Lyssna! [uppläsare: Leo Nordwall & Lyra Ekström Lindbäck]

Det har hänt. Det händer aldrig.



Hur finner man mig nu
Kanske genom min sång
Ett spår av toner i vattnet



Genom de tysta näten
Under is, mil ner
Jag lämnar mina ekon i vattnet



*

Byggt på gehör. Timmer, olika sorter till olika delar, minst sju olika, dessutom
järnbultar, metall, hampa, lingarn, lejonmotiv, m.m.. Resultatet av lång tids arbete
och generationer av erfarenhet, teknisk evolution, nya material, m.m.. Skeppet
lämnar hamnen och återvänder aldrig.


Flera år senare flyter något i land. Ett historiskt dokument, en aldrig tidigare
berättad myt, en flaska av glas med en kork av ek. I flaskan ligger ett papper och
på den en text, torr men flyktig och hal. Den bärs in, rullas ut och placeras väl
synlig för alla.



*

Varje år när regnet kommer försvinner den, i regel mellan tre dagar och tre veckor.
Några dagar innan börjar det i marginalen, det blir suddigt, samtidigt kommer
dimman, spökskepp, spårlöst försvunna, tomma nät, utegångsförbud, solen går
kanske inte ens upp. När ingen ser försvinner den plötsligt helt, för att sedan lika
obemärkt åter ligga på sin plats, oantastlig, onåbar. Denna ritual följer regler vi
inte förstår och utförs av skäl vi inte uppfattar. Vi har slutat undra om den någon
gång ska försvinna helt och är inte längre bittra över den rörelse vi inte får ta del

av.


*

Glas, kork, papper, bläck, ett brev, brevets mening, varför kommer brevet alltid
tillbaka, vi kan inte sluta undra.



*

Ursprunget är desperat och oundvikligen förseglat men vi har inte glömt. Vi kan
inte glömma. Hela den förvirrade lägesbeskrivningen, det otroliga,
sammanfattade händelseförloppet, ångestfyllda avslöjanden, ursäkter, böner,
farväl, min älskade. Det som definieras av att omslutas gör konturen absolut
nödvändig. Här: konturen av glas och den andra konturen, konturen som aldrig
slutar expandera. Vi menar skeppsnamn, sjörapport, försvunnen skeppsjournal,
lastförteckning, fartygsanmälan, biljettinformation, brev till anhöriga, ett tillägg
till historieböckerna, en förstasidenyhet, en litterär brännpunkt. Vi menar alla de
texter vi aldrig får se, som är förutsättningar för denna text, som alltid omger detta
brev. Och återigen marginalerna, upplösta, uttorkade, kristalliserade,
pulveriserade, pudrade över drivveden. Denna marginal låter som en ihärdig tuta,
denna som ett tomt eko som slår mot vatten, det som finns nu är det råa ljudet
djupt inifrån och nerifrån.


Kan du tänka dig dess blottade position i rummet, hur den tar plats, inte tar plats.
Tänk dig, hur ser en katastrof ut, du vet hur en flaska är formad, du vet att
rummet har väggar, du har sett upprört vatten förut. Tydligast av allt, du behöver
inte tänka dig, är bilden av en myt som blir sann och intar sin plats i historien och
litteraturen; vår lokala historia, bygden, vårt hem på torra land.
Vi har sett det förut. Utrymningsplanen, meterologens karta som visar regn och
starka vindar, varningsskyltens starka strömmar, nyhetsbilder från en brutal
storm. Vi har många gånger drömt den suddiga konturen av något som inte är ett
sjöodjur, en slutgiltigt sugande ström, ett sista krafttag, och levt oss in i det som då
ännu inte var verkligt.



*


De små symbolerna i den stora symboliken; ett uppgivet guppande Save Our
Souls i världens största hav på maximalt avstånd från land. Inget glasklart och
stilla, en situation som inte tar slut så länge flaskan flyter, så länge det finns vatten
och vind. Glas, kork, papper, bläck: tiden från misstanke till insikt till handling.
Man kunde lika gärna låtit bli det där sista, till och med stannat hemma från första
början. Mycket skulle varit annorlunda, en älskad skulle inte vara ensam.



*

Det finns en korrelation, den är kanske inte del av den historiska ordningen, men
den tangerar dess form. Successionen av symboler tvinnade till en spiral, där varje
punkt motsvarar en idé, en händelse, flaskans rutt från hand till strand. Havets
gungning, armens kraft, det är en proportionell relation. Parabeln, rotationen,
ihåligheten, det tunna och lätta innehållet som kastas runt mot små väggar, vikten
av att inte bli våt – bli inte våt! Dessa är direkta relationer. Slutligen, en sista
bedjande kyss mot kallt glas. Ett kärl bär ett post scriptum, ett kärl är ett post
scriptum, bär kyssen.


*


Någon chansar. Någon väljer att samla sig och hantera ett föremål, någon sträcker
sig ut. Handen som greppar föremålet, armbågen som kröker sig, axeln som
vrider sig bakåt, armens uträtning – var inte en krok nu – och slungande rörelse
framåt, rörelseenergin som rusar inifrån och ut och handen som släpper taget i
precis rätt ögonblick. Man kan nog se kraften spruta ut ur fingertopparna. Den åt
ett och endast ett håll riktade rörelsen ned i havet och den åt ett och endast ett håll
riktade motrörelsen upp ur havet. All energi samlas i den sista, osvalda
extremiteten. Upp och ut! Denna ska inte med ner!


Det skriker i materialet när den stora, hårda konstruktionen tvingas till omöjlig
hastighet i omöjlig lutning. Det skriker i vattnet, i vinden, i det som skulle
återvända säkert hem och det som säkert skulle nå en annan hamn. Det fanns de
som väntade på andra sidan. Skriken dränks i rasande vatten. Det är en
chockartad förflyttning mellan två element, två sätt att minnas: den historiska
texten ger efter inför eller förenas med den visuella myten. Ska man skriva brevet
eller måla det, kanske sjunga det, läsa det eller betrakta det, kanske bara lyssna.
Lyssna. Detta är inget gurglande. Man kommer inte att kunna berätta om det som
skett utan att tänka på det som skrivits, hur hemskt det är, hur väl det passar in,
hur extremt det är, och vackert, som något någon drömt eller fantiserat ihop. Man
kommer inte att kunna tänka på det som skrivits utan att önska att det inte skulle
behövt skrivas, och samtidigt önska att det fanns mer.


*


Denna text är en text om den texten. Den texten är en parallell både till den
magiska bilden och den korrekta beskrivningen. Den är följden av den rörelse som
en övermäktig kraft tvingar fram, kroppen som tvingas vika sig inför en
påträngande storhet; men framförallt tillvaratagandet av den möjlighet till
motreaktion som kan uppstå i en koncentrerad, samlad, förtryckt kropp. Textens
undergivenhet, hjälplöshet – nu spelar det inte längre någon roll vem som inte lärt
sig simma, ut ur detta kan man inte simma – textens förmåga till förening,
förskjutning. Den har givits alla förutsättningar att överskrida sig själv, att bli
något större, men den stannar vid att vara exakt vad den utger sig för att vara. Det
är fortfarande ett unikt dokument, men flaskan är liten. Det mesta ligger runt
omkring, inte i.


*


Ett rop på hjälp är kritiskt mot sin egen situation, ett tillägg, ett förtydlingande av
vad det är som sker, både för de som är närvarande och för de som ska komma.
Det var kanske inte så mycket ett rop på hjälp som ett försök att uppfylla en sista
önskan, ett sista försök att lämna något efter sig. Vi var de som skulle komma men
vi gjorde det inte, som visste att det fanns något vi måste hitta men klarade det
inte. Vi visste saknad, vi visste inte position. Hur skulle vi kunna... Vi kunde inte
hitta spåren, spåren hittade oss.

Det är ett klargörande av en akut situation med de osäkraste, långsammaste, men
just då enda tillgängliga kommunikationsmedlen! Att leva i världen, att
oupphörligt möta den för att plötsligt aldrig mer möta den, istället möta en
rasande, svikande vattenyta, ett gränssnitt mellan två sätt att andas och verka;
kritiskt, på gränsen, på ytan, riktat mot eller bort från meningsfullheten. Det mest
våldsamma mötet blir det sista och mest betydelsefulla. Man kan alltid bygga nya
skepp men en situation som denna kan inte rekonstrueras – detta dokument är
unikt, en liten bit obetalt arbete.


*


Efter ett på alla sätt så genomträngande tryck från alla håll är kroppen blöt, tung
och uppgiven, har för länge sedan givit efter för det konturlösa. Fri från
förlängning, försköning, funktion blir det svårt att ta sig någonstans. Istället en
dunkel, klumpig symbol, upphöjd och nedsänkt, förpassad till myten och
beroende av dess existens. Endast torra skal kvar rent historiskt, det är inte en
torso, inte ett ansikte. Att analysera för att närma sig det verkliga, det som faktiskt
hände, är inte längre möjligt, inga händer, ingen kropp.


*


När ytan svalt och åter lagt sig ska du se genom den, två svävande luftbubblor i
mörkt, mättat vatten, knappt synliga, små och känsliga. Du känner dig iakttagen,
men du fortsätter ditt betraktande av de viktlösa, transparenta kloten vars
membran är tunnast möjliga, och din rörelse begränsas av deras ömtålighet.




Annica Aspegren
| föredrar havet som en metafor för... "With my arms in water I form the arch of an improvised bridge. The sea is our history. The surface of the sea is a mirror one breaks in turning the page."



BILD16/bakat.kartan.jpg


de omojliga rummen bakåt kartan