Lyssna! [uppläsare:
Carl-Fredrik Jonsson]
![]() När han, som
enligt egen utsago ”aldrig läste”, höll sitt invigningstal i
Franska akademien,
lyckades han såra sin medtävlare Émile Zola djupt och
fick be om ursäkt
efteråt. Den allra lyckligaste dagen i hans liv var när han
fick uppträda på
cirkus. Han bar alltid högklackat för att kompensera sin
extremt ringa längd.
Han sminkade sig kraftigt och färgade såväl hår
som mustascher. Han klädde
gärna ut sig till enkel matros, vilket var besynnerligt eftersom
han till yrket
var sjöofficer. Dessutom krävde han att ingen i
besättningen skulle låtsas
känna igen honom om man råkade stöta på honom
under permission. Franska flottan
accepterade beteendet, eftersom han för övrigt var en
omdömesgill och
plikttrogen sjöman och ett omtyckt befäl. Hans erotiska skryt
förtrollade en
hel värld, samtidigt som hans sexuella praktik var en väl
bevarad hemlighet. En
yngre släkting påstod att han delade med sig av sin
kärlek till både män och
kvinnor: ”om det funnits ett tredje kön så hade han
älskat det också.” Han var
sin tids mest läste författare på franska språket
och den levande författare
som Marcel Proust (liksom Sarah Bernhardt) beundrade mest. Han
tillbringade
större delen av sitt liv till sjöss. Han var lika hård
och förtryckande mot sin
familj som han var tolerant och generös mot sin
fartygsbesättning. Ju närmare
människor stod honom, desto olyckligare gjorde han dem. Allra mest
olycklig
gjorde han sig själv. Han föddes
1850 i Rochefort som Julien Marie Viaud och dog 1923 i Hendaye som
Pierre Loti.
Han kom från en familj av stränga hugenotter, franska
protestanter med en diger
historia av religionskrig och blodbad bakom sig. Om någon varit
genetiskt
förutbestämd för ett liv på havet så var det
han: släktträdet dignade av idel
sjömän, pirater och smugglare. Hans farfar dog av tyfus i en
spansk hamn efter
slaget vid Trafalgar. Hans farbror tillhörde dem som dog på
Medusas flotte (som
Géricault gjorde sin berömda målning av 1819).
På vinden fanns en gammal
loggbok som försåg den unge Julien med digert
drömmaterial. Hans älskade och
beundrade storebror Gustave tjänstgjorde som skeppsläkare i
franska flottan och
placerades så småningom i franska Indokina. Gustave
insjuknade i feber på Paolo
Condore, som kolonialmakten använde som fängelseö, och
dog på hemresan.
Familjen ansåg att det var det ogästvänliga och
krävande vietnamesiska klimatet
som tagit livet av storebrodern och Pierre Loti skulle aldrig riktigt
förlika
sig med franska Indokina, som inte alls skildras i samma
förstående och varma färger
som Nordafrika, Mellanöstern eller Japan.
Pierre Loti
var samlare, men det han egentligen samlade var vittnesbörd, bevis
på att han
verkligen levat. Som om tingen kunde ge honom en identitet. Hans
skarpsinniga
biograf Leslie Blanch – som själv varit gift med en
fåfäng och dödsbesatt man
som hopade pseudonymer, ytligt beröm och tillfälliga
erövringar mellan sig
själv och intigheten, nämligen Romain Gary – konstaterar att
Loti livet igenom
hade ett närmast fetischistiskt förhållande till
tingen, som om de kunde rädda
honom undan döden. Han, som avskydde att vara hemma någon
längre tid, skydde
inga medel att köpa tillbaka fädernehemmet. Det hade med
upprättelse att göra.
Som sextonåring fick han bevittna hur fadern, den stränge
tjänstemannen,
anklagades för förskingring av allmänna medel och sattes
i fängelse. Trots att
Théodore Viaud förmodligen var offer för ett
justitiemord kom sonen aldrig över
skammen, och sonen skriver in sig i raden av författare med
skammen över pappa
och en ekonomisk katastrof i hemmet som hemlig drivkraft (Karen Blixen
och
Klara Johanson, vilkas fäder tog livet av sig; Gary och Modiano;
John Le Carré;
Kipling, Dickens, Gunnar Ekelöf – listan kan göras hur
lång som helst). Flera
av dessa författare kommer att visa ett närmast besatt
intresse för
maskeradlekar och identitetsbyten (åtskilliga väljer
också pseudonymer), liksom
ett outrotligt behov att förföra. Skandalen hade det goda med
sig att den unge
Julien Viaud fick börja i sjöofficersskolan, samt att hans
försök att bidra
till familjeförsörjningen ivrigt uppmuntrades hemifrån.
Som tjugoettåring
säljer han sina första texter – reseintryck från den
svårtillgängliga och föga
kända Påskön, åtföljda av teckningar.
Så länge han tjänstgör vid flottan kommer
han fortsätta denna dubbla verksamhet. Dit sjöofficer Julien
Viaud reser,
följer författaren Pierre Loti med, med sitt skissblock under
armen. År 1880
publicerar Nouvelle Revue historien
om den unge sjöofficerens kärleksaffär med en tahitisk
flicka, Le Mariage de Loti, Lotis bröllop, som
gör sin författare världsberömd. Idag skulle han
kallas sexturist. Då blev han
ansedd som expert på exotisk kärlek och i Paris salonger
sökte kvinnorna hans
gunst. Sökte de erotisk utlevelse och raffinemang i tredje hand,
genom Lotis
texter, liksom han själv sökte den i andra hand, genom de
kulturer han fyllde
med sina egna föreställningar om perversioner och dekadens?
Var ”Pierre Loti”
bara en avatar, en ställföreträdare i en virtuell
värld av kollektiva
föreställningar om ”Österns Paradis av Jordisk
Njutning”? Det är inte omöjligt.
Någon gång kände han sig i alla fall en smula billig,
någon gång genomskådade
den lite halvsjaskiga överenskommelsen mellan honom och
läsarna: ”det enda mina
läsare begär av mig är en återspegling av det som
mina ögon sett”. Hans samtida
Henry James, som var ungefär så olik Pierre Loti som en
författare kan bli,
sade med en lika träffande som omständlig formulering att
Loti var ”en andra
rangens författare, men hans förmåga att få oss
att bortse från hans brister
gör honom till en förstarangsförfattare.” Mellan raderna
förstår vi att James
satte likhetstecken mellan Loti och dålig smak.
Det var en
dålig smak som delades av hela Europa. Alla ville bli
förförda av Pierre Loti.
Alla ville få höra att de kolonier som man plundrade i
själva verket var
erotiska lustgårdar, alla ville få höra att paradiset
fanns på jorden, bara
(precis som för professor Kalkyl) lite längre österut.
Exotism,
oförställd, helhjärtad och utan minsta spår av
ifrågasättande. Pierre Lotis
recept på framgång är detsamma som Kiplings. Den
barnsliga förtjusningen i
jordklotets storlek, i själva variationen av språk, flora,
fauna: världen ser
olika ut. Han skydde inga medel för att frambesvärja denna
mångfald. Han kan
driva Baudelaires från Swedenborg hämtade sinnesanalogier
till löjets
gränstrakter genom att påstå sig kunna känna
”lukten av gul svett”. Men det
gick hem: Edmond de Goncourt konstaterade 1884 i sin dagbok att Zola
och Loti
utvidgat den litterära domänen till att omfatta även
luktsinnet, och att bägge
tycktes utrustade med märkvärdigt känsliga näsor.
Exotismen var vad samtiden
ville ha. Exotismen, variationsrikedomen, hör till symbolismens
populära
attribut. Men varken för Kipling eller Loti var exotismen riktigt
lika
okomplicerad som den var för deras publik. (Kipling kände sig
mer indisk än
engelsk, och läser man noga är det ingen tvekan om var hans
solidaritet ligger:
Mowgli och Kim är framför allt främlingar som gör
sig hemmastadda och lyckas –
men bara för ett tag. Det är samma tragedi som Joseph Conrad,
ytterligare en
sjökapten, målar upp i dystrare, mer östeuropeiska
färger.) Loti visade upp det
främmande för Parispubliken men själv kände han sig
mer främmande i Paris – så
ville han framställa sig, som den erotiska exotismens
ambassadör. Sanningen var
att han kände sig lika främmande överallt. Ledan och
dödslängtan, likheten som
anas under mångfaldens brokiga yta, hör till symbolismens
mindre populära
attribut. Men det var nog den senare som lockade Loti. * Orientalistens
klassiska väg till kontakt med den främmande kulturen –
kärlekshistoria med
inhemsk kvinna – tillämpade Loti med stor övertygelse vart
han än reste.
Strängt taget var det den enda historia han hade att berätta,
den grundfabel
som byggde hans berömmelse med böcker som Le
Mariage de LotiAziyadé (kärlek i
Turkiet) och Madame
Chrysanthème (kärlek i Japan). Vi svenskar känner
igen historien från Evert
Taube, fast Taube gärna gör Fritiof Andersson till
berättelsens offer, medan
Loti är ärlig nog att redovisa vem som utnyttjar vem, vem som
lämnar vem och
vem som blir kvar. Naturligtvis förekommer Loti i Edward
Saïds moderna
klassiker Orientalism. Dum hade Saïd
varit annars, bättre exempel på hur
västerlänningen projicerar egna
föreställningar om erotisk utlevelse, inre frid och
religiös mystik på
österlandet finns knappt – i princip är det Lotis
litterära metod som Saïd
beskriver.
Det är ingen
konst att visa att Loti var rasist. Det är ett konstaterande av
ungefär samma
giltighetsgrad och relevans som att han var född på
1800-talet. Lyssna bara på
hur han beskriver kambodjanerna: ”En förkrympt, barnslig och
föråldrad
mänsklighet som knappast utvecklats sedan sitt förhistoriska
ursprung”.
Exemplen kan mångfaldigas. (De vietnamesiska kvinnornas
”små kattögon” sägs
bidra till Saigons ”morbida och perversa behag”. I Fleurs
d’ennui, Ledans blommor från 1882, talar han om den arabiska
smittan och jämför staden Alger med en prostituerad.)
Fascinationen – viljan
att gå förlorad – och kategoriserandet – viljan att
kontrollera – går hand i
hand hos Loti, som inte väjer inför någon
generalisering. Inför det främmande
trycker han på gasen och bromsen samtidigt. År 1883 reser
Loti med Atalante till franska Indokina, Tonkinbukten och Hué.
Han är med om
franska flottans bombardemang av vietnamesiska upprorsmän i Halong
Bay och en
åtföljande blodig landstigning med bajonett. De som undkom
bajonetterna sköts
från landstigningsbåtarna och lämnades att drunkna.
Han skrev om det han såg,
det gjorde han ju alltid. Den ohöljda skildringen av den franska
övermaktens
ohyggligheter upprörde hemmaopinionen och Loti blev hemkallad
(vilket upprörde
hans besättning: han var som vanligt ytterst omtyckt) och fruktade
nog
krigsrätt. Pierre Loti var med andra ord den förste
Vietnamkorrespondenten.
Åttio år i förväg fastställde han
mönstret för hur krigsreportagen från
Indokina skulle se ut och hur de ofta skulle bemötas. Sex år
senare, 1889,
följer Loti med en fransk ambassad till sultanen av Marocko. Han
varnar
europeiska läsare för att sätta sig på höga
hästar inför marockansk straffrätt:
vår medeltid var grymmare. Han försummar inget
tillfälle att framhålla islam
som ett föredöme (Loti påstod gärna att det bara
var respekten för hans gamla
mamma som hindrade honom från att konvertera) och talar om
”avgrunden av
sinnesro och mystik” som skiljer den franske mannen på gatan
från dennes
muslimske motsvarighet. Och solidariteten med det andliga hemlandet
Turkiet
fick Loti att gå emot såväl opinion som sunt
förnuft och förneka den turkiska
massakern på armenier i stridsskriften Turquie
Agonisante 1913. Tveklöst
delade Loti upp världen i ”vi” och ”dem”, utan alltför mycket
finkänslighet.
Det var till ”dem” han drogs, alltid erotiskt, oftast estetiskt,
för det mesta
religiöst och någon gång även politiskt. Han
gjorde sina ställningstaganden med
buller och bång, även om han inte var så subtil. De
”turkiska rum” och all
bråte som han under oändlig möda fyllde familjevillan
(där ingick även en
sköldpadda) med kan inte bara avfärdas som pr-trick. För
Loti själv var det stort
allvar, ett ställningstagande både i det inre och i det
yttre. * Det finns ett
mönster för Lotis senare resor. Det ser ut så här:
Illusion → verklighet →
desillusion. Det är
påtagligt likt mönstret för de erfarenheter som de
flesta av oss gör lite tidigare,
i tjugoårsåldern, men då var han nog alltför
berusad av sina egna framgångar,
berusad också av hur lätt det var att få
tillgång till världen – det var ju i
stort sett bara att klä ut sig till lättmatros och ge sig ut
på stan, som
kalifen av Bagdad i Tusen och en natt.
De första åren var det nog så han upplevde den
värld som anställningen i
franska flottan öppnat för honom: som en saga ur Tusen
och
en
natt. 1912
publicerar Loti sin reseskildring från det alltjämt
svårtillgängliga Angkor
Vat, som fransmannen Henri Mouhot ”upptäckt” inne i den
kambodjanska djungeln
bara ett halvsekel tidigare. Loti bygger sin pilgrimsfärd till
Angkor med en
dubbelkronologi, två steg tillbaka och ett steg framåt, som
något år senare
kommer att utnyttjas i full skala av Marcel Proust, som hämtat den
dels från
Loti, dels från Gérard de Nervals Sylvie:
←←←
←←←←←←←←Berättarnuet
Barndomen
→→Resan
→
→(Drömmen) Nostalgin,
längtan efter den egna blicken framåt, mot en ännu
lockande framtid, är ytterligare
ett av symbolismens attribut som i allra högsta grad finns hos
Pierre Loti. Få
författare beskriver åldrandet lika öppet som han,
frustrationen över att
längtan byter tempus, från futurum till perfekt. Han
skildrar acedia,
likgiltigheten inför omvärlden, som en sorts död (”det
okända finns inte
längre”, utropar han apropå Angkor Vat), som om bristen
på begär förvandlar
människan till en vålnad som inte längre kan
gripa världen omkring sig: ”att ha varit ett barn som världen
ska öppna sig
för, att ha varit den som ska leva,
och nu bara vara den som har levt!” Om någon varit
slav under sina begär och skildrat detta slaveri
förbehållslöst, rentav
skrytsamt, är det Pierre Loti. Han sätter likhetstecken
mellan liv och begär
(vilket gör det svårt att ta hans myckna tal om konvertering
till den mystiska
sidan av islam helt på allvar), vilket gör honom minst sagt
labil.
Omständigheterna skapar hela tiden vem han är, han är
lugn och samlad till
sjöss, i sin officersroll; han är utlevande i främmande
hamn, sur och snål
hemma i Frankrike. Han är helt enkelt det han för
ögonblicket ser och har,
vilket gör honom till den mest ångestladdade författare
jag stött på. Denna
grundläggande ångest är i viss mån typisk
för det senare artonhundratalets
(manliga) franska författare. Hans namne, psykoanalytikern och
litteraturprofessorn Pierre Bayard, skisserar 1994 i Maupassant,
juste
avant
Freud (Maupassant, strax före Freud) en
alternativ psykoanalys byggd inte på Freuds tankar om
sexualiteten utan på den
syn på ångesten som det omedvetnas drivkraft som går
att utläsa ur Maupassants
novellistik. Frågan är om inte P Bayard hittat ett ännu
rikare material hos P
Loti. * Exotismen till
trots var Pierre Lotis största framgång fiskeromanen Islandsfiskare, publicerad som följetong 1886-87.
Mitt svenska
exemplar, översatt av Karin Jensen och tryckt 1906, är enligt
titelbladet ”en
öfversättning från ett exemplar af det franska
originalets 276:e upplaga”. Islandsfiskare skildrar de
bretagniska
ishavsfiskarnas hårda vardag och tillhör alltså
ytterligare en av sekelslutets
favoritgenrer: hembygdsromantiken, men eftersom denna strängt
taget bara är en
sorts inrikesversion av exotismen så behöver vi inte orda
mer om den. Loti gör
ungefär som Strindberg fast utan ett uns av dennes sinne för
konkretion och
detaljer: han skriver in sitt litterära turistreportage, sin
förtjusta
exploatering av en exotisk och främmande kultur på
bekvämast möjliga avstånd
hemifrån, i en inte alltför originell kärlekshistoria.
Frågan är om det inte är
just det vaga som är behållningen med Islandsfiskare,
precis
som
i
Rodenbachs berättelser från Brügge. Loti
väljer konsekvent att
skildra naturen i situationer där den tycks sakna tydliga
avgränsningar. Han
skildrar havet när fiskarna är mitt ute på det,
när det saknar annat blickfång
än horisonten. Han skildrar landskap när skymningen löst
upp konturen mellan
himmel och jord. Han skildrar helst sina karaktärer när de
är försänkta i
drömlös eller vagt drömmande sömn. Han håller
sig helt till mjuka övergångar:
strandängar, öknar, sandbankar. Att läsa Loti är
att göra sig själv till
sömngångare för en stund. Det finns ett sug av
dödslängtan i allt han skrev,
som kanske är tydligare för en modern läsare än
för hans samtid (som var helt
genomsyrad av dödslängtan och därför inte kunde
urskilja den). Man bör komma
ihåg att havet för Loti var en grav; hans älskade brors
grav, men också grav
för otaliga sjömän som han i egenskap av sjökapten
vigt till den eviga vilan i
vågorna. Förälskelsen i den vaga, suddiga, perspektiv-
och ändlösa sjön är med
andra ord en förälskelse i den egna stundande
tillintetgörelsen, som han livet
igenom samtidigt flydde och närmade sig. Ibland undrar jag om han
inte
genomskådade sin egen mask av nyfikenhet och bejakelse. Ibland
undrar jag om
han inte egentligen visste vad han ville mest av allt. Han skriver
äcklat om familjeliv och vardag, och beskriver hur man klampar
genom livet i
sällskap med Fru Verklighet. Han vill resa. Men hur kan man vara
reseskildrare
när verkligheten tråkar ut en? Det finns en
avgörande skillnad mellan Pierre Loti och moderna reseskildrare,
som Bruce
Chatwin, Kapuscinski eller Sven Lindqvist (som ger ett föraktfullt
porträtt av
Loti i Ökendykarna). De försummar
inget tillfälle att vara exakta: de använder datum,
klockslag, årtal, antal,
avstånd, höjder på berg och djup på sjöar.
Deras poesi är måttenhetens, deras
texter fyllda med siffror och egennamn. De lutar sig tungt mot
sakuppgiften,
som får den dubbla uppgiften att övertygaberusa.
Isolerade fakta, fakta som inte går att sätta i relation
till något, säger inte
mer än do-bi-do-bi-do, de är bara en drog, en ursäkt,
för framför allt manliga
läsare som upplever att fakta förvandlar njutning till
nyttoläsning. Loti
avstår från allt sådant. Han använder vagast
möjliga storleksbegrepp –
”mycket”, ”länge”, ”flera hundra år sen” – där en
modern reseskildrare skulle
tömma ut Nationalencyklopedin och Wikipedia över
läsaren. Solidaritet med de
folk han skildrar, med kulturer som inte heller behöver det exakta
för att tro
på verkligheten? Tillit till de egna orden, den egna
suggestionskraften? Eller
handlar det om något helt annat? Jag ser det som en längtan
efter intigheten.
Det uppsåtligt vaga hos Loti, hans konstanta längtan till
det oavgränsbara
landskapet – öken, hav, sanddyningar – uppfattar jag som det mest
genuina i
hans författarskap. Det han egentligen ville var att
försvinna.
|