Lyssna! [uppläsare: Helene
Ringberg]
Ode till det lilla havet i väster
Fragment av ett epos
[ I ]
fanan hög i vinden
(skriv så att hon förstår)
hela havet häver sig
det är nog vår
men grenarna är lätta
och frukten alltför späd
dignande i klangrik vind:
bågnande strandsatta träd
havet gör oss lika
(det kan hon själv lista ut)
naturen står och stampar
det skjuts salut
fanan slår och rister
och månen kränger sig tung
det sprattlar en penning av guld
djupt ner [-e i grunden?]
[ II ]
jag ville inte dig alls [text saknas?]
inte ensam och utan att [text saknas?]
synas med händerna vid
ditt ansikte som du [text saknas?]
andades mot den klara
tunna skrapade hinnan
av silkestunt salt; kropps-
fixerade ekon av nätter
som aldrig blev av och [text saknas?]
jag satte mig ner och [text saknas?]
försvann längs den skårade [, eller]
fältsatta [text saknas?] mönstrade linjen
av ljusnande is mellan två
eller tre små och enkla [text saknas?]
och [text saknas]
[ III ]
minnen flödar
minnen minns
men vi finns
vattnet flödar
det sjuder av enkelt
liv djupt nere i saltet
lagunsystemet längs kusten
det sjuder av enkelt salt
inga djur: inga fåglar
fiskarna bor i små grottor
av hemlösa ben och de små
små fiolerna skyggar i skuggan
salta vatten: vi minns
salta bottnar och trossar
som lämnar ett spår av förvirring
klöser små spår av förlösning i handen
när smekningen sänker sitt ansikte djupt
och djupare djupt längs det skårade skiktet av vatten
och kantade utan att minnas står längder av tång
och häver sig häver sig ut inför saltet och vattnet och sanden [text saknas?]
[ IV ]
de som klänger sig fast vid
öarna och tänker på staden
tilltäppta ögon av sand och salt
medan djuren går som de brukar
stunder: klasar av vildvin hänger
ner för de branta sluttningarna
som vilar ut mot bergets håriga rygg
klasar av vildvin och febrila små örter
ett harem av hor och försoning: vem
ropar in fåren och skänker en munfull
av sälta och kropp till den stukade herden
vem sänker en skopa av hopp i hans kärl
som visa fåglar stänger ute vinden och
fåglar som vindar tar sig igenom med
allt i sig: sprungna ur [text saknas]
[ V ]
tavelskådaren i en liten burk
av keramik eller ädel metall
sakta talande mot en kal vägg
med de enkla händerna rispande
spår av sin ättgivna gärning
så skådade [text saknas?]
karvade och [text saknas]
genomsläppta som om de enstaka [text saknas?]
djuren gick där uppe på [text saknas]
vänder [text saknas]
Román Blanzsche | är poet, dramatiker och översättare. Bidraget utgör fria tydningar av episka fragment, nedtecknade av skilda skriftställare, som påträffats i äldre franska, polska och ryska handskrifter från olika tidsperioder. Numreringen, kompositionen samt det genomgående bruket av gemener är tydarens egen; sammanställningen är ej att betrakta som ett strängt filologiskt arbete, ehuru det långt ifrån låtit sig styras av ungefärlighet i tolkningsprocessen.
