Lyssna! [uppläsare: Carl-Fredrik Jonsson]
BILD16/9.jpg

Lukten av gul svett: Pierre Loti



När han, som enligt egen utsago ”aldrig läste”, höll sitt invigningstal i Franska akademien, lyckades han såra sin medtävlare Émile Zola djupt och fick be om ursäkt efteråt. Den allra lyckligaste dagen i hans liv var när han fick uppträda på cirkus. Han bar alltid högklackat för att kompensera sin extremt ringa längd. Han sminkade sig kraftigt och färgade såväl hår som mustascher. Han klädde gärna ut sig till enkel matros, vilket var besynnerligt eftersom han till yrket var sjöofficer. Dessutom krävde han att ingen i besättningen skulle låtsas känna igen honom om man råkade stöta på honom under permission. Franska flottan accepterade beteendet, eftersom han för övrigt var en omdömesgill och plikttrogen sjöman och ett omtyckt befäl. Hans erotiska skryt förtrollade en hel värld, samtidigt som hans sexuella praktik var en väl bevarad hemlighet. En yngre släkting påstod att han delade med sig av sin kärlek till både män och kvinnor: ”om det funnits ett tredje kön så hade han älskat det också.” Han var sin tids mest läste författare på franska språket och den levande författare som Marcel Proust (liksom Sarah Bernhardt) beundrade mest. Han tillbringade större delen av sitt liv till sjöss. Han var lika hård och förtryckande mot sin familj som han var tolerant och generös mot sin fartygsbesättning. Ju närmare människor stod honom, desto olyckligare gjorde han dem. Allra mest olycklig gjorde han sig själv.

Han föddes 1850 i Rochefort som Julien Marie Viaud och dog 1923 i Hendaye som Pierre Loti. Han kom från en familj av stränga hugenotter, franska protestanter med en diger historia av religionskrig och blodbad bakom sig. Om någon varit genetiskt förutbestämd för ett liv på havet så var det han: släktträdet dignade av idel sjömän, pirater och smugglare. Hans farfar dog av tyfus i en spansk hamn efter slaget vid Trafalgar. Hans farbror tillhörde dem som dog på Medusas flotte (som Géricault gjorde sin berömda målning av 1819). På vinden fanns en gammal loggbok som försåg den unge Julien med digert drömmaterial. Hans älskade och beundrade storebror Gustave tjänstgjorde som skeppsläkare i franska flottan och placerades så småningom i franska Indokina. Gustave insjuknade i feber på Paolo Condore, som kolonialmakten använde som fängelseö, och dog på hemresan. Familjen ansåg att det var det ogästvänliga och krävande vietnamesiska klimatet som tagit livet av storebrodern och Pierre Loti skulle aldrig riktigt förlika sig med franska Indokina, som inte alls skildras i samma förstående och varma färger som Nordafrika, Mellanöstern eller Japan.

Pierre Loti var samlare, men det han egentligen samlade var vittnesbörd, bevis på att han verkligen levat. Som om tingen kunde ge honom en identitet. Hans skarpsinniga biograf Leslie Blanch – som själv varit gift med en fåfäng och dödsbesatt man som hopade pseudonymer, ytligt beröm och tillfälliga erövringar mellan sig själv och intigheten, nämligen Romain Gary – konstaterar att Loti livet igenom hade ett närmast fetischistiskt förhållande till tingen, som om de kunde rädda honom undan döden. Han, som avskydde att vara hemma någon längre tid, skydde inga medel att köpa tillbaka fädernehemmet. Det hade med upprättelse att göra. Som sextonåring fick han bevittna hur fadern, den stränge tjänstemannen, anklagades för förskingring av allmänna medel och sattes i fängelse. Trots att Théodore Viaud förmodligen var offer för ett justitiemord kom sonen aldrig över skammen, och sonen skriver in sig i raden av författare med skammen över pappa och en ekonomisk katastrof i hemmet som hemlig drivkraft (Karen Blixen och Klara Johanson, vilkas fäder tog livet av sig; Gary och Modiano; John Le Carré; Kipling, Dickens, Gunnar Ekelöf – listan kan göras hur lång som helst). Flera av dessa författare kommer att visa ett närmast besatt intresse för maskeradlekar och identitetsbyten (åtskilliga väljer också pseudonymer), liksom ett outrotligt behov att förföra. Skandalen hade det goda med sig att den unge Julien Viaud fick börja i sjöofficersskolan, samt att hans försök att bidra till familjeförsörjningen ivrigt uppmuntrades hemifrån. Som tjugoettåring säljer han sina första texter – reseintryck från den svårtillgängliga och föga kända Påskön, åtföljda av teckningar. Så länge han tjänstgör vid flottan kommer han fortsätta denna dubbla verksamhet. Dit sjöofficer Julien Viaud reser, följer författaren Pierre Loti med, med sitt skissblock under armen. År 1880 publicerar Nouvelle Revue historien om den unge sjöofficerens kärleksaffär med en tahitisk flicka, Le Mariage de Loti, Lotis bröllop, som gör sin författare världsberömd. Idag skulle han kallas sexturist. Då blev han ansedd som expert på exotisk kärlek och i Paris salonger sökte kvinnorna hans gunst. Sökte de erotisk utlevelse och raffinemang i tredje hand, genom Lotis texter, liksom han själv sökte den i andra hand, genom de kulturer han fyllde med sina egna föreställningar om perversioner och dekadens? Var ”Pierre Loti” bara en avatar, en ställföreträdare i en virtuell värld av kollektiva föreställningar om ”Österns Paradis av Jordisk Njutning”? Det är inte omöjligt. Någon gång kände han sig i alla fall en smula billig, någon gång genomskådade den lite halvsjaskiga överenskommelsen mellan honom och läsarna: ”det enda mina läsare begär av mig är en återspegling av det som mina ögon sett”. Hans samtida Henry James, som var ungefär så olik Pierre Loti som en författare kan bli, sade med en lika träffande som omständlig formulering att Loti var ”en andra rangens författare, men hans förmåga att få oss att bortse från hans brister gör honom till en förstarangsförfattare.” Mellan raderna förstår vi att James satte likhetstecken mellan Loti och dålig smak.

Det var en dålig smak som delades av hela Europa. Alla ville bli förförda av Pierre Loti. Alla ville få höra att de kolonier som man plundrade i själva verket var erotiska lustgårdar, alla ville få höra att paradiset fanns på jorden, bara (precis som för professor Kalkyl) lite längre österut.

Exotism, oförställd, helhjärtad och utan minsta spår av ifrågasättande. Pierre Lotis recept på framgång är detsamma som Kiplings. Den barnsliga förtjusningen i jordklotets storlek, i själva variationen av språk, flora, fauna: världen ser olika ut. Han skydde inga medel för att frambesvärja denna mångfald. Han kan driva Baudelaires från Swedenborg hämtade sinnesanalogier till löjets gränstrakter genom att påstå sig kunna känna ”lukten av gul svett”. Men det gick hem: Edmond de Goncourt konstaterade 1884 i sin dagbok att Zola och Loti utvidgat den litterära domänen till att omfatta även luktsinnet, och att bägge tycktes utrustade med märkvärdigt känsliga näsor. Exotismen var vad samtiden ville ha. Exotismen, variationsrikedomen, hör till symbolismens populära attribut. Men varken för Kipling eller Loti var exotismen riktigt lika okomplicerad som den var för deras publik. (Kipling kände sig mer indisk än engelsk, och läser man noga är det ingen tvekan om var hans solidaritet ligger: Mowgli och Kim är framför allt främlingar som gör sig hemmastadda och lyckas – men bara för ett tag. Det är samma tragedi som Joseph Conrad, ytterligare en sjökapten, målar upp i dystrare, mer östeuropeiska färger.) Loti visade upp det främmande för Parispubliken men själv kände han sig mer främmande i Paris – så ville han framställa sig, som den erotiska exotismens ambassadör. Sanningen var att han kände sig lika främmande överallt. Ledan och dödslängtan, likheten som anas under mångfaldens brokiga yta, hör till symbolismens mindre populära attribut. Men det var nog den senare som lockade Loti.

*

Orientalistens klassiska väg till kontakt med den främmande kulturen – kärlekshistoria med inhemsk kvinna – tillämpade Loti med stor övertygelse vart han än reste. Strängt taget var det den enda historia han hade att berätta, den grundfabel som byggde hans berömmelse med böcker som Le Mariage de LotiAziyadé (kärlek i Turkiet) och Madame Chrysanthème (kärlek i Japan). Vi svenskar känner igen historien från Evert Taube, fast Taube gärna gör Fritiof Andersson till berättelsens offer, medan Loti är ärlig nog att redovisa vem som utnyttjar vem, vem som lämnar vem och vem som blir kvar. Naturligtvis förekommer Loti i Edward Saïds moderna klassiker Orientalism. Dum hade Saïd varit annars, bättre exempel på hur västerlänningen projicerar egna föreställningar om erotisk utlevelse, inre frid och religiös mystik på österlandet finns knappt – i princip är det Lotis litterära metod som Saïd beskriver.

Det är ingen konst att visa att Loti var rasist. Det är ett konstaterande av ungefär samma giltighetsgrad och relevans som att han var född på 1800-talet. Lyssna bara på hur han beskriver kambodjanerna: ”En förkrympt, barnslig och föråldrad mänsklighet som knappast utvecklats sedan sitt förhistoriska ursprung”. Exemplen kan mångfaldigas. (De vietnamesiska kvinnornas ”små kattögon” sägs bidra till Saigons ”morbida och perversa behag”. I Fleurs d’ennui, Ledans blommor från 1882, talar han om den arabiska smittan och jämför staden Alger med en prostituerad.) Fascinationen – viljan att gå förlorad – och kategoriserandet – viljan att kontrollera – går hand i hand hos Loti, som inte väjer inför någon generalisering. Inför det främmande trycker han på gasen och bromsen samtidigt.

År 1883 reser Loti med Atalante till franska Indokina, Tonkinbukten och Hué. Han är med om franska flottans bombardemang av vietnamesiska upprorsmän i Halong Bay och en åtföljande blodig landstigning med bajonett. De som undkom bajonetterna sköts från landstigningsbåtarna och lämnades att drunkna. Han skrev om det han såg, det gjorde han ju alltid. Den ohöljda skildringen av den franska övermaktens ohyggligheter upprörde hemmaopinionen och Loti blev hemkallad (vilket upprörde hans besättning: han var som vanligt ytterst omtyckt) och fruktade nog krigsrätt. Pierre Loti var med andra ord den förste Vietnamkorrespondenten. Åttio år i förväg fastställde han mönstret för hur krigsreportagen från Indokina skulle se ut och hur de ofta skulle bemötas. Sex år senare, 1889, följer Loti med en fransk ambassad till sultanen av Marocko. Han varnar europeiska läsare för att sätta sig på höga hästar inför marockansk straffrätt: vår medeltid var grymmare. Han försummar inget tillfälle att framhålla islam som ett föredöme (Loti påstod gärna att det bara var respekten för hans gamla mamma som hindrade honom från att konvertera) och talar om ”avgrunden av sinnesro och mystik” som skiljer den franske mannen på gatan från dennes muslimske motsvarighet. Och solidariteten med det andliga hemlandet Turkiet fick Loti att gå emot såväl opinion som sunt förnuft och förneka den turkiska massakern på armenier i stridsskriften Turquie Agonisante 1913.

Tveklöst delade Loti upp världen i ”vi” och ”dem”, utan alltför mycket finkänslighet. Det var till ”dem” han drogs, alltid erotiskt, oftast estetiskt, för det mesta religiöst och någon gång även politiskt. Han gjorde sina ställningstaganden med buller och bång, även om han inte var så subtil. De ”turkiska rum” och all bråte som han under oändlig möda fyllde familjevillan (där ingick även en sköldpadda) med kan inte bara avfärdas som pr-trick. För Loti själv var det stort allvar, ett ställningstagande både i det inre och i det yttre.

*

Det finns ett mönster för Lotis senare resor. Det ser ut så här: Illusion → verklighet → desillusion.

Det är påtagligt likt mönstret för de erfarenheter som de flesta av oss gör lite tidigare, i tjugoårsåldern, men då var han nog alltför berusad av sina egna framgångar, berusad också av hur lätt det var att få tillgång till världen – det var ju i stort sett bara att klä ut sig till lättmatros och ge sig ut på stan, som kalifen av Bagdad i Tusen och en natt. De första åren var det nog så han upplevde den värld som anställningen i franska flottan öppnat för honom: som en saga ur Tusen och en natt.

1912 publicerar Loti sin reseskildring från det alltjämt svårtillgängliga Angkor Vat, som fransmannen Henri Mouhot ”upptäckt” inne i den kambodjanska djungeln bara ett halvsekel tidigare. Loti bygger sin pilgrimsfärd till Angkor med en dubbelkronologi, två steg tillbaka och ett steg framåt, som något år senare kommer att utnyttjas i full skala av Marcel Proust, som hämtat den dels från Loti, dels från Gérard de Nervals Sylvie:        

                                                 ←←← ←←←←←←←←Berättarnuet

                                                 Barndomen →→Resan → →(Drömmen)

Texten återvänder till sin barndom för att visa hur längtan efter Angkor föddes, när han hittade en tidskrift som beskrev det nya fyndet, tempelruinerna mitt i djungeln. Det är med andra ord en gammal dröm som går i uppfyllelse, en barndomsdröm, och Loti, som livet igenom hade närmare än de flesta till barnet i sig, beskriver med uppenbar förtjusning hur han särbehandlas som den celebritet han är, och får låna den kambodjanske kungens elefanter. Återgången till barndomen är att betrakta som en anvisning till läsaren: det som skildras är inte bara hur Pierre Loti, den världsberömde resenären, tränger in i djungeln; det är lika mycket sin egen barndomsvärld han är på jakt efter. Denna dubbelexponering präglar texten, gör den overklig och drömsk – en teknik som alltså tillämpades redan i Nervals Sylvie (skriven medan Angkor Vat låg och vittrade ifred!) men får sin fullbordan i På spaning efter den tid som flytt. Vad gör Loti när han väl kommer fram till Angkor Vat? Vad utgör resans mål, berättelsens höjdpunkt? Jo, han faller i sömn och drömmer. När det kommer till kritan räcker alltså verkligheten inte till, inte ens den verklighet som man drömt om och hoppats att få se i femtio år. Drömmen om Angkor Vat var bättre än Angkor Vat. Vilket inte hindrar att besökaren ännu hundra år senare kan känna igen sig i Lotis beskrivning av de väldiga statyernas gåtfulla leenden, mitt bland tjattrande apor och ruttnande djungel. Det går inte att ta miste på att hans entusiasm för det exotiska och poetiska blick för den målande detaljen går på tomgång, och han säger det själv: ”Ändå är det inte den starka upplevelse jag väntat mig. Utan tvivel är det försent i livet, och jag har redan sett för många lämningar av ett storslaget förflutet, för många tempel, för många palats, för många ruiner.”

Nostalgin, längtan efter den egna blicken framåt, mot en ännu lockande framtid, är ytterligare ett av symbolismens attribut som i allra högsta grad finns hos Pierre Loti. Få författare beskriver åldrandet lika öppet som han, frustrationen över att längtan byter tempus, från futurum till perfekt. Han skildrar acedia, likgiltigheten inför omvärlden, som en sorts död (”det okända finns inte längre”, utropar han apropå Angkor Vat), som om bristen på begär förvandlar människan till en vålnad som inte längre kan gripa världen omkring sig: ”att ha varit ett barn som världen ska öppna sig för, att ha varit den som ska leva, och nu bara vara den som har levt!”

Om någon varit slav under sina begär och skildrat detta slaveri förbehållslöst, rentav skrytsamt, är det Pierre Loti. Han sätter likhetstecken mellan liv och begär (vilket gör det svårt att ta hans myckna tal om konvertering till den mystiska sidan av islam helt på allvar), vilket gör honom minst sagt labil. Omständigheterna skapar hela tiden vem han är, han är lugn och samlad till sjöss, i sin officersroll; han är utlevande i främmande hamn, sur och snål hemma i Frankrike. Han är helt enkelt det han för ögonblicket ser och har, vilket gör honom till den mest ångestladdade författare jag stött på. Denna grundläggande ångest är i viss mån typisk för det senare artonhundratalets (manliga) franska författare. Hans namne, psykoanalytikern och litteraturprofessorn Pierre Bayard, skisserar 1994 i Maupassant, juste avant Freud (Maupassant, strax före Freud) en alternativ psykoanalys byggd inte på Freuds tankar om sexualiteten utan på den syn på ångesten som det omedvetnas drivkraft som går att utläsa ur Maupassants novellistik. Frågan är om inte P Bayard hittat ett ännu rikare material hos P Loti.

*

Exotismen till trots var Pierre Lotis största framgång fiskeromanen Islandsfiskare, publicerad som följetong 1886-87. Mitt svenska exemplar, översatt av Karin Jensen och tryckt 1906, är enligt titelbladet ”en öfversättning från ett exemplar af det franska originalets 276:e upplaga”. Islandsfiskare skildrar de bretagniska ishavsfiskarnas hårda vardag och tillhör alltså ytterligare en av sekelslutets favoritgenrer: hembygdsromantiken, men eftersom denna strängt taget bara är en sorts inrikesversion av exotismen så behöver vi inte orda mer om den. Loti gör ungefär som Strindberg fast utan ett uns av dennes sinne för konkretion och detaljer: han skriver in sitt litterära turistreportage, sin förtjusta exploatering av en exotisk och främmande kultur på bekvämast möjliga avstånd hemifrån, i en inte alltför originell kärlekshistoria. Frågan är om det inte är just det vaga som är behållningen med Islandsfiskare, precis som i Rodenbachs berättelser från Brügge. Loti väljer konsekvent att skildra naturen i situationer där den tycks sakna tydliga avgränsningar. Han skildrar havet när fiskarna är mitt ute på det, när det saknar annat blickfång än horisonten. Han skildrar landskap när skymningen löst upp konturen mellan himmel och jord. Han skildrar helst sina karaktärer när de är försänkta i drömlös eller vagt drömmande sömn. Han håller sig helt till mjuka övergångar: strandängar, öknar, sandbankar. Att läsa Loti är att göra sig själv till sömngångare för en stund. Det finns ett sug av dödslängtan i allt han skrev, som kanske är tydligare för en modern läsare än för hans samtid (som var helt genomsyrad av dödslängtan och därför inte kunde urskilja den). Man bör komma ihåg att havet för Loti var en grav; hans älskade brors grav, men också grav för otaliga sjömän som han i egenskap av sjökapten vigt till den eviga vilan i vågorna. Förälskelsen i den vaga, suddiga, perspektiv- och ändlösa sjön är med andra ord en förälskelse i den egna stundande tillintetgörelsen, som han livet igenom samtidigt flydde och närmade sig. Ibland undrar jag om han inte genomskådade sin egen mask av nyfikenhet och bejakelse. Ibland undrar jag om han inte egentligen visste vad han ville mest av allt.

Han skriver äcklat om familjeliv och vardag, och beskriver hur man klampar genom livet i sällskap med Fru Verklighet. Han vill resa. Men hur kan man vara reseskildrare när verkligheten tråkar ut en?

Det finns en avgörande skillnad mellan Pierre Loti och moderna reseskildrare, som Bruce Chatwin, Kapuscinski eller Sven Lindqvist (som ger ett föraktfullt porträtt av Loti i Ökendykarna). De försummar inget tillfälle att vara exakta: de använder datum, klockslag, årtal, antal, avstånd, höjder på berg och djup på sjöar. Deras poesi är måttenhetens, deras texter fyllda med siffror och egennamn. De lutar sig tungt mot sakuppgiften, som får den dubbla uppgiften att övertygaberusa. Isolerade fakta, fakta som inte går att sätta i relation till något, säger inte mer än do-bi-do-bi-do, de är bara en drog, en ursäkt, för framför allt manliga läsare som upplever att fakta förvandlar njutning till nyttoläsning. Loti avstår från allt sådant. Han använder vagast möjliga storleksbegrepp – ”mycket”, ”länge”, ”flera hundra år sen” – där en modern reseskildrare skulle tömma ut Nationalencyklopedin och Wikipedia över läsaren. Solidaritet med de folk han skildrar, med kulturer som inte heller behöver det exakta för att tro på verkligheten? Tillit till de egna orden, den egna suggestionskraften? Eller handlar det om något helt annat? Jag ser det som en längtan efter intigheten. Det uppsåtligt vaga hos Loti, hans konstanta längtan till det oavgränsbara landskapet – öken, hav, sanddyningar – uppfattar jag som det mest genuina i hans författarskap. Det han egentligen ville var att försvinna.



Kristoffer Leandoer | föredrar havet som metafor för: Det är frestande att leka Göran Palm och säga "Louvren", fast i ärlighetens namn är jag nog banalare än så: döden.



BILD16/kartamini.jpg


de omojliga rummen