Jag finns inte.
Jag är en del av redaktionen.
En del av mig är en del av redaktionen.
En icke avgränsad del av mig är en fjärdedel av redaktionen.

Den icke avgränsade delen av mig
När jag har hängett mig åt sex och när jag svettats på friskisgympa har jag inte tänkt på redaktionsarbetet. Det händer att jag drömmer om det. Det händer att jag har en dröm som ger mig en idé till det. Det händer att jag har en idé som först genom drömmens djärva omkastningar faller på plats. Det händer att jag behöver sova på saken.

*

Jag är på flygplatsen i Bryssel i händerna på ett flygbolag som schabblat bort både mitt bagage och min destination, jag följer de anonyma skyltar som utlovar exit ur systemet och kommer att tänka på Robert Venturis fängslande essä Innebörden i A&P:s parkeringsplatser eller Att lära från Las Vegas, det är något med platser som upptar min tid nu, matvaruaffären, rondellen, bron, platser man skyndar förbi, tillfälliga platser, tåget och tivolit, jag slänger ut en fråga på facebook om upprinnelsen till grottan som plats för kärleksmöten i litteraturen men får inget svar, jag ser en svart kvinna med två barn och två slittåliga kassar i blåvittrött sitta så tungt på bänken att jag vet att hon inte kommer att resa sig med nästa tunnelbana, att tunnelbanan inte leder mer än tillbaka, är kvinnan och barnen i Sverige nu, är jag i Bryssel, när jag sitter på Bryssels flygplats? jag tänker på frukostcroissanter, biff och ketchup, rödstekt vit hud, medelhavsmäns håriga bröst, och vet inte längre var stranden med solstolsarméerna är belägen och jag tänker att charterresan är flygplatsens extentionella idé, jag har idisslat bluffen&bågen och det marina numret till smaklöshet nu - lögnen bekänner inte plats och havet är så stort, jag är sjösjukt illamående, jag beställer in ostron och sniglar i terapeutiskt syfte men fan jag pallar inte mer amorft slemmigt saltvatten, och Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen och jag tycker att många i min omgivning i sin fördömelse av partiet tvättar rent och glömmer de övergrepp som Alliansen tillåter ske varje dag och Socialdemokraterna innan dem, och får åter lust att uppmärksamma de tusen platser som smälter samman till en och samma plats för dem som saknar giltiga papper att ta sig bortanför platsen, jag går in i Asplundhuset och de bokbeklädda väggarna och rundelns överljus gör mig yr och jag bestämmer mig för att föreslå FLYGPLATSER som nästa nummer för redaktionen.

Fjärdedelen
Tre fjärdedelar är inte överväldigade över FLYGPLATSER som tema och allt det som framburit min idé om flygplatsen återgår till att vara mitt och inte redaktionens. Men kanske att förslaget triggat igång frågan om varför temat inte känns angeläget och framkastat det oppositionella förslaget SAGOR (ytterligheterna verklighet - fiktion). Eller: Jag gör fel i att tolka förhållandet kausalt. Den påtvingade relationen kräver en likhet (läs: spegelbild) som inte finns. Det hjälper inte att tänka så, mina försök att vara en Vidsynt Redaktör hjälper inte; jag förblir fientligt inställd till SAGOR. För mig finns relationen, det räcker. Prognos: Vi kommer vare sig ha ett nummer om FLYGPLATSER eller SAGOR. Vart går all längtan, som når ingenting?

*

De övriga delarna kallas för Al, L, S i mailinboxen. Tillsammans är vi ALLAS? Delar vi tårtan med sked, tårtspade, linjal? Den som hinner, den gör. Oavsett vad vi hinner med ger vi oss själva en summa för varje nummer som motsvarar textarvodet (sisådär femhundra spänn). Vad innebär det villkoret? Som timlön betraktad är den ingenting att betrakta. Gratisarbete kan omskrivas icke-vinstdrivande eller ideellt arbete.

Det kan innebära
en svårighet att se den egna arbetsinsatsen som tillräckligt värdefull
markeringen: här börjar min fritid - brödjobbets behövliga kontrast
ett kollektivt ideal som inte räknar den enskildes insats
en trötthet efter att jobb och studier avklarats
en rädsla för att ta det redaktionella på allvar
lusten som nödvändig drivkraft
en morot om än liten

Desto mer lönsamt är det att publicera sig i tidskriften. Det kan ha drivit oss redaktörer till en överrepresentation av oss själva i numren. Det kan ha framdrivit den här texten.

*

Att jag är ansvarig utgivare är ett osynligt ansvar. Förutom en del pappersarbete har jag ännu inte ställts inför en situation där jag måste företräda tidskriften. Ändå märks rollen/jag låter den märkas. Det är min mammighet/mitt kontrollbehov. Jag tror redaktionen mår bra av en mamma. Jag är ofta den som driver och sammanfattar, den som kammar flickans hår lite för länge - jag, den stolta. Där mammigheten går över i kontrollbehov börjar det negativa. På sista tiden har jag märkt hur det smetar ut sig över mailinboxen. Kontrollbehovet erkänner inte den andras rätt och har kalhygget som ändhållplats.

Redaktionen
Vi, säger redaktionen ofta. Det är ett praktiskt ord.
Vi lystrar till ett namn som endast delvis är vårt.
Vi är utsidan av ett rum.
Vi ger rummet i förtroende till andra först efter att vi talat om väggarna.
Det vägglösa inflytandet är det svårare att finna ord för; massan som antyder det acceptabla.
Vi är den första glosögda kon(sumenten). Det läs- och klickbara har intill minsta tecken berörts av våra ögon och vi har accepterat det vi sett.
ELN är de beslut som går igenom, vi är beslutsprocessen.
Beslutsprocessen tar hänsyn till över tusen mail om året.
Mailen ordnas efter datum och läggs i mappar när kaoset hotar.
Mailen ges lämpliga rubriker och signeras med våra initialer.
Det finns en strävan efter majoritetsbeslut.
Enmansbeslut förekommer: vid tidsbrist, när besluten är icke-kontroversiella eller när något känns tillräckligt angeläget.
Tillräckligt är en magkänsla. Angeläget gör allting värt.

*

Jag är det enda vittnet till mailinboxens slutna rum.
Jag är den enda uttolkaren av de redaktionella processerna.
Jag är oavgränsad och läsaren kommer inte få reda på mina motiv.
Jag är det enda som finns.