Ämne: [om maraton]

Datum: Fri, 20 Aug 2010 21:17:20 +0200

Från: Aase Berg

Till: Helene Rådberg

Hej Helene! Nu har jag fått stafettpinnen till ettlysandenamns

samtalsmaraton, och vill för säkerhets skull fråga igen om du vill vara

med? Det vore så kul, du har sagt så många intressanta saker som jag

skulle vilja rota mer i.

I så fall hör jag av mig om några dagar med ett första mail i växlingen.

Bifogar mail från red med instruktioner. Deadline är sista oktober.

Hälsning Aase

Ämne: Mailsamtal

Datum: Wed, 25 Aug 2010 15:47:34 +0200

Från: Aase Berg

Till: Helene Rådberg

Hej Helene!

Har du lust att börja mailsamtalet nu?

Jag ville gärna "prata" med dig och ställa frågor bl a för att jag
gillar ditt förhållande till poesi och aggressivitet. Det känns ju
förstås i dina böcker att aggressiviteten finns där som underliggande,
och ibland uppenbar kraftkälla, men har du den också som drivkraft när

du skriver?

Varför känns det som om så få kvinnor har det? Det tycker iallafall jag.
Vi har ju rätt mycket att vara arga över, och ilska ligger ju,

åtminstone för mig, otroligt nära den poetiska energin.

Alternativet är väl kanske att skriva drömskt och vackert.

 Eller, många gör ju både och.

Och hur är det med språkexperimenten, finns det en "naturlig" ilska i dem?

Är poesi ilska i sig, eftersom man bråkar och slåss med språket?

En del som skriver med ilska tror kanske att man inte kan ha humor

samtidigt. Då blir ilskan gravallvarligt seriös, och samtidigt känns det

som om udden försvinner, den blir rumsren. Det känns mer som manligt

existentiell indignation. Där ligger självömkan nära till hands. Och

Weltschmertz. Hur ser kvinnlig Weltschmertz ut? Finns den?

Jag tycker att ilska och humor sitter ihop, och det känner jag när jag
läser din poesi.

Och ordet bitterhet? Vad har du för förhållande till det? Får man vara

en bitter kärring? Jag menar inte att du är det, alltså, men jag känner

att jag själv ibland värjer mig mot att bli det, som om det skulle vara

ett problem. Där går nog min gräns, vid bitterheten. Jag skulle vilja

luckra upp den också och fullt ut bli en massiv surkärring.

Jepp, många frågor, men ta tag i det du vill och skit i resten! Jag
tycker vi kan börja där.

  Många varma hälsningar

  Aase

Ämne: RE: Mailsamtal

Datum: Thu, 2 Sep 2010 19:27:54 +0200

Från: Helene Rådberg

Till: Aase Berg

Hej Aase

Jag förstår egentligen inte varför jag började skriva poesi när jag

minns hur provocerad jag blev av poesin, av märkvärdigheten. Samtidigt som jag på ett sätt föraktade poesin sögs jag till den.

När jag läste en recension av din ”Hos rådjur” så köpte jag den därför

att recensenten talade om äcklet i diktsamlingen.

Jag höll samtidigt på att försöka få in de myllrande gråsuggorna som

äcklade mig i text men släppte aldrig suggorna lösa. Tordes inte följa det som vällde fram under de uppvända gråsuggestenarna.

Jag hade så många förbud inne i mig mot att skriva.

När jag skrev det som skulle bli min debut las regementet här i Gävle

ner och områden som tidigare varit förbjudna blev tillåtna att fritt röra sig i. Jag passerade de fortfarande nedfällda bommarna med sina varningsskyltar.

Något förlöstes där.

Som magiskt tänkande – kvinnan som förbjudit sig att skriva genom att

skylla på det manliga NEJET.

Jag gick runt och språket skänktes till mig genom hans finger HAHA men

jag tordes skriva, tordes plötsligt lyssna på mig själv på den tidigare våldsamt laddade

platsen.

Ja det fanns till och med skyltar som varnade för att det kunde finnas

blindgångare…

När jag läser dig tänker jag ibland på detonationer! Har du också rört

dig på skjutfält?

Nu sitter jag på bussen på väg till mitt jobb, när bussen passerar

Sandviken tänker jag på Sjödins rader om

/vreden som skulle kunna förändra Världen om inte rädslan lade hinder

därför/

//Jag bär de orden som uppmaning: Var inte rädd!

Jag har alltid varit främmande för eller fel i förhållande till att vara

kvinna, dessutom har jag tungt burit kravet att tala för det hela förtryckta

låglönekollektivet.

Massiv surkärring behöver utredas.

Du menar förstås i det du skriver?

I vardagslivet löper en surkärring risk att d ö d a s

/ varmaste Helene

Ämne: Re: Mailsamtal

Datum: Thu, 9 Sep 2010 20:13:07 +0200

Från: Aase Berg

Till: Helene Rådberg

Hej Helene!

Var du tvungen att bli feminist innan du började skriva? Det är

så jag förstår det där med att du skyllde din rädsla på det manliga NEJET.
Har du alltid varit feminist? Det har inte jag. Jag höll på med sånt där

snack, typ: "Man vet väl hur det ser ut i ett gäng kärringar på

kvinnodominerade arbetsplatser, det är minsann skitsnack och mobbing

både hit och dit!" långt upp i åren. Jag var över 30 innan jag kunde

koppla ihop min ilska med en feministisk tankevärld, innan jag över

huvud taget såg det manliga nejet.

När fick du först syn på det manliga nejet? Och förstod att det

var läge att huka under det?

Jag skulle vilja veta mer om ditt inre förbud mot att skriva.
Jag tror det är viktigt att prata om såna förbud. Det är ju inte bara ett

förbud mot att skriva, utan ett förbud mot att uttrycka sig.

Men nej, jag har inte rört mig på skjutfält rent bokstavligt

(men min pappa är uppväxt intill ett läger med ryska fångar i Norge, det var

fasansfulla handlingar som begicks där framför näsan på honom,

och sån psykologi av skräck lever ju vidare i generationer, i mitt fall

transformerad till "auktoritetsproblem"). Och vissa viktiga

kvinnor i min närhet under uppväxten var oerhört arga och fulla av

svordomar och hatade Palme och Cornelis Vreeswijk och använde ord som

"slödder". De var inte feminister. Det finns kvinnlig ilska som är radikalt

ofeministisk också. Inga samkvämande hippiekollektiv här inte, ingen

grupp 8. Jag har alltså en genetisk ilska i mig, men jag tror mig ha

utsatt den för ett stålbad av korsbombardemang. Jag vill hellre

bli en feministisk surkärring än en ofeministisk.

Samtidigt fanns det ett stort bejakande av konstnärlighet (och

kärlek) när jag växte upp, så länge man inte fick för sig att jobba med

konstnärliga saker alltså. Såna positiva förhållanden till det

kreativa ristar banor som inte går att släcka.

Jag har ett minne av att du har sagt att musiken var viktig för dig

under din barndom, att den höll dig stabil (dragspel?), eller är

det en fantasi jag har om dig? Att man måste ha nåt stråk att följa.

Vad var det för stråk som tog dig ur rädslan, det kan ju inte ha varit

enbart magi och skjutfält, det måste ju ha funnits en grodd? Varifrån

kom den?

Eller, en annorlunda ställd fråga: hur vågade du bli

intelligent? Man blir ju rätt motarbetad när man försöker bli det. (Fast män

behöver inte bli det i samma utsträckning, de kan komma rätt långt på charm).

Och hur ser ilskan ut i själva språket för dig? Upphackade

barnramsor i "De gula rummens små terapistycken" känns ju oerhört anklagande. Ja,

just anklagande. Det är farligt att vara anklagande, man kanske blir

martyrisk, skuldkänslokärring. Hur gör du när du balanserar där,

vid den passiva aggressivitetens gräns, medvetet? Det är så underbart när

du gör det, för bitterhet är ju en så förbjuden känsla! En krutdurk!

Aase

Ämne: RE: Mailsamtal
Datum: Sat, 18 Sep 2010 10:04:07 +0200
Från: Helene Rådberg
Till: aase berg

Aase, jag blir så full i skratt när bilden av dina slödderfräsande

viktiga kvinnor dyker upp, de känns fria att ta avstamp i… Jag

kommer ur den kvinnliga hårt tystade galenskapen. Mammas mormor var både en av

Sveriges första kvinnliga Frälsningarmeofficerare och med i den

tidigaste arbetarrörelsen. Vän med Fabian Månsson som gick samma

väg som henne alltså från det religiösa in i politiken.

Min släkt på mammas sida var full av religion, politik OCH galenskap,

mamma hade mostrar som tidvis spärrades in på mentalsjukhus! Men också

min för tidigt döda mormor fanns, hon som läste dikt på både politiska

och religiösa möten. Om allt det här fanns det bara tystnad.

Ingen ville tala om det så kallade galna på annat sätt än som om det

vore en smittsam sjukdom. Jag minns att jag var rädd för att

galenskapen skulle drabba mig, det enda som kunde hålla det borta var att

förtränga, aldrig låta den brista fram. Min mamma gick under i denna tystnad.

Mamma citerade alltid de som längtade långt bort, bortom döden där en

längtansmamma kan vänta.

Jag vistades när jag var barn mycket med den ena av mostrarna när min

mammas liv var alltför rörigt. Kopplat till hennes liv levde

berättelsen om mannen som efter tio års samvetsäktenskap försvann, mannen som hon

kallade” folkfrontens regissör” han som gjorde sa släkten att hon blev

galen. Aldrig ett ord om hennes försök att leva ett fritt kvinnoliv.

Egentligen är det ofattbart att det inte funnits stolthet över den här

kvinnliga linjen…

Så på ett sätt tänker jag att jag är feminist av påbrå! Men

oartikulerat och tvungen att få upp det medvetet till ytan, göra språk av det. Jag

läste på Centrum för Kvinnoforskning i Uppsala och fick bl.a. Birgitta

Holm som lärare. Det var då jag gick på skjutfältet och då jag började

skriva. Jag har inte tänkt så noga på att de två sakerna

sammanföll, har nog varit för förtjust i magin med skjutfältet!

Feminist av påbrå alltså och förstås av min arbetserfarenhet, och NEJ

det var förstås inte så som du beskriver när du berättar hur ni såg på

kvinnliga arbetsplatser. Vi var/är högskoleutbildade kvinnor med stor

kunskap om barn och barns utveckling. Barnomsorgen uppstod ju en gång

inte för föräldrarnas skull utan för barnens. Barnomsorgen var till

för barnen! Det känns nästan konstigt att skriva det nu när allt är

nedskruvat till kronor och ören. Men sjukt nog var det då, är det

fortfarande kvinnor som ska sköta hela businessen. Iden om modern

inkapslad i samhällskroppen.

Vi talade, jag talade, ansågs vara bråkig men trodde länge alltför

länge på språkets möjlighet att nå fram. Jag kunde peka på alla försämringar

både när det gällde att omvårdnad och omhändertagande fortfarande

var en kvinnofälla, peka på att kvinnor kroknade, gick in i väggen,

sjukskrevs osv. och vad det betydde för arbetet med barnen. Jag trodde så jävla

naivt och alltför länge att det skulle ändra något!

Det NEJET jag fick mig påslängt så fort jag talade kunde jag förstås

inte acceptera. Min vrede var alldeles för stor. Så stor att den

höll på att knäcka mig, jag som strängt lärt mig att förtränga, lärt mig

att det främsta hos en kvinna är att hålla ihop, aldrig bli galen!

”Det gula rummets små terapistycken” tog lång tid att skriva. Jag

grubblade som en tokig på hur jag skulle kunna uttrycka något av det

komplexa som mitt arbete innehöll…/Den silvriga barnkammarboken/

hjälpte mig komma ihåg allt jag sjungit, ramsat osv. bredvid den hade jag

SOU-utredningen Barns Fritid och så vällde språket plötsligt fram, men

jag tänkte aldrig på det som anklagande så som du läser det, trots att

det var ur mitt raseri texterna växte!

Konstigt nog har jag nog alltid betraktat mig som intelligent, det har

jag fått höra ända sedan jag var barn. Däremot har jag aldrig tänkt på

mig som intellektuell. Vilket jag så självklart tänker att du är, jag

har tänkt att jag haft tur som får ge ut böcker, tänker ofta att jag

inte är någon riktig författare och att mattan när som helst ska

ryckas

undan.

När jag läser LOSS så drabbas jag av din blixtrande djärvhet och

intelligens och ömhet, och när jag kommer till FÖRKLARAT DÖDSBO måste

jag tillbaka in i texten igen, in i ömheten mer än djärvheten, texten

bygger en valvbro att gå fram och tillbaka på. Vad har gjort att du

törs skriva på det sätt du skriver och då menar jag också essäer,

recensioner? Jag förstår att din bakgrund är en del i det, men sen?

Hur tordes du bli så egensinnigt intellektuell?

När det gäller musiken och det manliga konstnärskapet jag också vuxit

upp med så kan jag väl låta det följa med in i nästa brev / Helene

Ämne:   ordet vällde

Datum:  Tue, 21 Sep 2010 08:42:27 +0200

Från:  Helene Rådberg

Till: Aase berg

Aase! Ligger och gnager...språket *vällde *fram skrev jag, hmmm,

naturligtvis en överdrift!

mer en känsla förstås! / H

Ämne: Re: Mailsamtal

Datum: Thu, 23 Sep 2010 21:47:32 +0200

Från: Aase Berg

Till: Helene Rådberg

Hej Helene!

Nu har det ju dröjt ett tag och jag har ägnat mig åt att skriva några

aggressiva texter om valet som har varit under tiden. Jag är mörkrädd

och ledsen över det som har hänt i Sverige. Jag trodde moderaterna var

typ det värsta som kunde hända, har aldrig tagit SD på allvar. Man borde

ha sett vad som var i faggorna, men jag har ju upplevt det som att många

människor länge varit smygrasister. Jag trodde inte det hade blivit

värre än vanligt, men det hade det. Nu till ditt brev:

Det är så intressant hur man växer fram ur sin historia, och då blir det

ju ännu viktigare att inte hålla tyst gentemot sina barn. Men det är

svårt att vara förbannad bakåt i generationerna, det måste ju finnas ett

förlåtande inför en helt annan tystnadskultur. Det går kanske inte att

tänka fritt losskopplad från sammanhanget. Jag kan fortfarande vara

förbannad på mina föräldrar, även om jag ser deras historia ge klang i

mitt liv och det liksom inte är deras fel när de har gjort fel. Däremot

har jag svårt att vara arg på min mormor (längre än så kan jag inte

spåra psykologin), för hon var en produkt av total fattigdom. Inte

hennes fel heller, alltså. Inte dina förmödrars fel, det där med

tystnaden. Eller? Kunde man ha begärt lite, lite mer, åtminstone en

liten överklivnad mellan tystnad och kommunikation, även om

kommunikation inte var på modet?

Jag brukar tänka på Rut Hillarp när jag hamnar i det där överförlåtande

läget. Jag lärde känna henne och tyckte hon var bister och ball och

klok, men efter att hon dog har jag dessutom fått läsa några texter från

hennes dagböcker, Birgitta Holm har visat mig (hon dyker upp i bådas vår

historia som inspirerande, verkar det som!) När jag läste Ruts egna

anteckningar märkte jag att hon verkligen inpå bara skinnet gjorde allt

det där som jag förlåter mina egna kvinnliga släktingar för att de inte

gjorde. Rut gjorde det IALLAFALL, trots tidsandan. Modet att vara STOLT

över sitt fria kvinnoliv, den stolthet du saknar hos dina förmödrar.

Och till nuläget: vad du har gjort och gör är ju uppenbart: en jävligt

stor insats, även om du skriver att det inte lämnade några spår på din

arbetsplats eller i barnomsorgen i stort. Det där med att hämmas av

rädslan för galenskap känns som kvinnlighetens gissel. Jag är inte

direkt rädd för att bli galen, men jag släpper aldrig nånsin kontrollen,

om jag faller ihop i en jävla blöthög av trötthet eller depression nån

dag så nog fan ser jag till att göra det när barnen är i skolan. Sen

biter jag ihop och skärper mig och BLIR VERKLIEN PÅ BRA HUMÖR IGEN
när de kommer hem. Eller möjligen sur och arg, men inget snörvlande,

halvpsykotiskt nervvrak som inte kan planera morgondagens gympapåse.

Alla män jag har varit ihop med har däremot big time krisat när de har

behövt det, barn i närheten eller ej. Det är ju absurt, varifrån kommer

den kvinnliga "förmågan" att hålla ihop sig själv? Jag känner igen det

där ihopbitandet i "Det gula rummet", även om min variant är mild. Jag

blev så lycklig över din bok för den visar att det är en gemensam

kvinnlig erfarenhet, totalt inympad i våra kroppar och själar. Det är

inte många som har gjort den erfarenheten allmängiltig som du gör, de

flesta går nog runt och tror att det är politiskt oanvändbart material,

ett individuellt karaktärsdrag.

Det där med intellektuell har du förresten fått om bakfoten, det är bara

nåt män slår varandra i skallen med, det är ett begrepp som skapar

konkurrens och rädsla. Jag tycker vi ska avskaffa ordet intellektuell.

Jag har blick för sammanhang, jag har festat mig igenom några enstaka

kurser på universitetet för att slippa vara arbetslös, fast tyvärr minns

jag inte så mycket. Tack och lov har jag tillgång till google. Men nu

ska vi inte sumpa modet att vara stolt, jag vill inte dissa mig själv:

jag kan skriva iallafall! Bättre än om jag hade haft ett bibliotek i

minnesbanken.

En sak som jag kan känna i den här mailväxlingen, är att jag tycker det

är pinsamt att prata om mig själv, att svara dig personligt och ställa

frågor till dig genom att ta upp egna erfarenheter. Men jag har så svårt

för allmäna exempel. Jag skäms när jag tar för stor plats. Hur hanterar

du såna känslor? Du är ju yrkesmässigt uppfostrad att inte ta plats som

nåt annat än mammafigur! En mammafigur tar inte egen plats. Eller

möjligen, i dagens samhälle, hon går på mindfulness eller åker på spa

med tjejerna nån kväll i månaden.

Nu vill jag veta mer om musiken!

Hälsn Aase

Ämne: Re: ordet vällde

Datum: Thu, 23 Sep 2010 21:48:44 +0200

Från: Aase Berg

Till: Helene Rådberg 

Och jag fick det här mailet också! Vi klipper in det i växlingen på nåt

vis sen. Fast jag gillar vällde!

Hälsning Aase

Ämne: RE: Mailsamtal

Datum: Fri, 24 Sep 2010 10:27:28 +0200

Från: Helene Rådberg

Till: Aase Berg

Aase! Politiken, en mardröm och en komedi, fullständigt isande! Jag stod

på torget lördagen före valdagen och delade ut valfoldrar från F!, vi var

fyra kvinnor som gav oss det uppdraget. Så jävla förbannade över att

kvinnorna i varje valdebatt framställdes som undantag, några konstiga

välfärdsbärartyper som ställdes mellan valet att få femhundra kronor i

plånboken eller mer personal! när de självklart ska ha båda, eller så

skulle de lyckliggöras med att få möjligheten att starta eget (offentlig

sektor som en gottpåse som ska generera vinst! och kvinnlig

karriärmöjlighet) Aldrig ett ord om den förhärskande maskulinismen, å,

å, vad vi ska göra med den.

F! kom naturligtvis inte ens över 1 procent-spärren.

Men SDs framgångar! I ETC citerar M P Boethius Brecht ”När hans epok bar

hand på sig själv var han den handen”. Kapitalismen har tuktat oss ner

till den minsta omvärldsblinda köksslevskonsumenten. Vi som borde vara

vidöppet värkande när vi ser oss runt i Europa. Jag tyckte det blev så

tydligt att SD passerat en accepterargräns när de här i Gävle slog upp

ett tält bredvid de andra partiernas valstugor och jag såg människor slå

sig ner där helt öppet, sitta och dricka deras kaffe och som det såg ut

lättsamt prata.

Den hand Brecht så patriarkalt kallade han var förstås, är förstås,

också hon.

På mitt jobb säger arbetskamrater att de tröttnat på valet, tröttnat på

valdebatter att de inte längre orkar lyssna!

Det är så läskigt!

I år har jag tack och lov några elever i klassen som i sina texter är

radikala!

Lite kort om musiken: Dragspel och jazz, låter som ett svar i

småbarnssången, vad vill du ha att spisa korv och jazz,
kanske det var precis så. Musiken som basföda. Mammas man

var musiker. Han spelade dragspel. Det är ett bröstljud. Så till det

jazzens alla röster Count Basie, Sarah Vaughan, Frank Sinatra, Anita

O`Day, all musik som bara fanns.

När jag skrev min Sandviksbok: Hämtar mitt landskap hem, hade jag ett

soundtrack till den som jag spelade hela tiden: Einsturzende Neubautens

”Strategien gegen Architekturen” raden/schwarz, schwarz, nie wieder will

ich dich verraten, o mein mund/…malde! jag hade skivan i bilen

häromdagen och plötsligt kom den där energin tillbaka. Då vill jag bara

iväg, bort, dra! Medan jag skrev Sandviksboken hade jag också en bild av

hur jag skulle söka pengar för att EN skulle kunna ha en konsert nere i

rörverket i Sandvikens Järnverk. Ingen skulle kanske komma, men musiken

skulle skrika ut över jantecountryt.

Och nu måste jag in i surkärring. Massiv och skrikande! Men hon är

fortfarande tyglad…

OopsAase/Helene

Ämne:  RE: ordet vällde

Datum:  Fri, 24 Sep 2010 10:31:58 +0200

Från: Helene Rådberg

Till: Aase berg

Kan vi inte skita i det, det är min tuktsida som tror att du sitter och

blir sträng: att så enkelt var det väl inte! Jag jobbar på att hålla den

tillbaka, men så slet den sig en morgon / H

Ämne: massiv surkärring

Datum: Wed, 6 Oct 2010 14:45:16 +0200

Från: Helene Rådberg

Till: Aase Berg

Aase! Blev så upplyft av att läsa det här , sälen som slickar

sitt barn...kvinnan som

slickar sitt barn...djuriskt mänskligt och förstås förbjudet äckligt!

det finns en bild också

ska försöka hitta den...

Jag tänker att Johanna Rytel är exempel på massiv surkärring, BraBra

Jag fastnar oftast i Marit Paulsen som övergav oss som följde henne

och så blev hon plötsligt folkpartist! fortfarande sur och massiv men

jag kan inte överse med borgerlighet och allians! / H

Ämne: Re: massiv surkärring

Från: Aase Berg

Till: Helene Rådberg   

Hej Helene! (((Om det ser konstigt ut nedan, så är det för att jag vill

ha med dina två mail i en följd. Vi lägger in Joanna Ryterldokumentet

sen som bihang om det går, tycker jag.)))

Tack för Johanna Rytel! Jag blir så glad. Jag förstår precis det där med

sälen, jag har också alltid haft försälningsambitioner. Just det hala

och spolformade. Handikappet: de har ju inga armar och ben. Och ändå så

slemmiga och smidiga.

Johanna Rytel, bra! Och Marit Paulsen också, fortfarande. Jag är också

förbannad över borgerligheten, men jag har henne ändå som idol, ett tag

bodde hon ju i en husvagn och åt varmkorv till middag varje dag, har jag

för mig. Jag såg henne inte i Här är ditt liv, men jag läste en krönika

där det stod att hon ägnade den första halvtimmen åt att envisas med att
 prata om hormoslyr. I Sveriges största trivselprogram! Hormoslyr! Snacka

om glädjedödare.

Och vad säger du om Vargas Llosa då? Jag blev lycklig över Kajsa Ekis

Ekmans text i DN, där hon jämför hans sätt att skriva om kvinnor och

män. Jag hade det på känn. Det är längesen jag läste honom, och jag har

bara läst tre böcker som jag tyckte var rätt blariga jämfört med andra

latinos jag gillar bättre, men jag är säker på att han använder ordet

"hull" nånstans. När män gör det, då är det ett varningstecken utan

like. "Hull" betyder: härlig kroppig arbetarklass med stora bröst och

frigjord sexualitet. Hull betyder: har ingen kontroll över sina känslor.

Hull betyder: riktig kvinna. Hull betyder: riktig kvinna som inte räknas

på riktigt men vi avgudar henne (just därför). Förra året var jag på en

uppläsning på Forum. Torgny Lindgren läste upp en grej. Den var om

hull. Jag blev jättedeprimerad. Alla andra verkade bara tycka att det

var mustigt. Att kunna använda den symboliken utan att fatta vad man gör

är ett led i det belåtet pösiga, manliga självförtroendet med noll koll

på ordens feministiska betydelse.

Inte fan skulle Kerstin Ekman eller Sigrid Combuchen skriva om hull?

Never. Och om de gör det, så vet de vad de gör, de förstår det ordets

oerhörda, inneboende förtryck av den det adjektiviserar. Men varför är

alla äldre män så jävla mustigt hullförgrötade i skallen? Den enda

manliga författaren över 55 jag står ut med är nog tamefan PO Enquist.

Ursäkta utbrottet, men jag har gått i flera år och retat upp mig på just

hullet, och nu kommer Vargas Llosa och vadar tydligen till örsnibbarna i

omedvetet eller rentav självvalt gubbslem. Men min fråga var: vad tycker

du om akademins val?

Sen undrar jag också om du själv har lyckats leva jämställt i ditt eget

liv? Hur återskapar man i så fall den situationen i dikt? Apropå Johanna

Rytel. Jag tycker det är oerhört svårt. Mina första böcker är extremt

omedvetna i det avseendet. Rena våldsporrharlekin om man skalar lite.

Hälsning Aase

Ämne: RE: massiv surkärring

Datum: Wed, 20 Oct 2010 12:08:57 +0200

Från: Helene Rådberg

Till: Aase Berg

Först Aase: Jag tar tillbaka min spolning av Marit Paulsen, kollade på

de korta bitarna som finns kvar på SVT play från Här har du ditt liv!

Bara den snutten när hon sitter med Oldsberg i taxin och pratar om all

energi som går åt till uppvärmning av vatten är värd ett massivt pris i

surkärringsklassen! Oldsberg är måttligt (understatement) intresserad.

Jag påminns också om den stränghet jag är inskolad i när jag såg Marit P

och hörde Åsa Moberg prata om den renläriga kvinnorörelsen som inte

tillät någon att sticka ut då på 70-talet, att det var därför de inte

tillhörde en radikala kvinnorörelsen. Vet inte om jag köper det men i

alla fall: stränghet! Jag bråkade och demonstrerade med många andra men

vi tog aldrig steget till att skaffa oss makt. Så jävla knäppt, vi var

ju så många och så pålästa och kunniga! Någonstans måste vi ändå varit

så fasansfullt och outrett rädda och är fortfarande.

Vad ska få kvinnorna som kollektiv på fötter det grubblar jag över.

Försälningsambitioner: slemmig och smidig, häftig äckelbild: någon som

alltid glider slemmigt ur händerna, glider undan, glider sin egen väg…

Det är ni norskor: du och Marit som är för kaxiga! Och fortsätt med dina

utbrott!

När det gäller hull har jag aldrig tänkt att arbetarklassens kvinnor är

speciellt inskrivna i hullets ordning. De är feta, underlägsna och

grova. Kanske hull en kort tid. Sedan arbetstyngda och ingen fri

sexualitet snarare förträngd.

Själv studsade jag när jag läste: ”historien är en okomplicerad

hora…utdrag ur Bolaños 2666. Fram för ordet horkarl i det här sammanhanget.

Nobelpriset är så långt borta, har egentligen aldrig haft med mig att

göra! För länge sedan när jag fortfarande var mäktigt imponerad av det

andra sa var litteratur med stort L bestämde jag mig för att läsa

pristagarna! Duktiga jag! Alltså, årets tror jag att jag läste någon

gång för massor av år sedan. Och chockartat förvånad blev jag när män i

en mun hyllar och tolkar hur han reder ut den manliga makten. Eller

snarare gjorde! Jag läste också Ekis Ekman med glädje. I samtal på

radion var t.o.m. hans översättare kritisk till Llosas kvinnosyn. Känns

mossigt att belöna honom NU! Jag gillar att betrakta mig som icke

litterär och skiter egentligen i vad som anses vara bra litteratur,

vänder mig ofta hungrigt mot bildkonsten där det inte finns några

gränser, i varje fall ser det ut så från min horisont…avundas det.

Önskar att jag kunde hitta MER språk, hårdare språk spränga den där

gränsen jag har i mig när det gäller vad jag får säga, kan säga…

Jag har förstås aldrig varit jämställd. Kollektivhuset var ett försök

till jämställdhet som i alla fall inte låste in oss som bodde där i den

värsta familjefällan. Jag skulle aldrig kunnat leva familjeliv i en

vanlig lägenhet utan öppna dörrar ut mot andra, då skulle jag blivit

fullständigt galen av instängdhet…så jag vill påstå att jag var skapligt

jämställd på ett privat plan men helt ojämställd förstås i samhället.

Jag är nästan helt övertygad om att jämställdheten börjar i det

politiska. Varför tordes t.ex. ingen dela föräldraledigheten rätt av?

Med den regering vi har idag är familjens betydelse upphöjd i sann

borgerlig anda. Jag som trodde att familjen var helt i upplösning, att

det äntligen skulle sätta rejäla avtryck. Retorik och verklighet på

kollisionskurs.

Det vore skönt att sätta in en språklig käftsmäll där… / Helene

Ämne: Re: massiv surkärring

Datum: Wed, 3 Nov 2010 15:05:43 +0100

Från:Aase Berg

Till: Helene Rådberg

Hej Helene!

När du skriver att ni bråkade och demonstrerade men aldrig tog steget

till att skaffa makt, så vaknar en undran: Är det verkligen makt vi vill

ha? Eller är den kvinnliga oförmågan att skaffa makt egentligen en

protest mot systemet som hanterar makt som den enda möjliga

umgängesformen? Finns det verkligen inga alternativ? Själv känner jag

mig så grundläggande ointresserad av makt. Det är därför jag aldrig får

nåt riktigt jobb (alltså nåt som jag är utbildad för, kulturjobb), det

känns på nåt vis att man inte har den strävan och det gillar inte

arbetsgivare, för de vill att man ska fightas uppåt.

Det är manssamhället som bygger på makt. Jag grubblar verkligen mycket

över om det inte kunde finnas nån annan strukturerande kraft för

kvinnor. Det är antagligen samma sak som din grubblefråga: "Vad ska få

kvinnorna som kollektiv på fötter."

Det du skriver om arbetarklassens kvinnor och hull stämmer förstås, men

jag undrar om det inte finns en manlig bild av att arbetarklassens

kvinnor, eller kanske snarare, faktiskt, underklassens, är tjocka och

glada och kåta och varma och frigjorda och naturbarnsaktiga och

moderliga. Som hon Tabita i Mia & Klara. Jag tycker mig ha sett det hos

diverse män i verkligheten också, inte bara hos författare.

Och ja, politiken. Jag vet inte vad man ska ta sig till. Jag bor i en

liten kommun nu och ser allt på närmare håll än när jag bodde i sthlm

och det gör ju ingen människa gladare. När jag skulle gå och rösta på

Feministiskt Initiativ så fanns de inte ens här i år. Jag önskar att

feministiskt initiativ kunde växa. Om varenda kvinna skulle rösta på

dem! Då kan vi snacka makt! Eller vad det nu är som ska ersätta den!

Jag har en fråga som jag har glömt av helt annan art: hur gammal var du

när du debuterade? Jag frågar för att jag inte tror att jag fattar

riktigt hur ovanlig du är som har ett helt yrkesliv igång innan du

börjar skriva. Det är ju ändå inte vanligt bland skrivande kvinnor.

Sen tror jag kanske att ditt svar blir det sista inlägget i den här

diskussionen, det drar ju mot deadline...

Hälsning Aase

Ämne: RE: massiv surkärring

Datum: Sun, 7 Nov 2010 15:05:42 +0100

Från: Helene Rådberg

Till: Aase Berg

Aase

Nej, nej jag tänkte inte individuell makt. Vi/jag tänkte att vi själva

som kollektiv skulle forma villkoren för vårt arbete. Bråka. Demonstrera. använda

facket. Den sortens makt. Jag förstod tidigt att vi inte skulle få något gratis. Men

så när vi stod där, jag minns speciellt en gång när barnantalet skulle ökas på

fritidshemmen och vi på mötet var ense om att gå ut i vild strejk. Då

gick en kille från yttersta vänstern upp och riktade sig speciellt till mig. Jag minns

fortfarande hur han började: Helene du ska tänka på att strejkvapnet är ett farligt

vapen!

Å, det var ju det jag visste. Å, om jag bara hade kunnat ta bort honom.

Efter hans långa ideologiska skitsnack med utvikningar runt tredje

världen osv. osv. var vi fyra stycken som räckte upp händerna när det blev öppen

fråga om vilka som faktiskt skulle strejka. Ridå. Antagligen var jag bara grymt

naiv. Jag var ju med om samma sak så många gånger. När en kvinna talar låter man

bli att lyssna, när en man säger samma sak blir det viktigt.

Man kan ju undra vad som skulle hända med Tabita om hon plötsligt skulle

fatta i vilken kringskuren ordning hon får ta ut, kan ta ut, svängarna.

Du skriver "det finns en manlig bild av att arbetarklassens

kvinnor, eller kanske snarare, faktiskt, underklassens, är tjocka och

glada och kåta och varma och frigjorda och naturbarnsaktiga och

moderliga" och alltid arbetsamma lägger jag till. Jag är säker på att

den bilden lever stark också hos de flesta kvinnor. Vi har inte gjort upp med den.

Det är därför man tyst kan skära i omsorg och vård samtidigt som det blir ett jäkla

liv när industrin gör samma sak. Tänk dig samma sorts räddningsaktioner för

fritidshemmen som för Volvo eller Saab. Barn är bara barn.

Att vi fortfarande behöver göra upp med den sortens orättvisa

är oförståeligt. Jag möter yngre kvinnor som vägrar använda ordet feminism.

I poesin är Greider och Jönson arbetarpoeterna (jäkla knäpp benämning)

Att skriva om vården på ett våldsamt aggressivt sätt är tillåtet för en man, han

ska inte vara där.

Att annars börja röra i den offentliga underordningen blir lite för

mycket. Jag höll mig strängt tillbaka när jag började skriva, försökte bli en riktig

författare som sysslar med riktiga ämnen trots att jag aldrig för mig själv definierade
vad det var för ämnen som luddade runt i skallen. Jag började skriva sent, jag var 36 år,

innan dess hade jag aldrig skrivit ett ord annat än i skoluppsatser som jag visserligen

ansåg mig vara bra på, men aldrig en tanke på att skriva på riktigt.
Jag debuterade tio år senare.

Nu har jag tänkt att hade jag skrivit i följebrevet hur gammal jag var

så hade jag antagligen aldrig passerat nålsögat.

Jag gick debutantkursen på Medlefors för Staffan Söderblom sommaren

efter att jag började skriva. Han sa till mig: för dig blir det väl så småningom en

diktsamling. Jag blev så livrädd för allt språk som vällde ur mig, det mesta av det

förstod jag inte själv varifrån det kom, att jag blev sjuk när jag kom hem från kursen.

Samtidigt bar jag som tur var med mig bilden av Kajakkvinnan, hon som

sovande flutit omkring, kommit i land och börjat tala. Bilden fick jag från en

teaterrecension. Kajakkvinnan har följt mig sedan dess. Hon befriar mig från ålder.

En sovande lever inte på riktigt. En sovande bara överlever.

Kajakkvinnan tangerar din säl. Medan jag flutit sovande så har du

smidigt rört dig i

vattnet, under vattnet men inte vält min kajak.

Jag måste få tag i texten!

Hade jag vetat att du skulle rösta på FI hade jag skickat valsedlar.

Jag var valsedeldepå i länet, tydligen med varierad framgång.

Nu läser jag Silkeberg och Ekis Ekman. Bra+ Bra / varmt Helene