Litterär lycka-manifestet

1. Lycka är att ha friheten att gå vilse i sig själv, fullständigt vilse, men ändå alltid veta att det röda garnnystanet rullar bakom. Att ha den lyxen. Vi lovar att litteraturen alltid kommer att vara ett utrymme där man kan förlora sig själv.

2. Vi skall inte ställa krav på kronologi eller sanningsenlighet. Lycka är en blixtsnabb och högst tillfällig känsla. Litterär lycka måste få vara fragmentarisk.

3. Ignorance is bliss. I litteraturen skapar vi drömvärldar. Realism är oviktigt. Verkligheten underordnar sig ständigt fiktionen.

4. Skrivandet är magiskt och går ut på att skriva de människor tillbaka till sig själv, som man trott att man förlorat. Om denna lycka är illusorisk så förbiser vi det. Vi bygger hellre luftslott än slavar i andras fabriker.

5. Kyss din bok, omfamna den och visa dina ömhetsbetygelser; lägg dig med boken i sängen och berätta för den hur lycklig du blir av att få umgås med den. Känn hur lyckan strömmar mellan er gemensamt. Använd all den positiva energin för att föra vidare det i egen text och liv. I motsats till Harold Blooms (The Anxiety of Influence) menar vi att man inte ska känna ångest inför de stora författarna utan omhulda dem, inspireras av dem och leka vidare med dem i deras sällskap.

6. Vår litteratur blir man glad över att läsa och skulle man inte bli glad av att läsa dem tillhör man förrädarna som väljer att se det tråkiga framför det roliga och det blir sannerligen inte världen bättre av.

7. Vi lovar att inte skriva några trista texter och skulle någon inte bli glad av att läsa dem tillhör de förrädarnas skara som föredrar att se det tråkiga framför det roliga, som föredrar att kritisera framför att berömma.

8. När Vi gillar en bok skickar Vi blommor och ger komplimanger till våra litterära kollegor. Vi är inte rädda för att säga: Du är så bra! Vi är så bra! Vi är så lyckliga! Du förtjänar en chokladtårta!

9. En text är ett lyckopiller, en glädjespridare som får oss att hålla varandra i handen och le mot en främling på bussen, som säger att du mår bra, vi mår bra, Vi älskar och ser en djupare lycklig mening i detta!

10. Vi lever i de bästa av litterära världar. Vi är inte rädda för att säga att vi är lyckliga. Vi förkunnar lycksaligheten i att se lyckan.

11. Vi gillar lyckliga slut, lyckliga inledningar, lyckliga mellanpassager och lycklig interpunktion. Vi anser att komedin är den enda genren för optimal lycka i människobeståndet. Intalar man sig att man är olycklig blir man olycklig, intalar man sig att man är lycklig blir man lycklig.

12. Vi ser inte bara Litteratur som konst för konstens skull, utan som en medicin för att bota allt det onödiga självförvållade svårmod som finns här i världen.

13. Vi tror inte att det finns några glada nazister. Om alla diktatorer hade fått läsa och skriva lyckliga texter så hade världen definitivt sett annorlunda ut. Då hade ”Mein gutes kampf getts ut”. Och alla hade varit lyckliga istället.

14. ”Och så levde de lyckliga i alla sina dagar…” är ett så totalt underskattat slut i detta tidevarv, vars inneboende etiska påbud ofta förbises, att alla texter egentligen borde sluta så. Även postumt.

15. Om en karaktär dör, låt den dö lycklig, om en karaktär blir förälskad låt den bli lyckligt förälskad, om en karaktär slår sig blir hon det lyckligt, svårare än så är det inte.

16. Är en text sorgsen/olycklig/deprimerande. Skriv om den. Ge den ett bättre öde. Det går att vända allting till dess lyckliga fördel.

Förräderi

1. En förrädare erkänner inte den litterära lyckans fulla potential att skapa en bättre värld. En förrädare erkänner inte ens sitt eget leende inför den glada texten.

2. Om en förrädare inte blir lycklig av en text ger vi dem alltid en andra chans att på nytt skåda lyckan i den och lyckan i sig själv.

3. Förrädarna är de som yrkar på uttåget ur den litterära lustgården, som säger: men du vet väl att det bara är en bok, du vet väl att texten inte är identisk med verkligheten.

4. Förräderi är att tala om verklighet.

5. Vi behöver inte göra något åt förrädarna. De har redan fördömt sig själva och är nu hänvisade åt socialrealistiska pamfletter och riksdagsdebatter. Detta är straff nog.

Josefin Holmström

Och vi såg den nya världen, städerna där människorna gick omkring med böcker under armarna, alla bar böcker, de hade böcker i kassar och böcker uppstickande ur jackfickorna, och deras ansikten strålade ikapp med böckernas omslag. På parkbänkarna satt man försjunken i Rilke, Shakespeare, Trotzig, Kandre, Swift.

I våra laboratorier insåg man att ordet var tillräckligt för att bota människan. Först komplementerade vi med injektioner, men provsvaren visade alltid på överskott av samtliga vitaminer och mineraler. Högarna av oanvända medicinförpackningar växte i apotekens lagerlokaler. Läkemedelsföretagen gick omkull och kontoren blev redaktioner och skrivarlyor. Vi skrev ut böcker på recept. Somliga patienter behövde känna doften av ett visst sorts papper, andra utvecklade begär efter det typsnittet, det bläcket.

När vi valde in den första romankaraktären i parlamentet jublade folkmassorna. Vi insåg att vi kunde bränna den bok i vilken han förekom när han inte gjorde som vi ville. Vi startade en akademi vars enda uppgift var att finna lyckliga historier ur vilka vi kunde välja statsråd, monarker, politiker. Fanns inga lämpliga skrev man helt enkelt nya.

Vi konstruerade vår egen historia. Vi rensade i arkiven – först krigsskildringarna, sedan de mer osmakliga delarna av de upptäcksresandes dagböcker, eländesromanerna, Dostojevski, de politiska pamfletterna, Shakespeares tragedier, den del av Dantes komedi som av outgrundlig anledning handlade om helvetet. Vi skrev om en ny sol som aldrig skulle slockna, om bibliotek som aldrig tog slut, om att kunna leva på komedier och förstautgåvor, att inte behöva äta eller dricka igen.

Det blev nödvändigt att påbörja en fullständig genomgång av språket. Vi anställde studenter och pensionärer som fick till uppgift att mödosamt läsa sig igenom vår samlade litteratur för att med en tjock svart penna stryka över de ord som inte längre behövdes. Somliga av dem förvarade vi under en period i ett underjordiskt bankvalv, nedskrivna på pergament: elegi, trauma, förgänglig, motsättning, uppror. Vi insåg dock faran av dessa ords blotta existens och raderade dem. Världen behöver numera endast en ordbok, och vi talar alla samma språk. Vi har skrivit undan konflikterna och skuggorna. Boksidorna är klart upplysta. När vi höjer blicken från våra manuskript och ser våra ansikten reflekteras i bibliotekens fönsterrutor ser vi bara våra leenden.

En lyckosvit av Per Olvmyr

HUVUDET I HÄCKEN

En man stoppar in sitt huvud i en tujahäck. Till sin fru säger han: nu går jag till jobbet, men i själva verket står han där med huvudet i häcken hela dagen. Och när han kommer hem sent på kvällen säger han att han har jobbat över. Det är märkligt, säger han till sig själv, att jag inte förstått tidigare hur skönt det är att stoppa in mitt huvud där. Då inser han att han vill dela med sig av erfarenheten med sin fru. Du är ju helt galen! säger hon. Men hon tystnar snabbt när hon övertalats att stoppa halsen innanför häcken. Det är ju helt underbart Klas! utropar hon. Jag vet det min älskling, säger han. Det är tujahäcken!

ANSTÄLLNINGSINTERVJUN

Jag hade varit utan jobb i några månader. Min jobbcoach, en fet flintskallig fyrtioårig man åt ständigt godis från skrivbordslådan under våra möten. Men så äntligen gav han mig en tid för en riktig anställningsintervju. Är det en riktig intervju? frågade jag. Det är klart att den är riktig, sa han och smög ner en liten chokladpralin i munnen. Är du helt säker på det? frågade jag. Någonting annat kommer inte på fråga, sa han och log. Du måste åka dit och presentera dig. Sagt och gjort: jag kom på utsatt tid. Klädseln vårdad, men inte överdrivet snobbig. Jag skakade hand med chefen och boxade honom sedan rakt i pannan. Hans ögonbryn var vänliga men buskiga. Han gav mig ett kraftigt handslag tillbaka, plockade upp några brödsmulor på bordet och kastade dem bak höger axel. Sedan tittade vi på varandra. Är det här en riktig anställningsintervju? frågade jag. Slå dig ner min vän, sa han. Jag satte mig, lämnade över mina papper, varpå han tittade på min mapp snabbt och log mot mig. Kan du sätta ögonbindel på en gris? frågade han. Vilken fråga! Jag tvekade. Det kändes som att jag tvekat lite för länge på vad jag skulle säga. Jag övervägde om det fanns något särskilt lämpligt svar i sådana här lägen eller några fallgropar, något som jag kunde ha missat med frågan. Men jag kom inte på någonting bra svar. Så jag förblev tyst resten av intervjun. Jag tänkte på flygande morötter och sånt. Och han tittade på mig, jag tittade på honom. Du får jobbet, sa han.

ATT TA EN KOPP TE

En man sätter på vattenkokaren i köket, den börjar fräsa och låta som en bisvärm som jagar en fräknig pojke som till slut måste hoppa ner i en sjö för att inte bli ihjälstungen - varpå vattnet är färdigkokat. Han fyller koppen och doppar tepåsen tills det varma vattnet färgats mörkbrunt av tebladen. Utanför fönstret ser han hur träden gungar för vinden. Det kommer att bli höst snart, tänker han samtidigt som han drar ner sina byxor till fotknölarna, placerar sina nakna, vita skinkor över tekoppen och låter den varma ångan dunsta uppåt. Å nej, sockret! säger han till sig själv och skyndar till kryddskåpet, där han hittar en sockerbit och släpper ner den i koppen. Sedan tänker han att det finns få tillfällen som är bättre än de stunder som han har med sitt te. Sittandes på sitt te.

HÖSTSONAT

En konsertpianist från norra Italien gnider alltid noggrant in hela flygeln med vitlök och olivolja före konserten. Han fyller även instrumentet med torkat bröd, svampar och kryddor, innan publiken strömmar in i lokalen. Publiken applåderar hänfört när hans medhjälpare, en ung violinist, kommer upp på scenen med sin basfiol - som hon har låtit koka i över en timme i lättsaltat vatten - och spelar några toner. Därefter stiger pianisten fram, slår upp ett stycke mitt i sitt nothäfte som markerats med en bit stekt bacon, och inleder konserten med ett mycket harmoniskt ackord.