Lyssna! [uppläsare:  Det hemliga rummet]

Drift



Den där texten är en text om denna text. Denna sal är en luftbubbla som håller oss flytande. Den där texten är en text om denna text. I marginalen av havets böljande mytologi.


Vad gör du? 
Tänker.
 
Du då? 
Tänker.  


Mytens magiska konserveringseffekt. Över drunkningens stillnade yta sveper ögonen i långa drag, anar de oroligaste underströmmar. En historia bara, nästan glömd nu. Skälen glider undan bakom alltmer framträdande regler. Hjälp mig härifrån. Jag kommer att dö. Jag är så rädd.

 

Ögats konturer har en egen otydlighet. Överlappningar av drunknades ansikten. Vi letar efter ett öde rike mitt i flödet. Tydligast av allt är hur snabbt dessa olyckor blir till påhitt, dassiga bilder som förvisats från sina platser i historien.


Kom igen. Hjälp mig någon. Mina ben sitter fast. 

Tyst, tyst. Kan ni vara tysta. Kan ni känna det?

Bleka öppna ögon. Något stämmer inte. Vad tänker du på egentligen? Vi scannar den alltid närvarande horisonten efter riktmärken. Man navigerar enklast mellan fyr och fyr, mellan udde och udde. Vi är noga med att hålla det horisontellt. Det är en annan sak när vattnet bär och det kan inte vara så längre. Riktningar för att bära skeppen, bära flaskposterna, bära de ännu inte upphittade kropparna, bära myten som aldrig har berättats men som alltid förts vidare, längre och längre bort.


Jag tänker på vad som gömmer sig bakom den.


Hallå? Hur kom du in dit? De rituella övertonerna har lagts bort men rörelserna fortsätter att utföras. Resan börjar med drömmen om vad som finns på andra sidan. Nej, jag vet inte. De påstår att det här skulle vara flykt, men de har aldrig behövt rymma. Det som då ännu inte var verkligt. Först läggs kölen. Sedan reses stävarna. Snälla hjälp mig, jag kan inte lyfta den själv. Sedan nitas bordplankorna samman. Jag behöver hjälp här borta. Först därefter läggs spanten in.


Stanna kvar här. Det kommer att ordna sig. Titta på mig, vi ska få ut dig.


Vi vet vad som saknas men vi är ännu inte klara över varför eller var. En räddningsaktion är smicker för kontexten. Det händer inte oss. Ta mig ut härifrån. Varje farkost har vid varje tidpunkt en given position på jordklotet. Varje horisont är en platt yta och angripbar för läsögat. Titta på mig. Vart ska du? Upp och ut från skrovet.


Jag är ledsen men du måste stanna här.


Leta ständigt efter nya riktmärken och tecken på vindomslag. Läs av förutsättningarna och beräkna dina utsikter för dagen. Successionen av symboler tvinnade till en spiral, kastande sig fram i överskridandets undervattensströmmar. Hur tar jag mig dit? Vattnet stiger. Ibland kan havet tyckas som en excentrisk konstruktion, vilkens inre system är fullständigt oåtkomligt för de som innesluts eller uppkastats av det. Kropparna som aldrig slutar sväljas. Flöda långsamt, ekon över vattnet. Det finns väl andra alternativ, eller hur? En färd belägen under koordinaterna.


Vi vet inte ens vart den leder. 

Vi drunknar annars. 

Vi måste fortsätta uppåt. 


Det finns de som väntar på andra sidan. Även de som tappat sin kurs färdas vidare, vidare, förs av strömmar och strömmar vidare ut, antingen mot en säker hamn, en plats av vila eller djupare ner. Här borta! Vi är här! Men drömmen om den andra sidan, en säker hamn, ett liv där marken inte behöver strandkanten för att utmärkas, kvarstår. Man kan alltid bygga nya skepp men en situation som denna kan inte rekonstrueras. Det finns en öppning precis här under. Där är de.


Vänta, hur ska du gå tillväga? Det är ju förslutet.


Så återvänder de drunknades ansikten, de slutna fynden, man försöker göra sig en bild av hur de en gång sett ut i sina sammanhang. Föra symbolen åter till någon funktion. Ett grått i vattnet. Att bemöda sig trots att kropparna aldrig kan sättas i rörelse igen. Att söka sådana konturer i det djupaste av vatten. Att äntligen få sätta samman fragment till försvunna personer.


Hallå! Jag är här inne!


Metaforer om läsandet som resa kommer att släppa först när vi förstått hur fixerad textens riktning är. Hjälp! Jag kommer, älskling. Där kartans fiskenät ständigt släpper igenom vad som kunnat vara byte. Hjälp! Lyckligtvis kvarstår den livsuppehållande paniken. Någon där? Ansiktet försvinner först. Här borta. I själva verket identifieras många offer, om de bar med sig detta, med sitt id-kort, som är av plast och multnar mycket långsamt. Kan ni höra oss? För de som är kvar på land ser en sådan död ut som ett snabbt försvinnande.


Ska vi fortsätta i den riktningen? 

Ja, det är vår bästa chans. 






Det hemliga rummet |  föredrar havet som metafor för översättningens vansinne.























de omojliga rummen bakåt kartan