APA EFTER

Jag var jag för att min lilla hund kände igen mig. Det var en parafras, ett citat, det var en metod. Att gå upp på morgonen, gå ut med hunden och sedan gå hem igen. Sitta stilla mycket länge medan hunden sov. Medan hunden sov satt jag stilla och kunde upprepa. Ord, ordningar, andras. Varandra, som hundar, parafraserande.

En metod var att i sällskap av en sovande eller vilande eller väntande hund vänta. Det vill säga arbeta. Jag vill säga kopiera. Läsa som för allra första gången. Ljudande, härmande, ohejdat. Upprepa mig i någon annans text. Upprepa mig tills jag inte kände igen mig. Men hunden.

Den bästa dikt jag skrivit heter Min strid och jag har inte skrivit. Den är skriven av hunden och poeten som var den lilla hunden då. Hanna Hallgren gjorde ett kollage av rader ur min andra diktsamling Kapitel Ett, där den lilla hunden blir textens subjekt. Hunden är jag för att någon annan känner igen mig.

Min strid utgör ett perfekt exempel.  På att gå över gränsen in i någon annans text. På det delbara. På uppmärksamheten och sönderklippandet och ingripandet och det hängivna läsandet och förändringen. På en metod: någon skriver i mina ord så som ”jag skriver i dina ord”. ”Allt vi äger har vi stulit av varandra”. På det som glittrar: kärlek och presenter, undantag.

På allvar. På skoj. 

Min strid är drömmen om en metod. Min strid är också en praktik. Jag tänker på den varje dag. Och praktiserar.

Någon sade att texten inte ska vara min lilla hund. Att det är texten som ska vara det som ska göra att jag inte är jag och inte känner igen mig. Bara hunden. Jag höll med. Någon sade det tidigt och jag ville fortsätta. Jag har fortsatt. Att fortsätta pågår länge i bästa fall hela tiden.

Någon sade Ludwig Wittgenstein. Någon sade Emily Dickinson. Någon sade att det var krig och fanns poeter utanför Europa. Någon sade tagga ner, en annan skärp dig. En metod kan vara att lyssna och inte lyssna på vad som sägs. Att inte är lika viktigt.

Jag läste samma böcker mycket länge och hade samma hund. Det blev biografiskt. Jag skrev till exempel att jag tänkte på honom i en månad tre gånger och jag gjorde det. Jag läste till exempel Gertrude Stein för att få mitt språk att härma hennes och gör det. Gör det. 

Det går att tänka på genrer i hela sitt liv och jag gör det. Genrer är berättelser och villkor liksom minnen och födelseorter. Det går att försöka göra sig av med alla sina minnen, det händer att man förlorar dem. Men sina villkor är lönlöst att glömma. Varje dag jag skriver eller inte skriver har jag mina villkor omkring mig i rummet, nästan som hundar, men kärlekslöst.

Jag blev jag när min lilla hund kände igen mig och hon gjorde det första gången och kanske till och med före den första gången. En mamma var i världen och jag kände igen henne som hundens. Som en möjlighet att förändra allt, det vill säga skriva.

Att skriva är en metod för att tänka som har allt med hunden att göra. Uppgiften hunden. Uppgiften utanför skriften som gör skriften möjlig. Att vara någon utanför i rummet och kunna gå omkring med det. Den. Min lilla. Att ha någon. Att skriva är som att prata med en hund, sade någon, om den lilla hunden. Det var alltid min hund. Hon var alltid min för sin egen del.

Min metod är att skriva före döden. Efter döden, exempelvis min lilla hunds, har jag inte längre någon metod. Alltså skriver jag inte.