Att man snöade in på grisar hade inget med
emotalaborna att göra, eller ens statyn på Paltzar von
Braten, rixdikets planör, som stog där och stog
breve. Man hade bara inte fått protein på evigheter
och var väl tvungna att sublimera detta en smula.
En knipa1 hade lyft i Mättern när dom var på väg
in i stan och hela glitterscenen hade gjort kvartetten
lätt sangvinisk till sinnes. Men glittret hade upplösts,
som glitter har för vana, och samtalsämnet var nu
åter detsamma som före knipan.
– Om vi hade anat en biologisk medvarelse med
ett tämligen avancerat känsloliv bakom den på tok
för billiga filén i charkdisken skulle vi möjligen ha
engagerat oss i produktionen, utlät sej Swingx.
Ingen kunde som Swingx få en truism att framstå
som upptäckten av ett nytt grundämne.
Men, när det nu var som det var.
Dom svinaktiga rapporterna kom ju nu en gång
med jämna mellanrum, sen decennier lika
förutsägbara som mul- & kräksjuka, börsfallandesot
och bulemi fa so la ti do, och kanske var harmen och
okunskapen som alltid luftades en tid efteråt
verkligen verklig och inte fejkad. Suggor med
liggsår, liggsår med suggor, grisar smaskade av sina
medfångar, ett liv i trängsel och panik, utan slut. Det
lät som en dag på kontoret. Men nu var det grisen.
Vad nu det var för nånting, egentligen.
Fanns Grisen? Man såg den ju aldrig, blott dess
klövar, spjäll och rumpa, i förädlat skick. Så långt
bort var den. En närmast mytologisk figur, på god
väg att kvala in i övertrons letargiska lulleland och
juletid ersätta Jiiises och Tåmten. Överallt men
ingenstans, liksom.
Ja Swingx var det, och Avestaforsens brus och
Nödlund och Vägrén. Man satt på torget och
pustade. En het dag i maj, när tid och rum smultit
samman till torgdag och gruppen hade köpt sej
frallor och primörer. I egenskap av Swärjes
moloknaste stad har Emotala en fördel gentemot alla
andra orter: man kan när som helst lämna den och
aldrig få det moloknare nån annanstans.
Innan dom gick sin kosa ställde sej Nödlund att
begapa Paltzar. – Fan va han såg arger ut då,
konstaterade hon. Gubben höll nåt rör i famnen, det
var väl ritningen på diket. – Eller ett periskop, när
man grävt sej ner en bit, föreslog Avestaforsens
brus. - Lökpringles, trodde Vägrén. (Samurajsvärdet
i andra nypan då? Outgrundligt.)
Nå. Men Grisen. Grisen lämnade dom inte.
Vad var det med Grisen, som gjort den så
hemlig?
Grisen hade blivit fabel och fiktion, på riktigt, i
människans skämmiga medwurstvetande. Inget
konstigt med det. En gammal beprövad krysten
tradition detta, och jiddrisk och muselmanisk, för att
nu hålla sej till Wärsterlandet, Aftonlandet, där
synsättet har varit en grundbult i slaktmasken för vår
så kallade civilisation, nämligen vurmen att sätta
människan främst och ringakta eller ignorera andra
livsformer. Och så länge den distansen bestoge
skulle förstås hanteringen fortgå i dessa Gris- och för
den delen Höns- & Ko-Auschwitz, liksom
förnekelsen av dom, i form av massiv kollektiv
förträngning; så det så, ho ho ho, rap och fis och
stilla natt natt natt och amen.
Så att det var inte utan att en idé grodde i
Nödlund. Hon loskade eftertänksamt på den
öchötska stenläggningen.
Nämligen: att man i den organiska
representationens namn borde ge grisen ett
fålkupplysande ansikte, och inte som nu bara ett
välsmakande arsle.
Fattade dom?
Jo jo …
Strax fick hon med sej både Swingx och
Avestaforsens brus. Och Vägrén, som nyss strandat
med skruvmejselprojeket2, han var ju liksom lös och
ledig han med, och hungrig! så att nu samfällt
bolaget GRISHARMEN bildades. Ja ja, om inte på
papper direkt så i andanom.
Sen stog det inte på förrän Swingx och Vägrén kom
in på det spåret att man kunde slå ihop ett och annat.
A. Fålk måste för det första upplysas om hur
Grisen ser ut. Lära sej identifiera den. Kort sagt:
fatta att den finns. Internalisera Grisen.
B. Det borde helst ske vid en publik
sammankomst av avsevärt slag, så att kampanjen
finge genomslagskraft.
När detta var sagt gick det som en vindkåre över
torget. Åtminstone genom kvartetten.
Man utbytte blickar, som det heter i romaner.
I helvete: man tittade på varann.
Man tände en cigarett, som det heter i
meningslösa romaner, nerlusade med dialog och lik
och arga män snart lik bakom persienner.
Nä, det gjorde man inte, för det behövdes inte i
sammanhanget. Plus att röllikeknastret var slut sen
länge.
Hursomhelst. Saken var biff – eller kotlett då –
och klar som is. Alla begrep. Genast.
Ty vad hade man välan framför sej om icke den
förmälning som strax skull’ stånda. Allt uppå
Fumliga Slåttet. Om sommar’n den fagra.
Jajjamän. Dit skulle Grisen föras!
Vidare spinoff-effekt fick Nödlunds beskrivning om
dylika offentlighetssatsningar i forna tider. Närmare
bestämt när hon målade upp kröningsoxen. Den som
förfärdigats åt gamle Erka Dubbelsju, ja Erik den
fjortonde, om dom mindes honom, lutspelaren,
tecknaren och massakrören av exempelvis invånarna
i Ronneby med mycket mera annat på CV:n.
Man tog helt enkelt en helstekt oxe och gav åt
fålket. Eller man och man, köksavdelningen. Eller
enkelt och enkelt. Eller eller och eller – man
knökade oxen full med mindre djur, kokta, halstrade
eller på annat vis anrättade, med huvvena
utstickande ur hål i sidan på oxen runtom hela
härligheten: kultingar, harar, ankor, svanar, fasaner
och morkullor och fankenvetallt av fyrfota och
bevingat och befenat, och dom djuren i sin tur
proppade med mindre varelser med fullt av
smaskens av alla dom slag: kräftor och gäddor och
abborrar, pajer och pastejer och grejer. Ärtmos och
konfekt. Ostron och hasselnötter. En enda biomassa.
Åt massan.
Ja, varför inte! En bryllupsgris. Ett vigselsvin.
Det kribbade och pymlade av iver i dom fyra
kumpanerna.
Och djuret borde förstås späckas med livsmedel
från kongarikets alla hörn, som ärebetygelse åt
sässan och hennes gube från deras såta undersåtar.
Man sloge här många flugor samfällt:
Grisen som idé och kropp finge visas opp.
En gåva värdig ett frossarrike gåves.
Det bleve för utländska gäster att ta del av
värdlandets mångskiftande kulinaria.
Notera konjunktiven ovan. Ett särdeles tillämpligt
verbmodus i begynnelsen av ett entreprenörskap.
Man vet trots allt aldrig om saker och ting går i lås.
Nå i alla fall.
Swingx och Vägrén skulle fixa råvaran.
Avestaforsens brus skulle eventuellt komponera
ett kärlekspoem. Kunde han tänka sej.
Mer eller mindre på skämt hade allt framlagts. Men
ju närmare man traskade Tjockhult eller Stora
Maktböle desto verkligare tycktes dikten bli att
genomföra.
Man kunde inte släppa Grisen. Man låg i halvt
instörtade lador med månen i ansiktet och karvade
vidare på den. Man fyllde den med jordens alla
läckerheter. Man gick med hungern slitande i
tarmarna och ältade den med söt saliv.
Som alltid höll man sej på behörigt avstånd från
linken och alla ilarna. Man hade inte bråttom. Och
nu hade man tröst och sällskap. Grisen var med.
– ”Kärleken är som en bytta med vin /
Skvalpande, röd och stor som ett svin …”, kvad
Avestaforsens brus.
– Njaa …, tyckte Nödlund.
Redan i Rumba började man omsätta teori i praktik.
Vägrén spectrade till en polare om nasse nöffs
anskaffande. Fick svar direkt. Jodå, kontakten kunde
skaffa fram en gris, svart, nema problema. Billigt
och bra. Transport fritt å pendeltåg.
Till Nödlunds förvåning stog hennes gamla lya i
Lingonbergen kvar från tiden före upploppen, och
nyckeln passade. Det var knappt till att tro. Hon bjöd
mer än gärna in hela kompanjonskapet att bo där tills
vidare.
Nu gick några dar, som man säjer. Ett par dar
efter kvartettens ankomst till huvudledningsstaden
anlände Grisen, och den var verkligen svart, inte
bara till köpesumman. Och så stor att man ryggade.
Den var tillika död. Stendöd. Vilket inte borde ha
förvånat nån, men ändå kom som en smärre chock.
Man hade gärna velat träffa den. Nu var det försent.
Nåja, man hade den på närhåll i villket fall och
kunde studera underverket noga. Och, om den hade
levat – hur skulle man ha tagit livet av den? I en tvåa
i Lingonbergen. Det fick väl finnas gränser.
Medan Avestaforsens brus och Nödlund beundrade
grisen på parkettgolvet och funderade på metoder att
få härligheten att stå på egna klövar även i det
hinsides så att säja, var Swingx och Vägrén ute och
drog i trådar. Ryckte i gamla försänkningar. Borta
hela dagarna var paret och hade varje kväll med sej
nya personer och attiraljer.
Först av allt: en storkökskyl som rymde Grisen.
Kylen tog upp halva vardagsrummet och fick hissas
upp via balkongen. Teven åkte ut, den ingick i
dealen. Men vad gjorde det. Med en livs levande nä
nå men livs död gris i sin närhet behöver man ingen
teve.
Ingen hade varit så nära en dylik förut. Dess
storhet bara växte. Det var verkligen en underbar
varelse. Och hög tid att fålk i allmänhet fick den
presenterad för sej. Den hade en näsa som ett eluttag
längst fram och en skruvad snurr på svansen längst
bak. Nå det visste man förstås, men det är en sak att
veta och en sak att verkligen. Ett mycket
egendomligt djur. Uppdraget att ge swänska fålket
en skådegris framstog bara allt nödvändigare.
Ombud från skilda branscher och gebit och
kultursfärer kom och gick i Nödlunds tvåa.
Nickningar, handslag.
Intressenter, eller bara intresserade.
Projektet växte. Drabbades av snöbollseffekten.
Sponsorer dök upp. Värsterorts Hemslöjdsförening.
Swänsk-Ugriska vänskapsförbundet. Sålna Basket.
Sålna Korv.
Det ena gav det andra.
Men stommen och stadgan i bryllupsgrisens
utrustande var förstås dom kontakter som
etablerades med Hushållningssällskapen ute i länen.
Vägledda av dessa tog man sej nu an späckningen av
Grisen. Specter och fån gick varma.
– Vad ska den heta? undrade Swingx.
– Nåt … varmt å vänligt, sa Nödlund.
– Nåt kaxigt samtidigt.
– Hjalte, sa Vägrén plötsligt. – Det är både hjälte
och mjälte. Och allt liksom.
– Fornnordiskt namn va? sa Avestaforsens brus.
– Hornmordiskt, sa Swingx.
– Sak samma. Snyggt. Hjalte … Well. Schysst.
Runtom hela hyddan skissades först alltings
utplacering med krita, Grisen hade då först rakats;
skållats och skrapats efter gammal god sed.
Avestaforsens brus och Nödlund hade löst frågan
med Grisens permanenta stående sålunda: en träbock
inkörd under djuret, så att klövarna nätt och jämnt
nådde parketten.
Varje afton åkte Grisen in i kylen och varje
soluppgång baxades den ut igen.
Allteftersom råvarorna anlände pyntades Hjalte-
Grisen. Och ju mer han smyckades, desto mindre
Gris och mera Hjalte blev han.
I magen byggdes innanmätet så sakteliga upp av
jams och fjolårspotatis och annan bukafylla.
Bruna bönor.
Pärsisk dolma, i många varianter.
Maracuya, carambola. Kokos, kikärter, gurkmeja.
Vitlök, persilja och koriander.
Varefter man tråcklade ihop’et med
vildsvinssouvlakis från Wärstergötland, på spett av
citrongräs.
Falafel från Närsta klämdes smakfullt fast mellan
klövarna.
Sen stack snart nyllena av årets första makrillar
upp på ömse sidor ryggen, som fjällen på en
dieselskimrande rökt dinosaur.
En trafikdödad ekorre från Surmlann apterad i
höger bog flankerade en skogshare från Gröms i
vänster dito; bägge fyllda med älgskav, couscous
och räkor3, späda nässlor, ruccola och kat, och
prydda med kragar av enris.
Av Wärsterbottenost snidades små stiliserade
renhuvuden för anbringande här och där.
Plus så mycket, mycket mera annat att bara
hälften vore en tredjedel.
Man anordnade öppet hus i Lingonbergens Skola
och fick många barn att skänka godis och annat till
utsmyckningen. I gengäld fick lingonbergarna, via
video, för första gången i sina liv skåda en tvättäkta
gris.
Som nu hade börjat lukta lite … fränt. Men det
var ju också många ingredienser inblandade. (Man
borde kanske ha grillat den innan man började? När
ska man egentligen grilla? Före eller efter? Det
tycktes finnas flera riktningar här. Saken fick bero
tills vidare.)
den sirliga sadeln av scånnsc spettekaka som skulle
kröna verket. Den hade beställts extra stadig för att
stå pall för hårda tag, i den händelse nån adelsbatting
fick för sej att ta en ritt på skapelsen.
Bryllupsgrisen Hjalte.
En syn för gudar.
Den var rent indisk i sin brokighet och faraonsk i
sin måttlöshet. Nimbusen på en och samma gång
morsk och utsorgsen.
Små däggdjur och duvor och blandade parktrastar
stack ut sina norra överallt. Kurbitsrankor i rosa
kristyr och wasabi slingrade sej som ett bortglömt,
gemensamt världsalfabet mellan bulnande
kroppkakekupoler och djupt förankrade snålännska
isterband. Gammal julaknäck intryckt här och där
blänkte som diamanter.
Överallt där utrymmet tillät kördes äppleklyftor
och hel ingefära in. Äpplena var av den gängse
marknadsstalinistiska sorten, Äpple Rött och Äpple
Grönt, mera vattentransport än pomologi4, men fick
duga. (”Kanske kunde man ta sej an Äpplet i nästa
satsning?”) Då är det mer drag i granatäpplen, och
visst, såna togs också i bruk.
Längst fram, i halsgropen på Hjalte, stack ett
helstekt rådjurskid ut skallen och konkurrerade om
utsikten, med en järpe i gapet. Och vad hade detta
lilla spräckliga fjäderfä från dom dölslännska
skogsträsken i sin tur i näbben om inte en helt liten
honungsglacerad mandelbiskvi, med en torkad
berberis som garnering (i brist på vinbär, i anseende
till säsongen).
Då, när i princip allt var klart, ringde den fålkkäre
biskop Promëthius från ärkestiftet. Detta var en så
fin och medmänsklig gåva, kurrade han, len på
stämman som en kanderad viol. Swänska kyrkan
ville hemskt gärna vara med på ett horn, nä va sa
han, hörn. Han hade också talat med sina otrogna
men ändock bröder i Jiddriska försvamlingen och
den Muselmaniska. – Så låtom oss göra detta till en
sant ekumenisk gris, avslutade biskopen sin harang i
telefån. – Det finns ingen plats kvar, sa
Avestaforsens brus. – Ingen plats? – På Grisen. Allt
är upptaget. Tror jag. Vänta lite.
Avestaforsens brus försvann från fånen och kom
sen tillbaka.
– Nä, minsta fläck av Hja –, öh Grisens kropp är
upptagen, bekräftade Bruset. (Han höll på att försäja
sej den jumlingen; namnet skulle ju hemlighållas till
avtäckningsceremonin på Slåttet.)
– Men … men , protesterade biskopen. –
Rällijonen då? Våra vördade värden?
– Det finns kanske en möjlighet, sa Avestaforsens
brus.
– Det finns alltid en möjlighet, sa bispen.
– Är du så säker på det? genmälde Brusan.
– Till saken. Får vi nån annonsplats på
gåvogrisen eller ej? ville prelaten veta.
Nu förhöll det sej så att det enda utrymmet på
Hjaltes kropp som inte var upptaget, det var en del
som inte alls var kropp, eller, nogare taget: var
frånvaro av kropp. Tomhet, luft. Ickemateria.
Nämligen det lilla rövhålet längst bak, under den
sinnrikt skruvade svansen. Ett hål alltså, tvärsemot
fläsk och massa. Men om dom tre samfunden kunde
samsas där, så visst ginge det att ordna. Försäkrade
Avestaforsens brus. Och som symbol för den
gäckande, för att inte säja flyktiga anden? Kanske
inte alls dumt. Det kunde ske med finess, detta, o ja.
Man kunde i sann samförståndsanda exempelvis
aptera en treklöver i slutkrysset. Och varför inte
spritsa dit ett kors, en sexuddig stjärna och en
månskära på dom respektive bladen. Ja, nä, det fanns
många möjligheter att fylla hålet med.
Biskopen blev ställd. Han fick tänka på saken.
Måste nog prata med sina bröder först.
– Eller nej förresten. Vi tar den platsen. Vi bokar.
Det är bättre att vi bokar nu. Så kan vi hellre avboka
sen i såna fall.
– Okej, sa Avestaforsens brus. – Då är det
fullbokat.
Och så blev det.
Hjalte, bryllupsgrisen, var sålunda fix och färdig.
Späckad från topp till tå, från norr till söder, öst och
väst, med fågel, fisk och mittemellan. Alla kulturer
och kulinarier representerade.
En knapp månad återstog nu till bryllupet. Med
viss möda pressade man in Hjaltegrisen i storkylen
och stängde om härligheten. Som vid det här laget
luktade ganska så … så.
orättvis. Inte heller stämmer det.
Men – för den som måhända sov sej igenom detta
spektackel – följande hände:
Överräckandet av fålkets gåvor till sässan och
gemålen skulle som bekant ske vid en pompig
ceremoni på Slåttsgården i juni. En vecka före detta
datum stormades Nödlunds lägenhet av
Dysfunktionella Inkräktsstyrkan, i samarbete med
Swärjes Otympliga Kommitté, Fläskodlarnas
Intresseorganisation, Svidpank och
Lantarbetarförbundet. Man fann emellertid en tom
lägenhet. Nödlund med vänner hade tipsats om
razzian och hunnit sätta både sej och Hjalte i
säkerhet.
Pölösön gjördö börö sött jöbb.
Otympliga Kommittén fruktade att rikets rykte
skulle fläckas om en s.k. gris förekom på samma
tillställning som dom noga utvalda
ungdomsambassadörerna för idråttsrörelsen.
Fläskodlarna befarade såklart sviktande
karrékonjunkturer.
Panken befarade allehanda turer.
Facket visste inte riktigt, men bäst att helgardera.
Men Hjalte och hans fyra vänner gäckade sen alla
förföljare och glädjedödare ända fram till
Slåttsgården och blanka överlämnandets minut på
förmälningens förgyllda förmiddag.
Bryllupsgrisen var vid det här laget stadd i en rent
herkulisk förruttning och osade som en hel
kyrkofullmäktige efter surströmmingsskiva och
VVS-haveri. Man hade krängt en liksäck över
Hjalte, en XXL, snodd från Livgardet till flodhäst
ute på Jurgårn och kamouflerad med allsköns
blommor och blader i akryl och all hast.
Fanfarer. Utlännska medier. Kulörta … grejer.
Undersåtar och överdrifter. Rixdaxledanötter.
Alliansmissionen; avregleringskansliet. Skolklasser,
flaggor, vimplar, snor; falsk och äkta.
Attackhelikoptrar från Määnpower bevakade allt
från ovan.
En spänd för att inte säja dryg förväntan.
Sannerligen en dag att minnas! Alla dom
ävvropeiska håvleverantörerna var tillstädes.
Böcklingham Palace. Würstendömena Schnittenstein
och Lyxenburg. Ganskdanska krondillsparet och
norsktorska pungafamiljen i sin egen olja och sist
men inte minst huset Hollandäs första dam lady
Genever.
Men just som det var Hjaltes tur att avtäckas och
defilera framför sässan och hennes förmälte gemål -
störtade Swingx fram till en mikrofon för att hålla ett
simultant tal till fålket om Grisens natur och kultur.
Det kuppartade i detta fick fart på bemannings-
männen i sässans eskort så att ett allmänt
tumult av handgemäng och fotarbete uppstog. Från
skyn öppnade Määnpower eld med sina
carlgustafssprutor. Som genom en blunder träffades
ingen av undersåtarna, men den jäsande Hjalte flög i
luften innan nån hann säja kilopascal en gång och
innan nån närmre presentation av den omsorgsfullt
späckade kärleksgåvan alls hann verkställas. Ett
lugubert och stinkande regn av representativ
biomassa smattrade ner över Slåttsgården. Sässan
skrek, gemålen skrek, alla skreko. Och inte en
umbrella i sikte. Swingx låg krampande på
kullerstenen, hon höll fortfarande mikrofonen i
handen. – Det var en gris! skrek hon genom
högtalaranläggelsen så att det dånade ända bort till
Stegelbacken och Benvita Bergen, – En helt vanlig
mörkad gris!!! Vår avsikt … vi tänkte … Sen
övermannades hon av bemanningsföretagen och
släpades bort.
Men Vägrén, som bakom en kanonlavett hittade
det enda som gick att säkerställa på Hjalte, nämligen
den grinande skallen med sin maruckanska kiwano
ännu intakt i gapet, flög upp på en vaktkur och
tryckte fast huvvet på huven, till allmänna hopens
beskådan. Inte många ögonblick fick denna scen
relaxa i nuet förrän både Hjalteskallen och Vägrén
slets ner och undanskaffades, men tillräckligt länge
för att pressen skulle hinna knäppa sina knäpp och
Hjalte bli Hjalte med hela den globala glopubliken.
Det fanns knappt nåt kvar av Hjalte, men just
därför blev han desto intressantare. Om huvvet på en
gris såg ut så här – hur skulle då inte resten? Så
fungerar människan nämligen att hon vill ha mer av
rubbet. Och så kom hela saken att rullas upp, som en
sylta.
Och kanske glömde man inte Grisen i första taget.
Eller så gjorde man det.
Men Avestaforsens brus och Nödlund, dom hann
slinka undan innan massarresteringarna började och
försvann från stan.
I nio dagar och nio nätter gick dom, söderut, mot
nya mål.
Stjärnorna svettades ljus. Luften svajade av
signaler. Form och mellanrum brottades.
I en förslyad hagmark glimmade lysmaskar5 i
mossan, trotsande all rödlistning.
Fjädermyggen bolade. Stensötan sög fukt.
Det inget mänskligt öga såg pågick. Allt rusade i
slowmotion genom allt.
____
1 I tidernas urslam, i Kalevala, kom en knipa flygande. Ja inte
trångmålet, då, där, än, riktigt, utan fågeln; dykanden,
buffelskallen, ”den klingande”, Bucephala clangula av homo
sapiens långt senare benamnad. Då stack himlatärnan Ilmatar,
hon som av leda nedsänkt sej till havet, nu havande med havet,
hon stack alltså uttråkat men kanske också lite nyfiket upp sin
mjälla knäskål ur böljan. På denna klippa redde sej fågeln ett
bo. En liten frossbrytning av värdinnan längre fram får
emellertid fågeln att tappa sina ägg i vattnet. Av denna sörja
skapas världen. ”Smulorna blev sköna smycken, / bitarna
beundransvärda, / äggets underdel förvandlad / till vår moder
jord härnere, / äggets överdel förvandlad / till den höga
himmelskupan / Gulans överdel blev solen / som belyser oss
om dagen, / vitans överdel blev månen / med sitt matta sken
om natten.” Sen dess flyger knipan varje morgon inifrån
skogen ut till arbetet i sjön. Bor i ett övergivet spillkråkehål.
Pärluggla har nog också huserat där (kvarlämnade ljusfläckar).
Knipan fiskar och flänger och står i, som alla. Vingarna låter
plirr-plirr-plirr-plirr-plirr-plirr-plirr-plirr-plirr-plirr-plirr-plirr-
plirr-plirr-plyrr-plik så att man nästan tror att det kom från
strupen, som om dom upphetsat ville klaga över något,
buffelparet; kanske att människan drar den ena hjärnvägen efter
den andra över prärien och i grund och botten skiter i prärien
och flår prärien utan att ta till vara innehållet.
Men det är alltså vingarna.
2 – Nä skruvmejseln med två mejselhuvven blev aldrig den
succé vi hoppats på, erkände Vägrén, pionjären bakom.
Visserligen fick man fart på sysselsättningen i ett
initialskede, och nån brist på beställningar rådde ju inte efter
den mycket framgångsrika för att inte säja semiaggressiva
marknadsföringskampanjen. Överlag var tongångarna
bilateralt optimistiska, ja det fanns dom som såg för sej en
världsomspännande hantering. ”Vad en kan göra må icke
två”. Det fanns nåt närapå paradigmvältande i uppfinningen.
Ett helt nytt segment – ytterst sällan att det uppstår.
Komponenterna var därtill enkla och få, underleverantörerna
likaså, vilket alltid är gynnsamt för logistiken, särskilt vid
instabila världslägen. Näringsministeriet hade saken på sitt
bord. Bordet blänkte. Om vi nu med detta verktyg inte bara
kunde ta oss in i tredje världen, utan även fjärde, femte, och
vidare, kanske ut i rymdprogrammet, resonerade man. Vad
följer då inte efter. Som en svans av synergier. Efter kort tid
rann dock projektet ut i sanden. Lokala, det vill säja
globala, traditioner visade sej alltför svåra att
överbrygga – samma gamla bakåtsträvare åberopande samma
gamla tröga fysikaliska lagar. Därtill uppstog samarbetssvårigheter
– något som dock i det längsta tillbakavisades av både
gnosjöandar och betalkroppar. Vad göra. På bangården stog
redan förti containrar. Regeringen in. Regeringen ut.
Friktion. Rökutveckling. Det akutbeslutades om produkten
att den måtte ingå i biståndsprojektet ”Hjälp till självhjälp”.
Det gällde en av dom sista uttorkade flodkulturerna. Man
saknade där sen en tid både flod och kultur. Man saknade
både fisk och fiskeredskap. Det förstnämnda kunde ingen
västvilja i världen råda bot på, möjligen det sistnämnda. Ty
när spårhuvvena slipats ner till spetsar visade sej den
tvåhövdade skruvmejseln med nordiskt askträ i greppet vara
fullt användbar som ljuster, något kort kanske, men i en
uttorkad flodkultur fullt dugligt; för att inte säja grillspett.
Spetskompetensen hade återigen segrat. – Korv till araberna,
sa Vägrén. Så kom det sej att jag fram till min död nej va
säjer ja hemresa medförde icke blott hakar och hyskor i
kollektionen, utan även förskotterade portionskuddar med
senap och ketchup. Dom där korvljustren kommer för övrigt
att bli rena rama samlarobjekten, för asksjukan har ju sopat
rent nästan vartenda träd nu, och handtagen går inte att få tag
på längre.
3 Apropå räker! Under proppningsmomentet förtalte
Avestaforsens brus följande: Vid en strategisk rondell i hans
hemtrakt låg traktens gatukök. Som … en lökring i rymden.
Som … äh skitsamma. Under bergena blå. Nå i alla fall.
Lokalbefålkningen spädde gärna dimman efter lördagsdansen
med en halv special där. Inklusive tjohosan-sallad. ”Varför
säjer I så um räksalladen?” undrade man lite förtörnat i luckan.
Inte många visste det, men det hade varit den annars så
melankoliske Jylling, blandnasaren, som myntat uttrycket på en
av sina förbifotavandringar. Han trivdes väl där, i gammalt
småslugt knalleland, och blommade. ”Varför kallar I den så?”
”Jo, det ska vi förklara”, svarade Säj minns du den sommar,
Jyllings följeslagerska en tid. Stoppade in huvvet i luckan: ”De
e så förbannat lite räker i geggan att varje gång man hittar nån
får man ropa tjohosan!”
Så låg landet. Eller länderna. Den rena och skära sanningen.
En tjohosan-sallad. Få räker. Räker för dom få. Resten fylle.
Sålunda blir räkommendationen, och den ska det inte tullas
på: räker till alla, mycket eller litet, efter behov och behag.
Och nu snackar vi inte om räker.
Sa Avestaforsens brus.
4 Eller titta på denna tomaten. Den är stor och tjockskalig och
signalerar tomat lång väg (förutom en alarmerande brist på
rött) men träd lite närmre så ser du små små ljusa prickar mot
den blekröda blekheten. Ett grummel. Som på ett frostnupet
hjortron. Något är sprängt i tomaten. Något har skenat i
tomaten. Gå längre in i tomaten. Där är det övergivet. Hur
smakar den? Den smakar vagt tomat, surrogat. Så som vi har
lärt oss att tomat inte kan smaka mer än. Helt okej tomatsmak.
I brist på annat (t.ex. en schysst frilandsgurka). Ty så som vi
(har glömt att vi) (en gång) har lärt oss (minnas) att tomat
egentligen (smakar) (smakar) (den inte)
5 En brinnande punkt. En fosforescerande glöd. Som nåt
elektroniskt, spectergrönt. Den borde vara utrotad, men än har
den inte rotats ut, lysmasken. Lyktan är en miss i
hanteringen. En anakronism. En anomali.
Ett gnostiskt bloss i plundringens ortodoxa mörker.
Det sista fönstret till en annan värld.
Ett stick i ljugets tunga.
En snart igenväxt fistel.
Peter Törnqvist |
Favoritfiktionen får nog bli den aggroekologiska kortfilmen
”If it tickles? murmured the gooseberry (and bid fare-thee-well)”
från 1966, där den då blott 21-åriga engelska regissören Heather
Scott-Bennet låter en villaträdgård i Reading komma till tals.
Omtalad för sina närgångna perennscener och för den fräna attacken
på konstgödselindustrin (vilket ledde till två ärekränkningsmål,
som dock bägge vanns av miss Scott-Bennet). Filmen visades på
restaurang
och mottogs med blandad oförståelse av den redan i förväg
matta festivalpubliken. Orson Welles lär ha slängt ett glas vin på
väggen där den projicerades, varefter partiet med fläcken senare
på natten knackades loss av Scott-Bennet (med viss assistans av
Pasolini säjs det) och hembars som trofé. Filmen är en av dom
tidigaste uppgörelserna med allt.
