Diktsamtalsmaraton
Elisabeth Hjorth & Aase Berg
Ämne: En början
Datum: 28 april
Från: Elisabeth Hjorth
Till: Aase Berg
Aase,
jag börjar där min förra maratonsträcka slutade. Med en fråga om vad som egentligen är val, valbart i fråga om estetik? Då gällde det den ryske författaren Vladimir Sorokin, jag undrade om det där sättet att ta sig utrymme, skreva (och göra det bra), vad det kommer ifrån?
För jag kan tycka att litteraturens Möjlighet får för stora proportioner ibland. Det går att göra vad som helst, skriva vad som helst, bara du är tillräckligt skicklig så väljer du din stil och ditt uttryck. Sedan är det bara att skriva på.
Men begränsningarna då?
Jag talar inte om några dogmatiska essentialister som ska bestämma vad som är en roman och vad som inte är det. Inte heller den "fina" begränsningen att skriva i en viss tradition eller på versmått.
Jag menar verklig begränsning.
En fet mur av missmod.
Ett limbo i hjärnan.
24 ynkliga timmar på ett dygn. Sådant.
Inte heller det något fint, inget omfamnande av begränsningen, bara ett konstaterande.
Jag läste din recension av Johans Jönssons bok och tänkte att poesin kanske klarar den rörelsen, att ge röst åt ett självförtroende utan självförtroende. En omöjlighet snarare än en möjlighet? För att intellektetet kan vara helt kringskuret av oro/ trötthet/ lättsinne, och likväl kan det bli något?
Och du skriver i den sista essän i Uggla, en mening jag läser flera gånger: "Jag är begränsad verklighet, smiter från oceanen i mina minnen." Vad är det för en flykt?
Ja, kan vi börja så här?
30
april
Aase Berg till Elisabeth HjorthHej Elisabeth!
Ja, vi kan börja såhär!
Det är märkligt hur saker alltid har med varandra att göra när det gäller skrivande, som nu - den här frågan är extremt aktuell för mig, på ett väldigt praktiskt plan.
Jag har aldrig varit mer kringskuren i mitt skrivande än nu, i allafall inte av yttre motstånd: inga pengar, ingen tid.
Det är en sorg att inte få följa sina kreativa idéer när de svischar förbi som stora fåglar. Jag brukar se dem som ett tåg: man måste hoppa på innan det åker iväg. Man måste erbjuda kontinuitet åt sina tankar. Annars drar de vidare till mer mottagliga värdhjärnor.
Men jag undrar hur du själv ser på praktiskt motstånd, eftersom du frågar? Finns det en kvalitetsskillnad mellan yttre och inre motstånd?
Jag tror att det gör det. Jag blir förbannad av yttre, vägrar ge mig, jag SKA ha skrivtid. Det är något av detta jag ser i Johan Jönsons bok också, och det är hoppfullt. Ilska är alltid hoppfull. Omöjlighetens kraftansträngningar. Omöjlighetens raseri.
I inre motstånd är det mer så att jag är arg på mig själv, förlamar mig själv inifrån.
Fast sånt sysslar jag inte med längre. Det var innan jag fick barn. Jävlar vad självömkande man kunde vara. Sitta och äta chips och beklaga sig över att man var så seg och oinspirerad. Men nu, nu kör jag bara över de där gnällimpulserna med en föraktfull kommentar till mig själv om lyxproblem.
Men samtidigt: Jag har aldrig varit fri att skapa, måste alltid slåss för det. Och när jag var så ung och ansvarsbefriad att jag möjligen hade kunnat vara fri, då tog det ändå timmar av tristessvånda bara att masa sig ner till tvättstugan, och sen var den dagen också slut.
Har du varit fri? Alltså, haft ett typ helt halvår framför dig av helt egen tid? Jag tror att det är en fantasi att man då skulle skriva den världsomvälvande texten. Man får nog finna sig i att vara en mygga, sticka som en mygga, sicksacka mellan projektilerna och blobbarna av motstånd som far emot en, lirka sig in i luckor.
När du skriver om messmörskladdiga tangenter i Kärnfamiljen så tror jag du vet vad jag pratar om. Om man skriver en bok som heter Kärnfamiljen så är på nåt sätt utgångspunkten själva motståndet, eller har jag fel? Det är inte den första plats man tänker på som inspirationskälla, även om den i realiteten visst kan vara det.
Man måste ju inte alltid vara bäst. Dt är inget bra att vara bäst, då får man smak på fel saker. Man behöver inte ens vara lika bra som sig själv. Man är ju alltid mindre än sig själv liksom. Det är väl inte hela världen? Det kanske är det som är poesins kraft, att stå ut med detta, acceptera det? Eller vad säger du?
Shit vad långt det blev. Ursäkta. Jag ska skärpa mig. Trevlig valborg förresten! Hoppas du får titta på en fin eld! Jag ska till grannbyhålan och titta på en rätt så liten eld, men det är en eld som betyder mycket.
hälsning Aase
2
maj
Elisabeth
Hjorth
till
Aase
Aase,
Valborg i Bredäng... femåringen var feberdimmig efter poliospruta så vi sa återbud till gästerna men traskade ner en sväng till Mälarhöjdsbadet i alla fall. En tapper vårkör eldades på med hjälp av megafon. Kring och i brasan sprang ett gäng mer eller mindre små barn med stora grenar (jag undrar alltid när de ska lyckas tutta på scouternas tält.) MEN alla överlevde vad jag vet och det blev maj.
Praktiskt motstånd är väl okej, i rimlig mängd. Kan som du säger vara bra rentav. Själv minns jag också det där överskottet av tid som väldigt ofokuserat. Men det får ju finnas gränser. Varken pengar eller tid, det är inte rättvist! Om det är kvalitetsskillnad vet jag inte, men för mig är yttre motstånd något jag kan leva med och tänka att det kommer bli bättre, då, om ett tag när det och det har ordnat sig ska jag skriva den världsomvälvande texten. Under tiden rotar jag i de här små fickorna av tid.
Inre, det där förlamande, hänger just nu ihop med yttre, smittar. En stark ängslan, saker jag borde kunna fixa när jag nu satt mig i situationen med barn. Som jag kanske inte kan ordna. En kontrollförlust som är plågsam och saknar positiva bieffekter.
Så jag menar, helt klart fanns det ett motstånd att skriva mot i den boken, Kärnfamiljen. Ett försök att skriva över avstånd, de där som blir så bisarra när det träder in helt nya människor i ens egen värld. Samtidigt som alla andra finns där, och världen, precis som förut. Och kanske konstatera att det inte går att skriva över dem. Jag läser din triologi delvis så också, som ett erkännande av enorma avstånd, och att dessa ryms även i en människa. Att föräldraskapet kan töja ut allting och det är bara varsågod att bli mäktig denna lycka och skräck. Men när du skrev, det blev ju flera år, kändes det som att dikten förändrades? Motståndet?
Apropå avstånd och att vara bäst och lyxproblem så hörde jag Cecilia Uddén intervjua poeten Simin Behbahani på radion idag. Den enda som inte tycks vara rädd i Iran just nu är denna 83-åriga poet. Poet!
Jag hoppade på doktorandtåget. Det betyder att jag ska åka på konferens i Lund i morgon. Alltid motstånd mot att åka någonstans, fast det brukar bli bra när jag väl är där. Vad har platsen för betydelse för dig? När du flyttade från Stockholm, flyttade det in andra saker i ditt
skrivande då?
Alla brev är lagom långa tycker jag. Sov gott!
Elisabeth
6
maj
Aase Berg till Elisabeth Hej Elisabeth!
Ja, det blev maj här också. Det är som att vakna ur ett mörker. Vintern har varit lång och brutal, med många praktiska problem (skotta snö, bära ved, ligga under husgrunden med hårtork för att få igång vattnet och sånt). Men igår fick jag äntligen syssla med min favorithobby igen - stå på en åker och träna hunden att valla får. Det är det vackraste jag vet, det är koreografi, balans. Och fåren är såna aliens att man aldrig får nog av dem.
Apropå en av dina frågor: ja, min poesi har förändrats sen jag flyttade till landet. Den är nu mycket mer poesi i sak, mycket mindre poesi i text. Jag arbetar med min kropp. Jag hade typ ingen kropp i fyrtio år, var jättefeg och allmänt ointresserad av själva den modiga muskulaturen, har mest använt hjärnan, ja, förutom när jag födde barn då. Nu gör jag mycket sånt som kräver fysiskt självförtroende och känsla av kroppen, som fårvallning, ridning. Jag håller på med kroppens poesi, kan man säga. Materiens poesi, den som inte ens behöver skrivas ner. Jag vet inte ens om jag är poet längre, fast jo, jag håller ju på att skriva också, så sakteliga, en ny diktsamling som sniglar sig fram.
I själva skrivandet bor också mycket djur just nu, jag är så fascinerad av deras tysta språk, deras humor (de flesta djur utom katter tycks ha humor) och deras obegripliga intelligens. Och dessutom, samtidigt, deras fundamentala korkadhet. Den som vill studera nakna känslor, ska studera en hund. (Jag fattar inte varför Johan Jönson hatar hundägare så mycket i sin poesi - som om det enbart handlade om sadomasochism och makt att ha hund. När det i själva verket handlar om ordlöst samsande och träning i fysisk, konkret självtydlighet.)
Jag skriver mycket om detta ordlösa, men det kan också bero på att jag har tröttnat på mina barn, och det sammanföll med att jag flyttade till landet. Alltså, tröttnade på mina barn som studieobjekt. Nu är de mera av samexisterande människor som flyter runt här i sina parallella universum.
Och jag förstår vad du menar med de bisarra avstånden. Tycker du själv att de har förändrats, dina avstånd? Mina har nog förändrats i
takt med att barnen har växt. Det kommer nya hinder. Det är det som får mig att tro att summan av hindren kanske är konstant och att det inte är så stor idé att försöka avlägsna problemen, kanske snarare iaktta dem tills de går över av sig själva, som nåt slags väder. Hur mycket tid hittar du i dina fickor? Skriver du på nånting nytt? Hur är det förändrat jämfört med det förra, och varför har det förändrats?
Ja, det blir min fråga. Varför förändras man som poet, från bok till bok? Det handlar ju sällan om rena reaktioner på yttre förändring, även om sånt kan bidra.
Och hur förändras du som politisk poet (för det är du ju, precis som jag, tycker du inte? Även om folk inte alltid fattar att såna som vi är det.) när du hör den iranska poeten? När du skriver till mig om honom förändras jag en millimeter. Det är bra!
Hälsning Aase
9
maj
Elisabeth Hjorth till AaseAase,
millimeter, sticka som en mygga, sicksacka!
Där är jag nog, politiskt. Eftersom vi inte är i Iran.
Mycket möjligt att det har med avstånden att göra, den hårda vetskapen att de inte kan klivas över i ett steg?
Och en allt större irritation över manifestationer, ställningstaganden som inte kostar något. En otålighet med ord, vare sig de är "politiska" eller cyniska. Längtar efter ett annat slags naivitet/klokhet. Eller hur det ska sägas.
En teoretiker jag läst en del av den senaste tiden, Gayatri Spivak, har en inställning som jag tror stämmer med den politiska poesins. Hon är extremt kritisk, jag menar hon följer tätt det hon är ute efter utan att någonsin skona sig själv eller den position hon skriver ifrån. Så fort
hennes teorier blir populära och börjar valsa runt på universiteten så överger hon dem.
Sådant måste den politiska poesin mäkta med. Jag läser Loss i den andan. Och den drabbar mig som mest, som politisk poesi, när de amerikanska soldaterna delar ut choklad och presenter och åstadkommer alla dessa döda barn. Det händer. Just när de är som allra välvilligast. När de agerar på den övertygelsen.
Jag har alldeles för få fickor, jag doktorerar. Så mycket att jag blivit olycklig nu på vårkanten. Jag ska doktorera lite mindre i höst, hoppas jag. Poesin är långt borta, att prata om den så här är ändå en föreställning om att den finns kvar, väntande. Det kommer en roman istället, jag stoppar allt i den fickan just nu.
Ska jag vara ärlig om vad som förändrats så har jag blivit skiträdd för det som händer. För Sverigedemokraterna, för hatet mot allt som inte får finnas. Så helst vill jag skriva om det SOM INTE FÅR FINNAS. Om man skriver en artikel om det som inte får finnas så vet man. I kommentarerna fräser våldet. Några tar sig tid att skriva riktiga brev. Saker som inte får finnas: flyktingar, kvinnor, gud, homosexuella, psykiskt sjuka, barn, obegripliga människor etc.
Förändringen är förmodligen orsakad inifrån och utifrån. Det där att saker har med varandra att göra när man skriver, en erfarenhet från långt tillbaka blir plötsligt mycket aktuell och måste utforskas och skrivas.
(Jag vill nog tillbaka till poesin, sen.)
Du har ju skrivit en roman, om Märsta. Jag har bott i Märsta men inte läst boken. Bara valet av Märsta... vad tänker du om politiskt skrivande? Finns det en strategi för att möta det våldsamma slimmande som litteraturverksamheten rakt över är utsatt för? Och för poeten, som trots allt ofta erbjuds möjligheten att aldrig behöva sätta sin fot i Märsta?
God natt!
Elisabeth
13 maj
Aase Berg till Elisabeth Hej Elisabeth!
Ja, jag är också trött på manifestationer, jag vill ha en intelligensens politik, en verklig intelligens som innehåller rädsla och därför blir modig, en politik som vågar umgås med det SOM INTE FÅR FINNAS även om den är rädd för det. Är inte det ett självklart krav man borde ställa på sig själv och andra - att aldrig såsa till i hjärtat och hjärnan?
Jag vill ha en politik som också arbetar med psyket, som börjar i det egna jaget. Jag menar nu inte att byta till lågenergilampor, jag menar att ha så bra koll på sitt psyke att man inser att det inte är säkert att man själv skulle ha varit en så jävla god granne under Balkankriget. Att inte ta sig själv för given som en ordentlig människa. Jag undrar om det är den bildade medelklassens problem det där, att man tror att man har sitt på det torra, man har koll på det etiska, man är verbal och analyserande. Jag tror inte det räcker, såklart. Jag tror man måste ägna sig åt en hel del självhat och självgrymhet också för att uppnå bli en vettig politisk människa. Det är trots allt vanliga människor som utför vidriga saker i krig. Vad får mig att tro att jag har bättre psyke än de har?
Det känns som om det enda jag kan göra är att skaffa överblick över min egen ondska, eller snarare min egen feghet, i god tid innan jag hamnar i en situation där den kan expandera. Och det är intressant det du skriver om Spivak också, att byta position hela tiden. Det tror jag på. Jag tror inte ett dugg på att vara konsekvent, det är så jävla lätt att bli lat om man är konsekvent.
Och din roman, jag såg förhandsinfo om den i en förlagskatalog, så nu vet jag ju det. Är det svårt att skriva en roman när man är poet, tycker du? Jag tycker det är svårt att skriva vanlig hederlig prosa. Min Märstabok är ingen roman egentligen, även om den funkar så när man läser den, den är en långdikt, om än väldigt prosanära. Poängen med poesiformen var att jag slapp alla transportsträckor, hoppar bara in i ögonblickssituationer uppträdda på ett pärlband så att jag slipper handskas med kronologin, den bara uppstår. Är din roman politisk? Det skulle förvåna mig om inte. Kan du skriva icke-politiskt? Hur gör man då? Jag kan inte.
Kul att du har bott i Märsta men inte läst boken! Själv har jag skrivit boken men aldrig satt min fot i Märsta (Jag skrev den utifrån titeln, som jag har lånat från ett konstobjekt tillverkat av en kompis). Men okej, jag är uppväxt i en liknande förort. Och de "människoätande människorna" i Märsta är helt enkelt heminredningsmedelklassens skräckfantasi om förortsborna.
Men vad är det du doktorerar på förresten? Är inte du präst? Det är ju inte bra att du måste stressa så du blir olycklig. Finns det inga världar/ arbetsgivare som gillar kreativitet och ger sina utövare/ arbetare lite andrum?
God natt du också, om än några kvällar senare!
Aase
19
maj
Elisabeth Hjorth till AaseAase,
det har gått många dagar. Egentligen vill jag skriva genast, men just nu är det kaos här. Kanske får vi förlänga vår maratontid lite...
Att skaffa överblick över sin ondska/feghet i god tid. Jag tror också på det. Att bilda sig på det sättet. Vem har egentligen koll på det etiska? Nu råkar jag doktorera i just etik och jag blir allt mer alienerad för varje bok om etisk teori som jag läser. Jag börjar tro att själva ämnet är rent destruktivt och farligt. Det finns en otäck föreställning om en renhet och klarhet i språket som ska garantera den rätta övertygelsen, så uppfattar jag åtminstone många av filosoferna. Men när jag inte måste läsa dem jobbar jag med Spivak och Levinas och svensk 2000-talslitteratur, och det är ju något helt annat.
Fick en omslagsskiss till romanen från förlaget idag. Känns overkligt, jag vet knappt vad det är för en bok. Politisk ja, för den är skriven utifrån en frustration över sakernas tillstånd. Och nej, jag vet inte hur jag skulle kunna skriva icke-politiskt. Jag upplever den dock som rätt långt ifrån poesin, liksom på en annan planhalva. Men när jag fick se förslag på en så kallad "säljtext" blev jag förskräckt och undrade om det verkligen var en kriminalroman jag skrivit? Nå, när den här eländiga tentan är avklarad ska jag ge mig in i den där romanen igen. Men jag menar, kronologi och fantasi och sånt, jag tycker det är väldigt svårt.
Något jag vill fråga är om din preferens för det aviga. När jag samlar ord från dig är det sådana som: asocial, korkadhet, intentionslös, stå ut med, etc. Det är väldigt intressant, uppmärksamheten på det passiva. Jag uppfattar fascinationen över det lealösa som väldigt politisk. Ett slags trög, anti-sensationell rörelse. Vad tänker du om detta?
Så var det kväll igen, den här är helt somrig i Bredäng.
Elisabeth
31
maj
Aase Berg till ElisabethHej Elisabeth! Jag har haft så sinnessjukt mycket att göra + rest kors och tvärs varenda dag så jag har inte hunnit svara. Hinner inte denna v heller, har undervisning och är borta från morgon till sen kväll.
I helgen ska jag sätta mig och svara. Jag tyckte mycket om ditt mail så jag vill tänka på det. Hoppas de står ut med att vi segar på deadline.
Hälsn Aase
5
juni
Aase Berg till ElisabethHej igen Elisabeth!
Nu har jag äntligen tid, de senste två veckorna har jag åkt runt och jobbat som ett jehu, vilket jag inte alls gillar. Och det ger mig omedelbart en ingång till din fråga om passivitet. Jag eftersträvar stillastående och tristess och det är förstår politiskt i upplevelseindustriernas tid. Jag är en trögtänkare och skulle aldrig funka i ett normalt arbetsliv. Jag tror inte jag är ensam om detta.
Jag tror nyanserna finns i det som går långsamt, i det lealösa, och att se nyanser är viktig politik, motsatsen till den stränga uppdelningen i ont och gott, bra och dåligt. I det sega och ofokuserade samlas kunskapen in, sen sätts den i verket när man har fokus. Ett exempel: jag har börjat lära mig rida. Det går jättesakta för mig att göra framsteg, de andra i gruppen har kommit mycket längre. Senast fick jag rida på en häst jag inte känner sen tidigare, och det tog halva lektionen bara att förstå den hästens rörelsemönster. När jag gnällde till min syrra som var där och tittade på, sa hon: men det beror ju på att de andra ser hästen som nåt slags bil som man ska köra. De sätter sig upp och kör, de håller inte på och känner efter vad varje häst skickar för individuella rytmiska signaler.
Jag tycker det är en intressant bild av hur kunskap kan fungera. Jag menar inte att man alltid ska gå omkring och vara sådär feminint hypersensibel, men det är så mycket man missar om man har för bråttom och inte lyssnar på materien, varelserna och sin egen kropp ordentligt. Jag tror inte ens man förlorar i effektivitet, jag tror bara att den ser annorlunda ut, och att det inte riktigt finns nåt samhälleligt språk för den sortens djupkunskap.
Ordet "stå ut" tycker jag särskilt mycket om, för det är egentligen det enda man behöver ägna sig åt tillsammans med andra varelser. Man behöver inte gilla varandra sådär överdrivet mycket ens, och man behöver absolut inte förstå varandra. När jag försöker känna in hästen, så inbillar jag mig inte att jag kan förstå den, den är ju nåt slags blandning mellan rymdvarelse och bandvagn, hur tänker såna, det fattar man ju inte, det får man aldrig veta. Jag vill bara uppnå ett slags samspel. Hästen och jag ska lära oss att funka hyfsat tillsammans utan att börja mopsa, mucka, bråka och motarbeta varandra. Det gäller förresten förhållanden också! Men att hitta nån som man kan gå omkring och stå ut tillsammans med är ju inte det lättaste! Lyckas man med det ska man vara djupt tacksam.
Jag blir orolig över det du skriver om etik och renhet i språket. Kan du förklara närmare? Min fråga blir hur etik förhåller sig till konsekvens - måste man vara konsekvent för att vara etiskt medveten? Det är det som alltid har hållit mig ifrån den där typen av filosofi, för jag är så förtjust i det inkonsekventa. Jepp, när det gäller barnuppfostran också. Det är ju där man visar sin mänsklighet.
hälsning Aase
10
juni
Elisabeth Hjorth till AaseAase,
undrar hur många som funkar i ett "normalt" arbetsliv. På sikt.
Hur som helst, här har vi nu sålt och köpt. Vi flyttar till Uppsala efter sommaren. En mindre, billigare lägenhet. Det finns alldeles för många som klarar ett normalt arbetsliv i Stockholm och då får vi andra inte plats, tid. Jag kan inte se någon möjlighet att jobba mer med att skriva och samtidigt försöka bo kvar i här. Uppsala är förstås en liten fegflytt men i alla fall. 73 elever i skolan. Bara en sån sak.
Jag är rätt rädd för hästar. Har varit på ridläger, gått på ridskola. Var skiträdd för hästarna ibland, men ännu mer för hästtjejerna.
Nyanserna ja. Bristerna i samhällsspråket är helt akuta, det är så kompakt när varje fråga och händelse av vikt detroniseras av bristen på lyssnarvilja. Jag har nog aldrig upplevt det så starkt som när jag kom hem från Israel och Palestina för ett drygt år sedan. Här hemma pågick en debatt, så oändligt långt ifrån det komplicerade liv debatten handlade om, så långt ifrån människorna. Det var knäckande. Jag kan verkligen tvivla på själva skrivandet då, möjligheten att få något sagt.
Ta en sådan konflikt till exempel. Den handlar ju om att stå ut. Att omständigheterna ska vara tillräckligt schyssta för att det ska gå att stå ut. Man måste inte falla i varandras armar. Jag tror också att det gäller på alla nivåer, som du skriver, att man kommit långt om man inte motarbetar varandra. Och är man skiträdd så får man väl börja med det, att hantera det.
Det finns en viss samtidspoet som diktat något i stil med "Du behöver inte stå ut med människorna, du behöver bara älska dem". Fast det är precis tvärtom! Arrrgh! Men det vill ingen höra, det låter så krasst. Mycket mer poetiskt att älska allt och alla va. Livsfarligt.
Med moralfilosofi som profession ser jag risken åt det andra hållet - ett språk som fått sin mänsklighet avlägsnad i ett missriktat försök till objektivitet. Det är ett fasligt funderande över vad vi egentligen kan veta, distinktioner och vad är en värdeutsaga, bla bla etc. Värdefullt, säkert, men ett språk som avhandlar moral/politik/etik som om det handlade om labratorievetenskap... en brist på insikt att språket GÖR något, och att det måste göra mycket mer om det ska ha någon bäring på etiska problem. Jag vet inte om det blir klarare. Men brist på konsekvens är väl en nyckel. Systemen faller ju på det. Finns inget etiksystem som funkar.
Apropå barnuppfostran läste jag helt nyss att det aldrig är för sent att ge upp. Att droppa ett krav kan vara bekräftelsen som behövs - det är bra att tappa ansiktet.
Hur gör du när du undervisar? Pratar du om själva skrivandet, hantverket som det kallas, eller det runtom, förutsättningarna?
Önskar dig mycket stillastående och tristess/Elisabeth
29
juni
Aase Berg till ElisabethHej Elisabeth! Länge sen som vanligt. Men jag har undvikit datorn. Jag har nästan hatat datorn, mailen, skrivandet. Hjärnan känns sönderskrumpnad, jag har skrivit för mycket med den s k intelligensen. Nu försöker jag koncentrera mig på att måla väggar i hallen. Sakta. Med färg som är asjobbig och kinkig så man inte kan stressa. Dessutom umgås jag med hunden. Hon håller käft. Nej ursäkta, nu låter jag aggressiv, men jag är så trött på hela ruljansen med att ha en hjärna.
Jag tycker det är underbart det du skriver om rädsla och utstående. Att stå ut kan vara att sticka ut. Att inte älska är ju förbjudet, som du skriver, jag tycker också att vi vänder på det där citatet. Nu har vi skapat ett bevingat ord här: "Du behöver inte älska människorna, du behöver bara stå ut med dem." Jag vet inte vad som händer i Israel och Palestina såklart, jag har inte haft nån närkontakt med konflikten, även om jag försöker dra mina slutsatser ur det osagda mellanmaterial som finns i olika politiska uttalanden. Försöker genom media få väderkorn på vad skräcken består i, skräcken som orsakar sån monstruös låsning.
Men när du tvivlade på skrivandet efter din resa, varför gjorde du det? Är jag naiv, eller borde du inte ha nånting att berätta som t ex jag inte vet? Eller var det en punkt där språket inte längre funkade för dig, för att hela grejen blev too much?
Jag har också såna punkter. Historier att berätta som bara är omöjliga och som gnager i mig. Särskilt kärleken eller vad det är i parrelationer tycker jag är en sån grej: så oändligt nyanserad, så oändligt komplex, obehaglig och utmattat vacker. Jag skulle vilja skriva en banbrytande relationsroman. Det kommer aldrig att ske. Jag har för höga krav på vad den ska berätta.
Och undervisning: jag vet inte riktigt vad jag gör. Försöker fiska upp studenterna var och en där de står. Har inga regler egentligen, är nog en usel pedagog, men jag kompenserar med nåt slags oläraraktighet som jag hoppas är användbar för dem.
Och er flytt: en skola med 73 elever är ju suveränt, jag tror det är nåt sånt i mina barns skola också. Enda kruxet, som du nog kommer att märka, är att små skolor har små resurser av nåt slags kommunalekonomiska skäl som jag inte begriper mig på. Nu har de t ex dragit in slöjden för mina ungar.
Jag tycker du gör 100 % rätt i att flytta! Och det är ingen fegflytt! Det är coolare att flytta till Uppsala än till New York. Allt finns på fläcken. Och en viktig aspekt av stå utendet är ju att det kräver tid. Man måste ha tid för att bli en utstående människa, man får inte ha bråttom, för den som har bråttom blir nojig, tror jag, och man får bråttom av att bo på en plats med för många (förutsägbara) valmöjligheter. Och att gå omkring och älska allt och alla, som du skriver, kan ju vara ett sätt att unvika oro över den ständigt pågående förlusten. Eller nåt.
Nu hoppas jag att du har nåt slags semester, har du det? Är du trött på din hjärna? Själv ska jag inte tänka på jättelänge.
Varmt, till och med vädret!
från Aase
11
juli
Elisabeth Hjorth till AaseAase,
jag satt i bilen på väg till landet och plötsligt var din röst där! En radiorepris, om George Brandes och om att sätta problem under debatt. Om flugan som försöker flytta hästen framåt med små stick. Jamen, det är ju vad det handlar om här! Såg du att vill fått förlängd deadline förresten? Släpiga sega pauser mellan mailen, helt okej för mig.
Aggressivitet och intelligent ruljans är bekvämt att ha, det blir saker producerat och så vidare. Men att måla hallen sakta och umgås med en hund låter som adekvat rehabilitering. Själv är jag så nöjd med denna somriga sommar att jag förlåter april och maj. Det är i princip omöjligt att tänka när det är 30 grader och tropiska nätter, inte sant? Jag ägnar mig därför åt att bli myggbiten, gå på smultronjakt, äta upp kilona jag tappade i våras och såsa i ett gammalt hus som jag inte äger. Det finns två att göra-lappar på kylskåpet och jag struntar i dem varje gång jag öppnar. Så är det att vara hyresgäst nämligen. Det är rena Uppland, fast i Sörmland. Barnen är tre och fem, du vet. Fast de slåss mer i år än förra sommaren.
Jag har just läst Paradistorg av Ulla Isaksson, och det är ju ingen nyhet att paradiset tar in vatten hela tiden. Här kommer allt möjligt in. Det jag tycker är svårt är när det ska låtsas vara mindre mänskligt än det är. Då kan man tvivla på skrivandets möjlighet. Kanske är det något sådant jag känner inför att prata om Mellanösternkonflikten. Att fastän alla vet att skräcken är monstruös så kan man inte vidröra den, eftersom man vet att reaktionen kommer omedelbart, ett helt förutsebart tillplattande från den andra parten. Som vuxna syskon, trampande runt i sina eviga mönster. Nu menar jag alltså hur man medialt hanterar konflikten, och jag vill inte på något sätt förminska det verkliga kriget, kropparna som dödas och skadas. Men det finns en diskrepans däremellan, minst sagt. Jag skrev faktiskt en längre text om resan, om Jerusalem och Västbanken mest, och beskrev i princip bara vad jag såg. Det var förstås ett urval, men det funkade för mig att försöka vara ett vittne. Så här är det och så här. Detta har jag åtminstone sett.
SNÄLLA SKRIV DIN BANBRYTANDE RELATIONSROMAN!
Jag är fascinerad av skrivarskolor, har en antologi från Skurup här i läshögen. Har du gått på skrivarskola? Ibland kan jag tänka att jag missat något viktigt, de där samtalen om texter som alla pratar om. Å andra sidan någon som tyckte det var för abstrakt, och då har jag så det räcker med den akademiska analysen. För övrigt har jag haft en mycket bra läsare också, till mina båda böcker. Läser du åt vänner?
Det är kväll (fortfarande trettio grader). Och kärleken i parrelationer... Nu sparar jag och släcker ner. Jag åker till Nyköpings McDonalds i morgon och skickar iväg detta.
Elisabeth
1
augusti
Aase Berg till ElisabethHej Elisabeth! Äntligen svarar jag, pauserna är långa pga mig. Jag verkar funka så på sommaren, nej, alltid förresten, gör bara det jag absolut måste, har mailfobi och skrivfobi och att göra-fobi. Jag kommer inte ihåg ett dyft om vad jag sa om Georg Brandes. Jag minns
inte heller ett dyft av vad du och jag har mailat om, så risken är stor för upprepningar... Det är inte för att förringa något, det verkar bara som om jag har konstant minnesförlust. Om jag skriver en artikel så glömmer jag innehållet i samma ögonblick jag mailar iväg den. Jag tycker att du verkar ha det underbart. Det låter som om du är i ett läge jag hela tiden längtar till men aldrig uppnår. Men som du skriver, störningarna, skräckhuggen, förpliktelserna försvinner ju inte även om man är i paradiset.
Jag ska läsa din artikel om Jerusalem och Västbanken. Jag fattar vad du menar, det är jävligt svårt att bibehålla sina ordningar när man står öga mot öga med motsägelsefulla saker. Jag brukar ha problem med sånt när det gäller vardagsrasism. Jag kan träffa en underbar människa, bli helt fascinerad, bli kompis, alltihop, och så plötsligt kommer det ett sånt där hårresande uttalande om invandrare. Jag har varit med om det flera gånger. Just den mänskliga motsägelsen kan jag inte få ihop: hur kan man vara intelligent, rolig och rasist? Eller, jag menar, vi är nog rasister allihop, särskilt om vi tror att vi inte är det, men har man bara en gnutta mänskliga känslor så försöker man väl vara observant på såna drag hos sig själv istället för att bejaka dem.
Och skrivarskolor: nej, jag har aldrig gått nån sån, men jag är uppfostrad i surrealistgruppen, som var en kreativ skola i sig. Men där handlade det inte om att skriva, utan om att leva. Dvs att avslöja samhälleliga livslögner. Jag tycker vi var rätt bra på det, men å andra sidan skapade vi våra egna stela system. Men de gick ju att ta sig ur, så lite uppluckring har jag faktiskt fått!
Har du skrivande vänner? Hur umgås ni? Jag har ca två nära vänner som är skrivande, men vi sitter inte precis och gör textanalyser när vi ses. På senare år har det knappt funnits nån som läser mina dikter eller artiklar. Jag kanske vill ha det så, annars hade jag väl sökt upp respons. Jag gillar känslan av att skriva i (och för) tomma intet. Masochism? Nej, realism. Fast senaste halvåret har min man o jag börjat vara varandras läsare. Då har vi alltså varit ihop i 8 år, så det var ju på tiden. Han har en helt annan estetik än jag, den är bra att stångas mot.
Men själv läser jag ibland åt folk som vill det. De söker upp mig. Men nu har jag bestämt mig för att vara restriktiv med att läsa åt killar, för jag har insett att det oftast är de som kontaktar mig, de är uppfostrade i den sortens initiativ. Och så står man där och är mentor åt ett gäng grabbar medan tjejerna sitter på sina kammare och pysslar i ensamhet. Jag gillar inte att jag har gått på det där tidigare.
Vem skriver du för? Känner du att du skriver för någon? När jag säger att jag skriver för tomma intet kommer jag plötsligt på att du nog antagligen inte tror på tomma intet, jag menar, vi träffades ju första gången när du skrev i Trots allt och jag envist satt och hävdade att jag är ateist. Den skillnaden har vi faktiskt inte berört nu i mailen, så mycket minns jag av vår konversation. Borde vi det? Jag vet inte, då blir det ju 1000 mail till! Och egentligen kanske poängen är att vi har oerhört olika utgångspunkter där, ändå känns du inte ett dugg avlägsen.
Hoppas mcDonalds i Nyköping var uthärdligt! Nu ska jag försöka få iväg det här, det blir en utmaning med det här skitmodemet, alla normala anslutningar har pajat pga blixtnedslag.
Hälsning Aase
5
augusti
Elisabeth Hjorth till AaseHej Aase,
deadline har passerat så det kanske blir mitt sista i den här växlingen. Det ska bli intressant att läsa den i sin helhet, om det visar sig att saker upprepas så säger väl det också något. Om vad man tycker är av vikt.
Jo, jag tycker om läget just nu. Men om några veckor kan det förstås vara tvärtom... Har inte arbetat mycket alls den här sommaren och känner mig lugn med det. Det här är kanske en upprepning, men barnen påminner ständigt om hur fruktansvärt fort det går och att det är nödvändigt att sakta ner allt annat för att hinna med. Att göra det man absolut måste. Max.
Motsägelser och ordningar, jag tror den sortens upplevelser kommer att bli flera, kanske särskilt när det gäller rasism. Det går inte längre att skjuta över fulvärderingarna till skåningarna, arbetarklassen eller lantisarna. Så kallade intellektuella svävar på målet allt oftare, mumlar tvekande mot rätt häpnadsväckande fenomen i Europa. Den egna rasismen anar jag är en mer eller mindre medveten strategi för att vakta sina intressen i vår tid, som faktiskt är nykolonial och imperalistisk. Jag menar om vi inte var rasister, hur skulle vi då stå ut med att exploatera andra som vi gör?
Där någonstans blir det väl också allt svårare att avslöja samhälleliga livslögner, när det kommer till att vara jobbig och udda. Mot sig själv och andra. Och veta i vilka situationer det är värt något och spelar roll. Försöka leva utan den skyddande stelheten i systemet. Lättare när man är 20 än när man är 40 kanske?
Jag har inte många vänner som skriver. Ett par stycken har jag fått, under de senaste åren. När vi ses pratar vi väl om livet och det är skrivandet också, sällan textanalyser nej. Men väldigt fint, luxuöst, är det när någon vill läsa och kommentera. Det sätter jag stort värde på, även om jag är snål med att fråga. Egentligen är det väl bara Elise som fått läsa, vänskapligt och professionellt. Kanske behöver man ha varit ihop 8 år för att palla att stånga estetiker mot varandra? Det är ju känsliga saker, trots allt.
Vem jag skriver för? Ingen har frågat men jag misstänker att det snarare är för världen än för Gud (om det nu går att göra en sådan skillnad). Jag söker ett slags kommunikation, samtidigt är det tydligt att det finns en helt annat laddning än det gör i det, på sitt sätt roliga, akademiska skrivandet. Ett annat sätt att undersöka, där verktygen är klumpigare men resultaten sannare?
Jag tycker om att tänka på de tusen mailen som kanske aldrig kommer i skrift. Att de finns där ändå, en outtalad aning om att skilda utgångspunkter visst är möjliga, kanske till och med bra. Den där intervjun, den har jag ofta återkommit till. Jag minns att du sa många kloka saker om tomma intet. Även om jag inte tror på det.
Elisabeth
5
augusti
Aase Berg till ElisabethHej Elisabeth!
Ja, då blir det här mitt sista mail i växlingen också, jag tycker det känns som om vi ska stanna här och låta de 1000 oskrivna mailen sväva i luften. Vad nu den består av.
Det har varit väldigt roligt att prata med dig!
Många varma hälsningar
Aase
6
augusti
Elisabeth Hjorth till AaseJa! Jag tycker också att det har varit mycket roligt.
1000 varma
Elisabeth
Elisabeth Hjorth | föredrar havet som en metafor för...politiken
Aase Berg | föredrar havet som en metafor för oceanen på Solaris.
