BILD16/2.jpg
          Lou Fallenius ©




Tyst, tyst. Kan ni vara tysta. Kan ni känna det?
 
 
 
Långa, ljusa stråk sveper över vattnet. I korta stötar slungas ljuset rakt i ansiktet, bländar Annica Aspegren i vår nytjärade farkost. Det luktar salt. Det luktar sjögräs och natt. Ett lysande namns redaktion slutar för ett ögonblick att ro och lutar oss tillbaka i båten. Vänder en skimrande snäcka i handen, ett strandfynd. Ser virvlarna tona ut från årorna och stillna. Avlägset hörs vaga ekon av Aase Berg och Elisabeth Hjorth, en urgammal klagan.
 
Mot Hanna Riisager. Mot fyren. Mot vansinnet, Anna Sandwall, Adam Forshage och horisonterna. Skeppet lämnar hamnen och återvänder aldrig.
 
En publik till Jenny Tunedal produceras i snäckans skimmer. Självmedvetna stammar vi fram, fisk-människa, författare-redaktör, kvinna-icke-kvinna (icke-man-icke-icke-man), som röst glider kropp över munnens fiskrörelser. Kristoffer Leandoer. Vi menar alla de texter vi aldrig får se, som är förutsättningar för denna text, som alltid omger Sophie Zettermark. Och återigen marginalerna, upplösta, uttorkade, kristalliserade, pulveriserade, pudrade över
Román Blanzsche och drivveden. Även de som tappat sin kurs färdas vidare, vidare, förs av strömmar och strömmar vidare ut, antingen mot Hanna Hallgren, en plats av vila eller djupare ner. Det sägs att de glömmer bort att människor inte kan andas under vatten.
 
Stanna kvar i Det hemliga rummet. Denna sal är en luftbubbla som håller oss flytande. Det handlar om en poetisk utsaga som bryter sig loss från sitt ursprung. Eller, sugs ned i det. Det kommer att ordna sig. Titta på Martin Högström, vi ska få ut dig. I en virvel in mot snäckans mitt. Du böjer dig över relingen, fiskar upp ett blankt föremål från den svarta vattenytan.
 
I flaskan ligger ett papper och på den en text, torr men flyktig och hal. Den bärs in, rullas ut och placeras av Lou  Fallenius väl synlig för alla. Över arkets fuktiga fibrer flyter sirliga bokstäver ut. Kan du tänka dig dess blottade position i båten, hur den tar plats, inte tar plats. Nikolina Nordin och Lyra Ekström Lindbäck böjer sig närmare, kisar... Långsamt börjar bläcket glöda. Händer det här på riktigt? Jo, Al Ace, Alan Asaid, känner värmen från de allt mer tindrande orden, hur den stiger upp mot kinderna, hur de torkar och slätar ut papperet. Det är ett namn... Böj dig närmre, bokstavera, vad står det?

 


Ett Lysande Namn | 
BILD16/kartamini.jpg


de omojliga rummen