol och det blåste runt den och den blå cykeln. Hur håret fladdrade och hennes ansikte ljög. Jag börjar nog gråta, tänkte jag. Jag börjar nog gråta, tror jag. Jag gråter. Jag måste börja om.

Jag börjar om.

Saker och ting förändras ganska sällan och mycket sakta och gör nästan alltid ganska ont. Varför. Det är inte Mozarts fel, tror jag. Jag vet inte.