BILD18/agression.gif
GÅ DIN VÄG ELLER GÅ DIN EGEN VÄG!
Förtydligande
På grund av hur tidigare konflikter i ELN:s redaktionsarbete
och på Biskops-Arnö avspeglas i det nuvarande läget,
upplever vi att den samtalstext vi skrev till Kritiknumret
genom redaktionens användande av Lidijas text
nu ställs i ett sammanhang som till stora delar inte
har med vår text att göra.

Vi tycker att situationen är komplex och vi tycker att det är synd
att dra bort vår text, men väljer att inte publicera den i
ELN:s kritiknummer, då vi menar att situationer runt omkring
texterna tar över, och att det samtal som förs i vår text i detta läge
 hamnar för långt ifrån sin ursprungliga situation
.

Sara Hallström och Lyra Ekström Lindbäck

Allt kursivt i min text (förutom aiiight i absolut första stycket
och tidnings- och boktitlarna genomgående förstås) är citat ur den
Sara och Lyra-text som skribenterna nu valt att inte publicera,
 och jag har fått deras tillstånd att använda citaten här såhär.
Lidija Praizovic


Hej Lyra och Sara (puss&kram) och alla andra som läser detta (puss&kram)! Jag har fått den fina inbjudan att medverka i detta nummer av Ett lysande namn och känner mig stolt och hedrad, glad och lycklig, som en godispåse full med bumbibjörnar som studsarstudsarstudsar eller som ett ägg som av alla andra ägg befruktas! Två förslag fick jag av redaktören Anna: att haka på ”författare recenserar sin egen bok-temat” och ge en lägesrapport om min ”boks” fortskridande, eller att skriva in- eller utgång till Saras och Lyras tankespårsmyllrande text, gå vidare med den. Glupsk som jag är – ja, utsvulten faktiskt! – efter att bli inbjuden till tjusiga tidningar och få skriva för tjusig publik (mina damer&herrar&hennar&igelkottar!) nappade jag genast, och på båda förslagen samtidigt! Jag sa: Anna, låt mig slå två flugor i samma smäll, för jag är lika kåt på båda förslagen, föll pladask för LyrasSarastext, men vill givetvis också göra lite reklam för mitt eget shit ... aiiight?! och Anna säger aiiight!! och jag säger: jag använder mig av SarasLyras text för att reflekter kring mitt eget svindlande problematiska projekt, och jag säger aiiight?! och Anna säger aiiight!! och jag sätter mig på den vinterblekta stjärten (som egentligen vill gå ut i solen och steka sig smörbrun smörbrun!) framför mitt skrivbordmeddator (min värld, min orientering här i livet!) där jag faktiskt jämt sitter – trots att jag ALDRIG blir inbjuden att skriva för tidningar! (jag skriver för mig själv? NEJ! ALDRIG!) – och jag ser så mycket fram emot att hugga in på denna uppgift jag äntligen tilldelats att jag exploderarexploderarexploderarexploderar, som en nyårskossa i nyårspäls och nyårspaljetter som gång på gång blir nedslagen med batong mitt på öppen gata!


»

DET MASSIVA KOMMER TOTALT ÖVERLASTAT SOM EN BRINNANDE JÄTTETRUCK I HÖGSTA FART – RISKERNA MED EN MASSIV ESTETIK

Lyra! Du verkar förtjust i DET MASSIVA, du skriver (kanske är det Sara, men jag tror Lyra, det spelar ingen roll!): JAG ÄLSKAR JU DET MASSIVA FÖR ATT DET DÅ DET GÄLLER DIKT UTGÖR ETT SÅ DIREKT SÄTT, OAVSETT VAD DET I ÖVRIGT GÖR, ATT GÅ EMOT FÖRVÄNTNINGEN/BILDEN PÅ DIKTEN SOM ETERISK, SVÄVANDE, LÄTT SOM EN FJÄDER ELLER SOM EN DÖD MÄNNISKAS ASKA, FÖRBUNDEN MED FÅGLAR OCH STOFF, ALLT DET. Jag hatar döda människor och jag hatar döda dikter, jag älskar dig Lyra! SaraLyraSaraLyraLidija! Att jag har en förkärlek för DET MASSIVA är ju uppenbart även för den mest blinda och döva. Det finns många psykopolitiska anledningar till att en människa AGERAR MASSIVT, vi kan ta dem sen. För nu vill jag ta itu med något som upptar mig fruktansvärt mycket på sista tiden, nämligen RISKERNA MED DET MASSIVA. 

Tänk dig ett MASSIVT STENBLOCK som rullar eller ett MASSIVT ISFLAK som skär eller en MASSIV DJUNGEL som blomstrar eller en MASSIV KARNEVAL där alla dansarna spårar ur eller en MASSIV ÖVERSVÄMNING som svämmaröversvämmaröversvämmaröver, tänk dig DRUNKNINGSHAVDRUNKNINGSDÖDDRUNKNINGSOLYCKA. Tänk dig MASSIV MÄNNISKA SOM BLÖDER! En bör ta detta i beaktande när en tänker kring DET MASSIVA. DET MASSIVA är att leka med elden, DET MASSIVA får en inte leka med alls, DET MASSIVA måste en ha total koll på, total medvetenhet om. Vilket givetvis är omöjligt, för DET MASSIVA tillåter inte det samma. DET MASSIVA är farliga grejer att syssla med. Det finns ett VÅLD i DET MASSIVA som är så våldsamt att det kan ha sönder, skada, förstöra ... något jag blivit mer och mer medveten om under arbetet med mitt projekt ...

Det finns många människor som av olika anledningar inte kan ta en MASSIV MÄNNISKA/TEXT. En sådan människa/text kommer rusandeflämtande mot dig mitt i natten och kräverskrämmer dig till döds med sitt ENORMA KÄNSLOSVALL OCH KÄNSLOSKIT som du med rätta kallar HÄNSYNSLÖST. Det är verkligen inte meningen, och jag önskar av hela mitt hjärta hitta en människa som när jag kommer där flämtanderusande öppnar famnen för mig, sätter mjuktmotmjukt eller hårtmothårt, inte lägger benen på ryggen och springer alternativt paralyseras av skräck. Jag ska tala om en sak för er: jag har blivit dissad av åtskilliga partners och vänner pga. MIN MASSIVA ESTETIK, och jag erkänner: med all rätt! DET MASSIVA är ofta ohanterligt intensivt, DET MASSIVA är ofta sanslöst respektlöst, DET MASSIVA är ofta monstruöst motbjudande, DET MASSIVA är ofta riktigt jävla våldsamt, en MASSIV MÄNNISKA/TEXT pendlar dramatisk mellan att vara dig otroligt kärleksfull och tillgiven (ge dig sitt hjärta) och att vara otroligt ondskefull och elak (hugga dig!). Nu är jag lite rädd för att jag sagt för mycket, och att ingen kommer tycka om mig ... VILL DU SLAKTA DIG MED MIG? Absolut inte. Vad gör jag då: slaktar på eller backar? Vad skulle ni göra Sara och Lyra? och du kära läsare? Att backa är givetvis det mest socialt anpassade, acceptabla och medmänskliga, men, ärligt talat, hur intressant litteratur skapas av den socialt anpassade backningen?? Från min hand inget! Jag är INTE villig att kompromissa med MIN MASSIVA ESTETIK, men ibland kanske jag måste ... hur mycket? vet ännu ej ... funderar mycket på ... lite tror jag, kompromissa lite ... för att inte häxbrännas på häxbål! VIKTIGARE: för att inte såraskada fina människor ...

En MASSIV LITTERATUR har all potential för att gränsöverskrida, för en MASSIV ESTETIK är per definition väldigt gränslös. Att krossa normer är förstås för konsten i de absolut flesta fall mycket fruktbart, ja, helt nödvändigt, men det blir faktiskt mycket problematiskt när MIN MASSIVA ESTETIK kommer i konflikt med vedertagna etiska och moraliska normer. Ska jag vara mer författare eller mer medmänniska? Mer göra vad jag vill eller mer lyssna på andra? Jag tror mer författare, mer göra vad jag vill – så djupt har jag nog redan gått ner mig i skrivträsket ... (eller nu när jag läser om det här stycket vet jag inte alls ... jag låter så morbid!). Jag skriver ut förnamnen på människor jag hängt eller hänger med ... jag lämnar till viss del ut andra människor (visserligen bara en tusendel av hur mycket jag lämnar ut mig själv, men ändå, det är ju jag som håller i pennan ...), jag skriver ibland upp människor och ibland ner dem ... du hör ju hur galet det låter! Får jag i egenskap av författare göra vad jag vill? Det är ju skönlitteratur för guds skull (skönlitteratur=blandning av verklighet och fiktion)! I krig, kärlek och skönlitteratur är allt tillåtet! Inte allt, men mycket ... Litteraturen puschar, dess gränsvakter sätter stopp, litteraturen själv sätter inte stopp för sig själv, litteraturen får aldrig sätta gränser för sig själv, då inskränksförminskas den innifrån vilket blir dess undergång ... VAD SVARAR DU MIG PÅ DETTA?


MIN LÄNGTAN TILL DEN DIALOGISKA/POLYFONA TEXTEN OCH MINA DESPERATA FÖRSÖK ATT INTE VARA MONOLOGGAP 

Sara! Lyra! Er text bygger på mailsamtal, det är i högsta grad en dialogisk text, ni frågar varandra frågor, öppnar ömsesidigt upp resonemangen, frigör texten åt olika håll, era röster sammanblandas till ett rörligt, flödande, levande hav, som jag skulle vilja drunkna i, smälta mot, kroppmotkroppmothjärna! Jagtänkaren i dig tappar kontrollen när en våg från den andra människan kommer, men du berikas, inspireras samtidigt fruktansvärt av den andra. Ni omöjliggör de enstöriga och rigida resonemangen, byggda enligt patriarkal modell, och därför diggar jag er. Att vilja be läsaren att avsluta dikten/ta den vidare, ta det någonstans härifrån, säger ni och bjuder in även mig att delta (tacktacktack!). Men jag är rädd för att göra bort mig. Jag vet nog hur lätt jag har för att fastna i min egen röst, i mitt eget huvud, inte sällan känner jag mig som en stor ständigt kraxande monologmun, utan några andra kroppsdelar än denna JÄTTEMONOLOGMUN, ja, helt hysteriskt faktiskt! Min första spontana idé när jag kom i kontakt med er text var att jag skulle spränga mig in i den, alltså spränga in mina egna tankar direkt i er text, men sen insåg jag att jag hade så mycket text att jag helt skulle sönderspränga, förstöra er text och era resonemang på ett dåligt för-mycket-sätt ... varför jag valde den här formen ... som jag dock inte alls är tillfredställd med ... (monologmun-form ...) Hur hade ni föredragit min text: insprängd i er text, såhär, på andra sätt?

MEN: i projektet som jag håller på med nu finns många prov på dialogicitet och polyfoni, som jag gärna berättar lite om. Del 2 t.ex. bygger mycket på mailkonversationer med en människa som jag då var förälskad i, sen är det en annan femma om det kommer att publiceras i mejlform (om det överhuvudtaget publiceras ....), men jag skulle verkligen vilja det, för då får liksom den andra människan framträda mer direkt, istället för bara genom författarauktoritetens sekundärbeskrivning av honom. Det blir inte så mycket en andrahandspresentation av duet, som att duet presenterar sig själv (så gott det nu går: givetvis kommer jag inte ifrån att det är mina texter som omringar duets mejl, liksom att det är jag som får sista ordet i boken). Och i del 3 har jag faktiskt ett sprängningsprojekt på gång: där har jag bjudit in ett gäng sinsemellan väldigt olika människor att spränga en gammal diktsamling som jag skrev 2009-2010, för att jag ogillade monologrösten som ohyggligt ensamt och isolerat och heteronormativt talade i den. Vad innebär ”att spränga en diktsamling”? Jag vet inte riktigt, men i nuläget ser det ungefär ut såhär: andra människors bidrag (kommentarer, egna dikter, essäer, teckningar etc.) sprängs in på det vita utrymmet på sidorna runt och mellan dikterna ... Och det bästa är att det är en grupp människor som jag i princip inte alls känner som ska sammanställa bidragen och redigera den sprängda diktsamling! Författaren förlorar sin auktoritet och kontroll! Och den senaste dialoga/polyfona aktionen jag gjort innebar att bjuda in en människa som jag för någon månad sen spenderade natten tillsammans med att ge nån typ av respons på en text som jag skrivit om den natten, och hon valde att skriva om hur det känns att bli inskriven i en text på det sättet ... Viktigt att påpeka: många människor (t.ex. hon) blir smickrade och tycker om att bli inskrivna i mina texter, medans andra känner sig mycket obekväma med det ...

Hur skulle du känna om du blev inskriven i en text? Är det okej att skriva in människor även mot deras vilja? Finns det en poäng i att litteraturen gör saker som inte är okej?


LIVSKRIVANDET/SKRIVLEVANDET ÄR SÅ MYCKET MER ÄN BOK MEN BOKEN FINNS DÄR OCKSÅ

Tacksamt griper jag tag i ert resonemang om hur ruttet det är att bokkonformismen oinskränkt härskar i litteraturvärlden, ger en inte ut bok så räknas en typ inte ... Ni skriver: Jag är intresserad av vad som hände innan och efter att texten stelnade. Hur du förhåller dig till bokformen – vad du tycker att den inramningen gör med en text och en skrivpraktik i stort. Jag spinner gärna vidare på det här. Givetvis när också jag en präktig önskan om att förpacka all text jag skriver i präktig bok som präktigt hamnar på präktig recensents skrivbord och också i en präktig bokhandel nära dig och hos dig präktige läsare som präktigt kan hålla Lidijabok i handen och avnjuta hennes texter präktigt redigerade och kontrollerade! Hejåhovadbraförmigdetgå!

MEN: om jag faktiskt analyserar vad jag håller på med så är det HÄR&NU det verkligen HÄNDER, boken är på det sättet väldigt sekundär ... Vad är det som HÄNDER HÄR&NU? TEXT HÄNDER HÄR&NU, dvs. den spelas ut, spelas upp, upplevs, oftast tillsammans med dig dig dig, TEXTEN HÄNDER I VERKLIGHETEN SAMTIDIGT SOM DEN SKRIVS NER SOM FIKTION, och det är fullständigt omöjligt att säga vad som kommer först: verkligheten eller fiktionen, dikten eller livet? Kanske såhär: jag har en text i huvudet (något jag vill göra), jag lever ut den/upplever den, jag skriver ner den. (Givetvis finns livets variabel med i leken, alltså: när texten från huvudet ska levas ut blandar sig livet in och jag tappar kontrollen, vilket innebär att texten som skrivs ner i slutändan inte är samma text som jag hade i huvudet från början – detta finner jag mycket förförisktlockandeeggande!) Mina texter är nog förankrade i en HÄR&NUVERKLIGHET och har en högre grad av performativ tillblivelse (de spellevs fram) än de flesta andra texter ... Låt mig ge ett konkret exempel: för tillfället skriver jag på projektets del 4, där har jag helt löst upp gränserna mellan fakta och fiktion och intensivskrivit dikt om min klass på Biskops-Arnös författarskola, samtidigt som jag alltså lämnat fram dessa texter till handledningsgruppen för läsning ... vilket lett till aldrig skådad klasskonflikt och klasskris! vilket i sin tur gjort hela projektet självgående: det enda jag behöver göra i nuläget är att föra dagboksanteckningar över vad som händer i klassen, hela denna KRIS som mitt projekt (inskrivning av klasskamrater i skönlitterärt verk) satt igång ... Jag är lite som en katalysator som sätter igång mina böcker i verkligheten och sen bara skriver ner denna verklighet i mina böcker! Min kompis säger: det du gör är en performance där du undersöker litteraturens möjligheter och gränser, vad är tillåtet och vad är inte tillåtet, hur reagerar människor när dörren mellan fiktion och verklighet slits upp helt, det är NU DET HÄNDER, om det här någonsin publiceras kommer det att vara något helt annat, en dokumentation om vad som hände på Biskops-Arnö vårterminen 2011, men det är NU DET HÄNDER. Så säger min kompis. Jag vill gärna se mina böcker som nedteckningar, dokumentationer, rester av undersökningar som i grunden pågår på annat håll än i boken, är kanske mer mänskligt-sociala än litterära, eller bådeoch säkert ... Boken är absolut inte allt, inte ens det största, utan bara ett led i en HÄNDELSEKEDJA, som gärna får fortsätta också efter att boken är utgiven ...

Jag vill hemskt gärna att andra människor ska skapa boken med mig, för jag vill inte skapa bok själv, andra människor får hemskt gärna vara delaktiga på olika sätt, för andra människor får boken att växa. Därav denna tvångsinskrivning av andra i verket ... därav att bjuda in folk att bidra på olika sätt ... därav att presentera verket offentligt mitt under processen och be om Saras, Lyras och övriga läsares åsikter och råd ... därav min stora stora önskan att hitta själsfränder som på olika sätt vill fortsätta skriva på projektet tillsammans med mig, göra det PÅ RIKTIGT ... (kontakta mig om ni finns). 

Processen fram till boken är viktigare än boken och fortsätter även efter boken, VERKET ÄR ALLT SOM HÄNDER. MEN: BOKEN ÄR DET SOM (SÅ GOTT DET GÅR) BEVARAR ALLT SOM HÄNDER, och därför erkänner jag: jag behöver också boken, för jag har detta enorma behov att samla, hålla kvar, göra det förgängliga beständigt. Outhärdlig ångest om allt som HÄNDER bara försvann, glömdes, tappades bort! Men såklart finns även andra medier – internet, tidskrifter, ljud- och filminspelningar etc. – där litteratur kan härbärgeras och därmed också livets flykt fångas, bevaras. Men jag är teknisk idiot, så att tänka bok, tidskrift och på sin höjd nättidskrift är tyvärr vad jag förmår!


OLIKA FÖRSÖK – JAG ÄR INTE RÄDD FÖR ATT MISSLYCKAS SÅ LÄNGE JAG BARA KAN GÖRA BRA LITTERATUR AV DET

Vad vill du kalla ditt arbete? frågar ni och ger olika förslag: Ett arbete? Helst inte. Ett skrivande? Tråkigt. Ett lekande? För flummigt. Ett författarskap? Alldeles, alldeles för pretto, bara när jag driver eller är för seriös. En produktion? Hjälp! Ett görande av böcker? Långsökt. Ett varande? Alldeles för uppenbart. Att vara poet? Nej, jag sammanfaller inte alls med det ordet. En verksamhet? Låter för mycket som en fackterm. Olika försök? Ja, där satt det!

Olika försök. Helt enkelt för att tänka så kring mitt skrivande gör mig modig. Jag försöker, jag försöker allt möjligt, är ständigt i levandeskrivanderörelse, hopp dit och hopp hit! Jag får inte vara stel, mitt skrivande får aldrig stelna, texterna är olika försök, olika försök att skrivalevalevaskriva. Misslyckas jag med levaskriva går misslyckandena förträffligt att göra litteratur av! T.ex: vad händer om sprängningsprojektet (sprängningen av den gamla diktsamlingen) misslyckas, pga. att jag inte får in tillräckligt många bidrag från folk, för att folk finner det för oviktigt att engagera sig i? Ja, då döper jag det till ”Det misslyckade sprängningsprojektet”, skriver om detta misslyckande (gottar mig i detta misslyckande!) och behåller diktsamlingen som den var alternativt klistrar in folks ”tack, men nej tack” över sidorna ... Mitt skrivande håller för sånt just för att jag ser på det som olika försök, och misslyckandena är litterärt sett ofta mer intressanta och produktiva än det lyckade. Misslyckandet påminner mer om livet och det mänskliga än det lyckade (som tenderar att vara liksom plastigt och uppstoppat i jämförelse), därför gör det sig också bättre som litteratur. Samtidigt alltså detta enda: JAG FÅR ABSOLUT INTE MISSLYCKAS! ALLA MINA FÖRSÖK MÅSTE I SLUTÄNDAN LYCKAS! ÄVEN DET MISSLYCKADE MÅSTE I SLUTÄNDAN FÅ UPPRÄTTELSE GENOM ATT BLI BRA LITTERATUR! (T.ex. måste ”Det misslyckade sprängningsprojektet” trots allt resultera i bra litteratur, t.ex. måste bra litteratur utvinnas ur alla mina misslyckade kärlekshistorier som i början var planerade att skrivaslevas som lyckade kärlekshistorier.) JU MER MISSLYCKAT NÅGOT BLIR DESTO MER AKUT ATT PUMPA LYCKAD LITTERATUR UR DET! LITTERATUREN SOM DEN SLUTLIGA UPPRÄTTELSEN, ALLTSÅ.

Hur tycker du att det låter att levaskriva utifrån en sådan inställning till livetskrivandet?


DETTA OPERERANDE PENETRERANDE HETEROSEXUELLA MANLIGA SUBJEKT ÄR (INTE) JAG – OM OBEKVÄMHETEN OCH FRIHETEN I NÄR ALLA SKOR PASSAR OCH INGA SKOR PASSAR

Detta opererande penetrerande heterosexuella manliga subjekt vars skor står framställda som dessa vore det enda möjliga att göra ljud med, att röra sig i. Visst, en förbannelse: jag slåss mot något som jag själv har svårt för att inte vara, jag slåss mot något som jag själv aldrig fullständigt kan komma ifrån. Jag vill läsaskrivatala och jag vill REVOLUTIONERA läsandetskrivandettalet!!! men istället så bekräftar mitt läsandeskrivandetal massa patriarkala strukturer som finns och som jag inbillar mig slåss mot! Förtvivlan: detta opererande penetrerande hetrosexuella manliga subjekt är jag, jag är upprätthållare av taskiga strukturer, vad i helvete sysslar jag med?? Denna förtvivlade insikt kräver de mest drastiska åtgärderna: jag skriver på dem för mig mest främmande, avlägsna, udda sätten ... bort bort från hur jag lärt mig att litteratur ska skrivas, bort bort från hur jag lärt mig att en ska vara ... famlar i mörkret, i det okända (ja, så kan en säga) ... och kommer mig själv närmare? Jag letar febrilt efter andra skor, INGA passar, INGA känns bekväma, JAG KÄNNER MIG ALLTID SÅ FASANSFULLT OBEKVÄM!!! Jag skriver utifrån denna obekvämhet, och mina texter kan inte vara något annat än obekväma. Jag ber alltid om ursäkt för detta, jag ber aldrig om ursäkt för detta.

Ni nämner några rolluppsättningar som bygger på patriarkala strukturer: författare-läsare och original-kopia. Ni visar på komplexiteten i hur en förhåller sig till dessa: de är problemfyllda, de är motbjudande, de är begärliga. HUR DET MEST MOTBJUDANDE KAN VARA DET MEST BEGÄRLIGA. Jag vill absolut inte vara opererande penetrerande hetrosexuellt manligt subjekt, författare, original, men samtidigt vill jag väldigt mycket just detta. Obekvämt! Därför finner jag stor tröstande insikt i en mening (en räddande mening, en livbojmening) som: För jag kan gå hur långt som helst utan att bli trovärdig, utan att falla samman till något enhetligt. Jag är allt och ingenting: jag är man, jag är kvinna, jag är hetero, jag är homo, jag är invandrare, jag är svensk, jag är intellektuell, jag är arbetarklass. ALLA SKOR PASSAR, INGA SKOR PASSAR. När folk säger: varför går du inte bara hem? vet jag aldrig vilka skor jag ska sätta på mig, vilket hem jag ska gå till. Jag stannar och skriver.


ATT VARA FÖR LITEN ELLER FÖR STOR, FÖR MYCKET ELLER FÖR LITE – ATT OMÖJLIGT KUNNA VARA LAGOM, BALANSERAD, HARMONISK

Att säga precis lagom, eller Att disciplinera sin affekt ... Hur många recensioner som lovprisar det smakfulla. Det exakta, det som blir rent. Genom att inte läcka, genom att författaren har karaktär, integritet och dylika alltigenom upphöjda egenskaper. Hur ofta författare uppmuntras att hålla sig på rätt sida av något ... Men, det disciplinerade och fostrande projekt som pågår. Samma disciplinerande som skapar fjollighet till ett problem och kitsch till ett förståeligt koncept och ”låst” ord. En oreflekterad logik om det negativa överdådet. Det som hotar med att bli pinsamt, onaturligt. Som recensenten därmed ska skydda författaren ifrån. Pekandet på den avvikande (kroppen) som För mycket. Som säger att ett uttryck är för starkt, för obalanserat. För fyllt av ilska, för politiskt onyanserat utifrån resonemang om att Integritet betyder samma något entydigt och att det är vad vi söker ... I alla fall: utifrån ovan diskuterade har jag ibland en misstänksamhet mot att själv skriva kort, att skära ned, att komma med ett litet litet material. När jag gör det undrar jag vad jag håller på med.

Jag skriver totalt under på citatet ovan. Alltså, denna jävla norm som ska styra oss ... Pekandet på den avvikande (kroppen) som För mycket.

I hela mitt liv har jag haft en olagom- och obalans-problematik: antingen FÖR KÖTTIG ELLER FÖR SKELETTIG, för spinkig eller för fet, FÖR LITEN ELLER FÖR STOR, för kraftfull eller för sparsmakad, för disciplinerad eller för odisciplinerad, för smutsig eller för ren, läckt/svämmat över eller täppt igen/torkat upp, VARIT FÖR MYCKET ELLER FÖR LITE, för stram eller för pinsam, för mjuk eller för hård, för snäll eller för elak, FÖR MYCKET KROPP ELLER FÖR LITE KROPP, varit för integrerad/assimilerad eller för avvikande, hållt inne eller brett ut FÖR MYCKET, varit för mycket bröst eller för lite bröst, varit för mycket kuk eller för lite kuk, SKÄMTS FÖR MYCKET ELLER TAPPAT ALLA HÄMNINGAR, varit för slemmig eller för torr, babblat för mycket eller varit stum ... JAG HAR ALDRIG NÅGONSIN KUNNAT VARA LAGOM, BALANSERAD, SKÖN MÄNNISKA! Klart detta är politiskt som fan! Pekandet på den avvikande (kroppen) som För mycket ... hur hanterar en det: förnekar det avvikande hos sig eller blåser upp det ännu mer? Det är detta jag har pendlat och pendlar mellan ... Den senaste tiden är jag inne i en fas där jag BLÅSER UPP, ÄR FÖR STOR, ÄR FÖR MYCKET, men det där kommer nog svänga så småningom ... det är svårt att tänka sig att jag definitivt hittat mig själv i DET FÖR STORA, det är ännu svårare att tänka sig att jag skulle bli balanserad och lagom ... fast en vet aldrig ...

Sen brukar jag också tänka hur relativ normen är beroende på var en är och hur jag ofta tenderar att inta lite den motsatta positionen, kanske för att jävlas med flocken: litteraturfolk i Sverige beskriver mig som FÖR MYCKET, min släkt i Serbien däremot som FÖR LITE... I Sveriges litteraturvärld har det blivit MIN ROLL att vara FÖR STOR, FÖR MYCKET, men jag vet faktiskt inte hur bekväm jag är i den... ibland blir jag rasande på mig själv för att jag lever upp till ERA förväntningar om mig, ibland blir jag rasande på ER när NI klappar mig på huvudet och säger: men Lidija, måste du vara så effektsökande/överdriven/dramaqueen
/självförbrännande/destruktiv/osund/utlevande/utlämnande/självbiografisk/självupptagen
/politisk/övertydlig/ambitiös/pretentiös/narcissistisk/mammig/osjälvständig/jätteegensinnig
/utanförskapig jämt?
Skärp dig, Lidija, lugna ner dig! Jag skiter i att det är välmenat! NI ska hålla käften! NI vill förändra mig, få mig att likna ER mer! ALDRIG! Jag väljer inte själv hur jag är, JÄVLA IDIOTER, det gör jag ju visst det, jag väljer vilka sidor jag vill framhäva och vilka jag vill tona ner, vem jag vill vara i Sveriges litteraturvärld, och ofta blir det ganska överdrivet och enkelriktat, tyvärr, JAG ÄR IDIOTEN.

Också faran i att förneka, förminska sig. Att förminska sin aptit, SIN KROPP, sin sexualitet, sitt temperament, sin personlighet, SIN RÖST ... känslan av: nu försvinner jag helt, finns inte mer ... känslan av: måste kämpakämpakämpa för att få en plats, NI kan hurlättsomhelst säga: NEJ, INGEN PLATS FÖR DIG HÄR! Just detta med kroppen är centralt ... det finns en anorexi-bulimi-problematik i botten, smutskropp eller ren kropp, smutsröst eller ren röst, KROPP OCH RÖST HÄNGER FULLSTÄNDIGT SAMMAN, är jag liten och ren i maten och kroppen, så kommer jag också att vara liten och ren i dikten (och vice versa), är jag stor och smutsig i maten och kroppen kommer jag också att vara stor och smutsig i dikten (och vice versa), ganska banalt och naivt, men det är så för mig ... Visst vet jag att jag ibland borde förminska mig, men jag vet också: börjar jag förminska mig bara lite, reducera bara lite – bara det värsta, Lidija, kom igen, var inte så tjurskallig! – så kommer jag snart att ha förminskat, reducerat mig så mycket att jag knappt har någon röst och kropp kvar. Svallande känslor eller stramt intellekt ...? Båda tack, gärna för mycket av båda samtidigt tack!

Projektet jag håller på med nu är på alla sätt FÖR STORT, FÖR MYCKET. Kan du inte maskera det hela lite, vara mindre direkt, skriva om lite? Kan du inte vara mindre överkänslig, mindre hetsig, mer subtil? sa en manlig poet till mig som förekommer i texterna. NEJ NEJ NEJ!! Jag är trött på att förminska mig själv, leva upp till ERA ideal om skön konst, om hur god litteratur ska vara! Du osjälvständiga människa med värsta flockmentaliteten! Särskilt när du säger sådär till mig vill jag göra mig ännu större, galnare, vildare, svällaöversvämmaöversvällaöversvämmaöver, SPRÄNGA ALLA GRÄNSER! Slå dig i skallen med min ENORMA, MAXIMALISTISKA BOK, som jag planerar ska vara i A4-format, och minst 300 sidor, och blotta dig TOTALT, I KÖTTIGASTE KÖTTRÖDA FÄRGEN OCH MED STÖRSTA FITTAN OCH MED STÖRSTA INVANDRAREN OCH MED SMUTSIGASTE GROVASTE ARBETARKROPPEN OCH LUKTA ILLA ILLA ILLA!!! Sen blir jag trött på mig själv, på min enorma maximalistiska bok som luktar illa illa illa och som gör att alla finner mig motbjudande, och vill försvinna med min jävla maximalistiska bok från jordens yta. Det där är inte jag, vill jag säga, den där boken har inget med mig att göra. Det är ganska sant, faktiskt

Lyra! (jag tror fortfarande att det är du som är den som bejakar DET MASSIVA ... men spelar egentligen ingen roll), lova mig: BE INTE OM URSÄKT FÖR ATT DU ÄR MASSIV, FÖR ATT DITT TAL OCH DIN TEXT BREDER UT SIG, SVÄMMAR ÖVER, GÖR NÅGOT KREATIVT AV SKAMMEN DU KÄNNER FÖR DET, GRÅT INTE FÖR ATT DU SKÄMS, JAG GILLAR DIG ASMYCKET! LÅT ALDRIG DET STORA GÅ ÖVER, LÅT ALDRIG ALLA JOBBIGA KÄNSLOR ÖVER ATT VARA FÖR STOR GÅ ÖVER (BE OM URSÄKT, SKÄMS, GRÅT OSV!), UTAN BEJAKA DET OCH POLITISERA DET OCH PROBLEMATISERA DET! Jag vet att du redan gör det, men lova mig det!

Men om det finns kropp finns det skelett, kan vara en slutsats. En kan inte separera kött och ben. Vi är både för stora och för små samtidig (vi gör oss stora när vi känner oss för små och vi gör oss små när vi känner oss för stora), för rena och för smutsiga samtidigt (vi gör oss rena när vi känner oss för smutsiga och vi gör oss smutsiga när vi känner oss för rena). VI ÄR KÖTT&SKELETT I ETT, STOR&LITEN I ETT, REN&SMUTSIG I ETT! Det gäller våra kroppar, det gäller vårt språk, det gäller vår röst, det gäller VÅR LITTERATUR! VI ÄR KÖTT&SKELETT I ETT, STOR&LITEN I ETT, REN&SMUTSIG I ETT! Vi behöver aldrig välja definitivt, det är lugnt att pendla, vi kan vara först det ena, sen det andra, sen båda, sen bara det ena igen, sen båda igen osv. osv., hurvivillnärvivill, VI KRÄVER ATT FÅ VARA OCH SKRIVA SOM VI VILL!! (Dra er inte för att protestera om ni inte håller med nåt här, Sara och Lyra ...)


ATT INTE HÅLLA NÅT FÖR HELIGT, ATT INTE VARA LOJAL MOT NÅN – FÖRFATTAREN SOM FÖRRÄDARE MEN OCKSÅ ÖNSKAN ATT KOMMA BORT FRÅN DET HÄR

Ni skriver om förräderiet, hädelsen. Ni skriver: Att iklä sig något trovärdigt men en smula förskjutet. Ni skriver: För jag kan gå hur långt som helst utan att bli trovärdig, utan att falla samman till något enhetligt. Jag fortsätter fritt associera kring det här, i lite egna banor... Som skrivande människa är jag aldrig lojal mot någon eller något, jag sviker allt och alla, mitt skrivande bygger ganska mycket på svek, det har det gjort från första början när jag svek min mamma, och eftersom det inte finns någon skillnad på mig som skrivande person och som privatperson kan en lugnt kalla mig för SVIKARE PÅ HELTID ... Jag sviker mina älskade kärlekspartners genom att skriva om dem, jag sviker kärleken genom att skriva hatiskt, jag sviker hatet genom att skriva kärleksfullt, jag sviker mamma men skulle också försvara henne med livet som insats, jag sviker Kvinnorna och är lojal mot Männen, jag sviker Männen och är lojal mot litteraturen, jag sviker litteraturen och är lojal mot de som aldrig läser och skriver, jag sviker det låga och är lojal mot det höga, jag hatar det höga och älskar min mamma, jag sviker min mamma när jag publicerar en text om lesbisk erfarenhet, jag sviker min älskling genom att göra henne till skrivmaterial, jag sviker mitt skrivmaterial genom att skaffa en bästis som jag dyrkar och dör för, så en vacker dag blir också min bästis skrivmaterial, jag får de grövsta skuldkänslorna, jag skiter i alla skuldkänslorna och skriver glädjedikter, jag tappar huvudet för en kille och lovar honom att jag aldrig ska skriva om honom, han tappar inte huvudet för mig, jag förvandlas till ett åskmoln, jag skriver ner den killen i all evighet framöver, han kommer aldrig någonsin ut ur mina texter mer, jag sviker min text och börjar gå på klubb varje kvällnatt, jag blir besatt av dans igen och skriver inte på flera månader, jag överlämnar mig åt dansen och erotiken, jag är som ett DJUR, jag är SJUK I HUVUDET, jag är fullständigt lojal mot mitt sjuka huvud, sviker förnuftet och rusar mot vansinnet, sviker vansinnet för att jag tröttnar på det, rusar tillbaka till förnuftet, jag älskar stora känslor men sviker ofta stora känslor för att kunna skriva, jag sviker mitt skrivande för att reservationslöst hänge mig åt stora känslor, jag söker mig till stora berättelser och känslor för att kunna skriva, JAG PARASITERAR PÅ ALLTOCHALLA ALLTOCHALLA, jag sviker familjen, jag sviker pojkvännen, jag sviker flickvännen, och älskaren och ligget ... jag sviker vännen, jag sviker mig själv när jag plötsligt inte förmår svika DIG, jag sviker mig själv för att jag längtar så starkt efter en människa som jag aldrig kommer att kunna svika, kanske är jag redan omgiven av flera sådana människor, men skrivandet förbjuder mig att hålla något för heligt, allra mest förbjuder mig skrivandet att hålla skrivandet självt för heligt, jag sviker mitt projekt genom att först döpa det till Kliv i vidunderligt glidande liv! Terapiroman och sedan varken kliva i liv eller bli ”frisk”, kanske ska jag behålla titeln men stryka över med svart tusch? jag sviker för att jag själv blivit sviken, jag började skriva när jag första gången blev rejält sviken, SVEK OCH LITTERATUR HÄNGER SAMMAN FÖR MIG, en blir sviken och så skriver en, en sviker och så skriver en, och så denna önskan: en dag kommer det någon eller några som bevisar hur fel jag har i mycket av det här (som lär mig om livet!), jag sviker det här, SLUTAR SVIKA.

Men Sara och Lyra, märker ni hur tvärtom lojal jag är mot er text? Nästan SMÖRÄCKELSLISKIGT ... eller vad säger ni? Jag är alltså såhär i början, sen svänger det ... eller vet inte ... Tycker ni att det är ett problem att jag är så lojal mot er text? Tycker ni att jag saknar kritisk förmåga? Det är mycket möjligt att denna liksom snällunderlägsenhet och trevlighet är en genus-, klass- och kulturgrej ... inte sällan blir jag i efterhand väldigt förbannad på mig själv för detta! Men min lojalitet brukar alltså SVÄNGA med tiden, så GE MIG FLER TEXTER OM NI VÅGAR!!


VISST ÄR JÄTTEJAGET SUBVERSIVT – MEN JAG ORKAR INTE VARA JAGJAGJAG! LÄNGRE, JAG VILL SMÄLTA IHJÄL MOT DIG OCH SKRIVA MED DIG!

Jag läser era tankar om det överaffirmativa jaget, det hypersubjektiva jaget, det väldigt själviaktagande jaget – om jag förstår er rätt menar ni att detta jag blåst upp sig just pga. sin annanhet, pga. att det i en given kontext är ”den andra” – att detta ÖVERDRIVNA JÄTTEJAG kan vara politiskt subversivt. För just genom sin JAGÖVERDRIVENHET blottar det det konstlade, tomma, tveksamma hos sig. Ni skriver: en tveksam subjektstatus framträder just genom jättesubjektet, och jag känner igen mig totalt: detta är ju jag (JAGJAGJAG!) som just pga. min annanhet i den svenska litteraturvärlden sväller till ABNORMA JAGPROPORTIONER och kanske har lite subversiv potential genom detta ... Ni skriver också att det subversiva ligger i att detta JAG SOM PÅ ALLA SÄTT ÄR FÖR MYCKET (i sin annanhet eller i sina försök att anpassa sig till normen) kan bli en scen för så mycket mer än sig själv, kan framträda som komplexiteten som konstituerar världen, som uppställer, frammanar och tillåter vad som blir verkligt.

Jag bekräftas så mycket i det jag själv håller på med att jag spyr! Här spyr jag lite på er text, HA! men mest på mig själv, förstås. Jag skriver fullständigt under på att detta JÄTTESUBJEKT har politiskt subversiv potential, och jag vet att JÄTTESUBJEKT för vissa människor i vissa lägen kan vara enda sättet att vara på, MEN: personligen orkar jag inte vara ett JÄTTEJAG längre! Jag har i mitt tänkade och skrivande ägnat mig så fruktansvärt mycket åt MITT JAGS ANNANHET OCH MITT JAGS BEGÄR TILL LITTERATURSVERIGE OCH FÖRFATTARIDENTITETEN att jag spyr på det! Detta projekt som jag håller på med nu är å ena sidan det mest självupptagna, egoistiska och privata som någonsin skådats i litteraturen, men å andra sidan kan en inte missa den enorma längtan efter kärlek och till andra människor som genomsyrar allt. För jag orkar inte vara JAGJAGJAG! längre (har faktiskt aldrig gjort, men det har varit som en förbannelse ...). Projektets texter är fulla av stora eller små älsklingar, begärsobjekt som jag trånarsuktarbegärtrånarsuktarbegär. Jag vill ha kärlek, erotik och sex i massor, men är också ohyggligt rädd för det samma ... Jag begär andra människor, längtar fasansfullt efter kärleksexkärleksex, men stöter också bort ... alla texter handlar om detta: Lidija som kär, Lidija som kåt, men också Lidija som trots detta alltid är själv ... Lidija som vill komma bort från sig själv, men tyvärr liksom sitter fast ... I kärlek och sex ger en av sig själv, tar från den andra, sammanblandassammanblandas, förlorar sig själv ... Jag är rädd för detta, för det är ett hot mot skriften ... det hotar att omstörta den SJÄLVSTÄNDIGA FÖRFATTARIDENTITET jag så präktigt, stelt och skrattretande byggt upp. Samtidigt är symbiotiska förhållanden det bästa jag vet, galet njutningsfullt och nödvändigt!

Jag inkluderar på olika sätt dessa begärsobjekt i mina texter, olika spår av älsklingar, att de varit med mig, nu är de för alltid i texterna ... jag späder ut jaget och jagrösten så mycket jag kan, vill gärna göra mycket mycket mer, men MÅSTE GÖRA PÅ ANDRA SÄTT ... För jag kommer inte ifrån att det är jag som maktfullkomligt och egensinnigt håller i pennan, eller bara för stunden överräcker den för att sedan ta tillbaka och fortsätta skriva själv ... För jag kommer inte ifrån att det är jag som inte sällan på ett direkt människofientligt sätt fängslar, låser fast, älsklingarna i mina texter ... Jag gör allting fel! Min kompis säger: du är knepig socialt, men du skriver bra. Då blir jag lite glad, fast samtidigt känns det mer och mer otillräckligt. Inte ens skrivandet kommer funka i längden om jag inte får ihop det sociala!

Och jag erkänner: hur mycket jag än trånarsuktarbegär andra människor och hur mycket jag än stoppar dem i mina texter, så lyckas jag INTE överskrida/upplösa mitt eget jag (JÄTTEJAGET krossas inte ett skit). Tvärtom så bekräftar bara denna kärlek, detta begär och hur jag behandlar andra mitt ego, MITT EGO SVÄLLERSVÄLLER på det mest groteska sättet. Jag när ett egoistiskt begär som fungerar jagbekräftande och jagförstärkande, inte jagupplösande. Det är en stor sorg att konstatera, och att levaskriva det är direkt outhärdligt! 

DETTA JÄTTESUBJEKT MÅSTE FÖRSVINNA NU FÖR JAG ORKAR INTE MED DET LÄNGRE!!! Andra människor måste komma fram, komma fram på riktigt, som verkliga människor i egen rätt, jämlikar, annars orkar jag inte skriva mer! Hur kan projektets ännu oskrivna delar, t.ex. del 5 och 6, se ut? Din åsikt här är av största vikt för mig, för jag har hamnat i en återvändsgränd, så snälla ge mig råd ...

Vad jag längtar efter: en eller flera människor som jag upplever som så mycket VIKTIGARE ÄN MIG att jag ägnar den/dem allminuppmärksamhetallminuppmärksamhetallminuppmärksamhet i känslatankeskrift, och därigenom glömmermigsjälvglömmermigsjälvglömmermigsjälv till förmån för någon/några andra. En total hängivelse till och uppgående i andra människor, MEN SOM SAMTIDIGT ÄR TOTALT RESPEKTFULLT! (går det? jag tror det). En total hängivelse till och uppgående i andra människor som är totalt besvarat! Men problemet är: mycket få människor orkar med den sortens Lidijaintensitet (när jag är besatt av dig), Lidija som kär i dig, Lidija som kåt på dig, Lidija som stirrar på dig, LIDIJA SOM BLÖDER FÖR DIG, Lidija som kysserkysserkysser dig, Lidija som ringerringerringer dig, Lidija som frågarfrågarfrågar efter dig, LIDIJA SOM TAR PÅ DIG OCH KNÅDAR DIG – det blir för mycket! och jag blir lämnad ensam! Också därför tänker jag: bättre att sprida ut begäret (besattheten) på flera människor, så att alla får en liten bit var att hantera! Men viktigast här är att ÄNDRA MIG: BACKA, GE PLATS ÅT DUEN, RESPEKTERA DEN ANDRA!

Kärlek, erotik, sex och socialisering med älsklingar och vänner kan hjälpa, att bli hög på dans kan hjälpa, att bli hög på bra böcker (läsning) kan hjälpa ... HJÄLPA MIG ATT KOMMA BORT FRÅN JÄTTEJAGET! En får inte vara för mycket själv, fastän en skriver (skrivandet är ju oftast en fruktansvärt ensam verksamhet), då riskerar ens skrivande att bli EN SORGLIG HISTORIA: NAVELSKÅDERI, JAGUPPBLÅSTHET OCH NOLL HÄNSYN MOT ANDRA. Jag befinner mig i detta eller mycket nära detta och har värsta behovet av att ta mig ur det! Jag tänker merochmer: lösningen är att SKRIVA IHOP MED ANDRA, VERKLIGEN SKRIVA IHOP MED ANDRA. Men att hitta skrivpartners som passar måste väl vara tusen gånger svårare än att hitta kärlekspartners som passar?! Idealet för mig skulle förstås vara skrivpartner, kärlekspartner och sexpartner I ETT!

MIN DRÖM: jag smältersmältersmälter ihjäl mot dig/er och du/ni smältersmältersmälter ihjäl mot mig, jag skriver med dig/er och du/ni skriver med mig, för jag är kär i litteraturen och dig/er och du/ni är kär/a i litteraturen och mig!


KRIS I KLASSEN PÅ BISKOPS-ARNÖS FÖRFATTARSKOLA, GRUNDKURSEN, VÅRTERMINEN 2011 – MIN ERFARENHET AV ATT SKRIVA PÅ SKRIVARSKOLA: SOCIALISERING OCH DISCIPLINERING – EN MYCKET KOMPLICERAD KONFLIKT SOM NU BÖR DISKUTERAS OCH PROBLEMATISERAS UTANFÖR KLASSRUMMET, VARFÖR JAG HÄR FLYTTAR UT DEN

Jag är som ett DJUR, jag är SJUK I HUVUDET, jag vägrar följa sociala koder och disciplinerande åtgärder, för sånt tar död på det djupast mänskliga i oss och därmed också på skrivandet, sånt DÖDAR LITTERATUREN. JAG VILL VARA DJUR OCH SJUK I HUVUDET – JAG DYRKAR VANSINNET!

Det ni skriver om undervisningen och klassrumssituationen känner jag igen från min erfarenhet av att gå på Biskops-Arnös författarskola: Tänk återkommande på socialisering, att lära sig (att bli) ett eller annat, att lära sig att inte bli vissa saker. Skriv som en enda lång upprepning av vad någon annan lärt ut ... En akt omöjlig att skriva sig ”ur”. Jag vill inte förminska mig: med mitt skrivande vill jag inget mindre än att skriva mig ur vad någon annan lärt mig är litteratur, vad kan litteraturen vara om den inte är ”litteratur”? Med en sådan ingång till skrivandet kommer jag ofrånkomligen att arbeta i litteraturens skumma gränsmarker, överskrida vedertagna gränser, stöta mig med sociala och litterära gränspoliser.

De senaste tre, fyra åren har jag intresserat mig mycket för att göra litteratur av liv på ett väldigt DIREKT SÄTT, jag menar, VERKLIGEN GÖRA LITTERATUR DIREKT AV LIV PÅ ETT VÄLDIGT DIREKT SÄTT (och vice versa såklart – detta går ju alltid i båda riktningarna), andra saker jag är intresserad av är ”låga (föraktade) människor”, maktstrukturer, begär, sexualitet etc. ... Så efter att jag hela höstterminen på skolan gjort litteratur av mig, min mamma och min expojkvän/älskare, började jag under vårterminen 2011 göra litteratur av folk i klassen. Jag har svårt att förstå varför just detta inte skulle få göras, men JUST DETTA FÅR FAKTISKT INTE GÖRAS PÅ BISKOPS-ARNÖS FÖRFATTARSKOLA. Klart jag fattar att det har ett socialt pris att göra litteratur av klasskamraterna (rädda klasskamrater slutar anförtro en grejer, tar viss distans från en, hänger mindre med en), men att klasskamraterna skulle bli FULLSTÄNDIGT PARANOHYSTERISKA och reagera på det mest OKREATIVA, OLITTERÄRA OCH ANTIINTELLEKTUELLA SÄTTET, och att lärarna skulle CENSURERA (japp!), hade jag inte i mina vildaste fantasier kunnat föreställa mig på en så pass i övrigt lysande skrivarutbildning. Men skrivarkursen år 1, läsåret 2010-2011, visade sig vara fullsmockad med LITTERATURENS GRÄNSPOLISER LITTERATURENS GRÄNSPOLISER LITTERATURENS GRÄNSPOLISER!

Lyssna på det här: ena dagen läser och diskuterar vi Maja Lundgrens Myggor och tigrar och Lars Noréns En dramatikers dagbok och en massa andra jobbiga böcker, vi diskuterar tabun i litteraturen, vi diskuterar politiska strategier och en massa andra hyperaktuella och hyperintressanta saker, på lektionerna gläds vi åt litteratur som är kompromisslös och går för långt, som inte är riktigt socialt rumsren, men ack så spännande (varför vi diskuterar den)! och alla präktiga Biskops-Arnö elever sitter där med sina ädla hjärnor och säger: KLART VI TYCKER ATT KONSTEN OCH LITTERATUREN FÅR GÖRA VADSOMHELST eller nästan vadsomhelst – här hamnar Lidija själv i storbråk med två killar i klassen som bestämt hävdar att KONSTEN OCH LITTERATUREN ÄR BORTOM ALL ETIK OCH MORAL på tal om Nabokovs Lolita, Lidija hävdar att ja, Nabokov får skriva vad han vill och Lolita är skitbra litteratur, men vi läsare måste kunna diskutera boken ur ett etiskt-moraliskt perspektiv också, vilket killarna inte tycker, dessa killar hör sedan till den trupp av minipåvar och påvarinnor som blir mest förbannade på Lidija och moraliserar mest över henne när hon skriver om klassen, de anklagar henne för att vara sjuk, omänsklig, egoistisk, sorglig, ond, den ena killen slutar ge henne skjuts från Bro till Biskops-Arnö, den andra killen försöker få henne utslängd från skolan – men andra dagen när Lidija ska utforska litteraturens gränsmarker i sin skönlitterära praktik tar det plötsligt STOPP: KRIS I KLASSEN! En hittills osedd demonisering av Lidija och hennes ”obehagliga” projekt börjar i klassen, många i klassen vill att Lidija ska avlägsnas från klassen eftersom hon skapar otrygg stämning i klassen, klassen (med undantag för några någorlunda självständiga själar) pratar inte med Lidija, lärarna är förvirrade: VAD SKA VI GÖRA? eleverna (inte alla, men de flesta) mer bestämda: EN FÅR GÖRA VAD EN VILL MEN EN FÅR INTE SKRIVA OM SINA KLASSKAMRATER – DÄR GÅR GRÄNSEN! Den stora majoriteten har knappt läst hennes projekt, och vilda rykten florerar i flocken: DEMONLIDIJA SOM VILL DÖDA OSS! (Jag svär: hade jag haft mörkare hud hade det varit ännu värre! vissa i klassen skulle inte ens ta i en INVANDRARE med tång! och nu lär det bli ännu värre på den punkten!) De få som faktiskt läst tillräckligt långa partier ur Lidijas projekt för att kunna uttala sig är mycket mer välvilligt inställda till det hela och problematiserar projektet på en hög nivå som är det värdigt – men som vanligt är det de dummaste som hörs mest!

Lidija säger: jag ser ingen anledningen till att Biskops-Arnö eleverna ska skyddas från att bli litteratur, varför JUST NI? är ni FÖRMER än andra?? Lidija säger: NI HEJADE PÅ, tyckte om, skrattade och uppmuntrade mina texter som handlade om min invandrararbetarmamma och min invandrarpojkvän, som inte talar svenska alls eller talar svenska så pass dåligt att de aldrig i offentligheten kan ge mig svar på tal, men nu anser ni det fullt berättigat att FÖRBJUDA MIG ATT SKRIVA OM ER, NI DE FINA BILDADE MEDELKLASSVENNARNA, som faktiskt kan ge mig svar på tal både här i klassrummet och i den litterära offentligheten, Lidija säger också: egentligen skriver jag bara om mig själv (mitt fula (ibland fina) tryne speglat i andra människor), det är en hypersubjektiv och förvrängd bild av andra människor och världen jag ger, det råder det ingen tvekan om, ALLT faller tillbaka på mig själv! PS! JAG SKRIVER SKÖNLITTERATUR, vilket alltid innefattar FIKTION! jag gör inga anspråk på objektiv sanning, utan ger MIN BILD, se det som att JAG DIKTAR OM ER!

Här kan en förstås gräva ner sig hurmycketsomhelt i huruvida det som Lidija skriver är BRA LITTERATUR ELLER DÅLIG LITTERATUR, ty det finns ju någon slags oskriven regel om att DET SOM ÄR BRA ÄR BRA OCH MÅSTE FÅ GÖRAS ... men jag tror att det är svårt att diskutera i nuläget, och jag är definitivt inte rätt människa att göra det ... projektet är UNDER ARBETE, mitt uppe i PROCESSEN, del 4 (den del som i huvudsak behandlar KLASSEN OCH KONFLIKTEN) består än så länge bara av kladdiga dagboksanteckningar, ABSOLUT INTE LITTERATUR ... Jag tänker: är det jag gör DÅLIG OCH RÄTTOCHSLÄTT OMORALISK LITTERATUR, så kommer det aldrig att publiceras och då finns det INGET ATT VARA RÄDD FÖR, och publiceras det så betyder det ju att där FINNS NÅGOT AV VÄRDE, och får boken sedan den slags uppmärksam som många i klassen uppenbart verkar tro att den förtjänar med tanke på att mitt projekt tar ALL DERAS UPPMÄRKSAMHET I ANSPRÅK, så handlar mitt projekt uppenbart om något annat än ”DEMONLIDIJA SOM VILL DÖDA OSS!”, och då kanske en kan försöka se lite längre än SITT EGET ARSEL! Om det jag gör är så ondskefullt och dåligt att det förtjänar KLASSENS HAT OCH LÄRARNAS CENSUR, så är vi kvitt nu när detta hat och censur ELIMINERAT MITT PROJEKT UR KLASSEN – DET ÄR UR VÄRLDEN? KÄRA KLASS, NU NÄR NI DISSAT MIG SOM SKITMÄNNISKA OCH MITT PROJEKT SOM SKITLITTERATUR, SÅ KAN NI JU LUTA ER TILLBAKA OCH IGNORERA DET – ELLER? Men om ni trots allt INTE KAN DET, så kanske det är ER SJÄLVA NI BORDE RANNSAKA PÅ ONDSKA, DÅLIGHET, SKIT OCH INTE MINST GRAV INSKRÄNKTHET! I nuläget kan jag bara konstatera: skrivande människor är de i särklass mest rädda för att själva bli inskrivna i verk (typ alla förutom min favvohandledare som ska fortsätta handleda mig utanför inskränktskolan, och förutom min bästaskolkompis som fortsätter vara oinskränkt (stötta, finnas där, se på problematiken från olika sidor, tänka självständigt) – MASSA MASSA KÄRLEK TILL ER!!), människor utanför skrivvärlden har ofta en nyktrare (eller naivare – beroende på hur en ser det) inställning till det hela. Två slutsatser kan dras av detta: skrivande människor är väl medvetna om hur stor makt och våld litteraturen faktiskt kan uttöva, skrivande männsikor SAKNAR FULLSTÄNDIGT DISTANS TILL SIG SJÄLVA, TROR ATT DET EGNA ARSLET ÄR STÖRST, BÄST, VACKRAST, HELIGAST, DYRBARAST och putsvaktar det putsvaktar det som en JÄVLA SJÄLVLYSANDE HJÄRTFORMAD TROFÉ MED SKRATTRETANDE STELBENT INTEGRITET! Fatta! Jag finner ERA ARSLEN SÅ FRUKTANSVÄRT OINTRESSANTA att jag bara speglar mig i dem för att jag är omringad av dem, skriver aldrig direkt om dem ... SKÄMS PÅ ER KLASSEN!!

Medans lärarna funderar funderar funderar hur de ska lösa konflikten, sitter majoriteten av klassen på ön och SNACKAR SKIT OM LIDIJA, Lidija själv flyttar från jävla Biskops-Arnö ön, DEN MEST ÄNGSLIGA, KONSERVATIVA OCH INSKRÄNKTA PLATSEN I VÄRLDEN, Lidijas ”obehagliga” projekt berättigar äntligen att ge fritt utlopp åt ALLT SKITSNACK SOM GROTT I VÅRA HJÄRTAN SEN VI FÖRST SÅG DIG (”hon ska alltid ta så mycket plats”, ”hon pratar för mycket”, ”hon tror att hon är bäst” osv. – minns: Pekandet på den avvikande (kroppen) som För mycket, minns också 1600-talets häxbränningar: var detta 1600-talet och mina klasskamrater mindre aggressionshämmade (nästan ingen vågar säga nåt direkt till mig – bara bakom ryggen!), så skulle de tveklöst häxförklarat och häxbrännt mig på häxbål för länge sen!), DEN MYSPYSSOCIALASTE, TRÅKIGASTE OCH MEST OINSPIRERANDE KLASSEN I VÄRLDEN, det hela är FULLSTÄNDIGT ÖMSESIDIGT, Lidija vill heller ALDRIG MER UMGÅS MED MAJORITETEN AV KLASSKAMRATERNA som nu fryser ut henne, Lidija vill inte umgås med människor som tror att en ÄGER BILDEN AV SIG SJÄLV, som tror att det är möjligt att KONTROLLERA BILDEN AV SIG SJÄLV I ALL EVIGHET, AMEN, LIDIJA VILL ABSOLUT INTE UMGÅS MED DUBBELMORALISKA HYCKLARE SOM SÄGER EN SAK OM LITTERATUR MEN SEN GÖR EN ANNAN MOT DEN (fördömer, begränsar den).

Först säger lärarna: du får fortsätta lämna in texter, VI KAN INTE FÖRBJUDA DIG, dessutom är det du gör OTROLIGT INTRESSANT, t.o.m. SUBVERSIVT, men så skriker ett helt hönshus med tupp i spetsen (tuppen gal högst eftersom han är dummast): TA ERT ANSVAR SOM LÄRARE, LIDIJAS BETEENDE TÄR PÅ HELA KLASSEN! Så slutligen mer eller mindre TVINGAS LÄRARNA BESLUTA ATT LIDIJAS SKÖNLITTERÄRA RÖST SKA CENSURERAS I KLASSRUMMET, DET STÖRANDE ELEMENTET ELIMINERAS, Lidija får inte lämna in handledningstext mer, så, nu kan KLASSEN FORTSÄTTA KONSENSUSKRAMAS OCH TA DÖD PÅ LITTERATUREN IGEN. Lärarna som meddelar Lidija att hon inte längre får lägga fram sina texter i klassen (och att de inte heller kan handleda hennes texter enskilt på skoltid – däremot erbjuder sig vissa lärare att göra det sen när skolan slutat, utanför skolan!) gör det tveklöst MYCKET OFRIVILLIGT OCH MOTVILLIGT, det ser jag, det är en SORGENS DAG, men det är det att I EGENSKAP AV LÄRARE MÅSTE DE TA ANSVAR FÖR SOCIALISERINGEN OCH DISCIPLINERINGEN AV DET STÖRANDE, OBEHAGLIGA, SUBVERSIVA, ÖVERSKRIDANDE, jag konstaterar: jag ska ALDRIG blir lärare, eftersom jag ÄLSKAR det störandeobehagligasubversivaöverskridande och HATAR socialiseringdisciplinering (men kanske borde jag snarare tänka: just därför ska jag bli lärare, för att GÖRA OM UNDERVISNINGEN I GRUNDEN, REVOLUTIONERA SKRIVARSKOLAN!), mina lärare lägger locket på nu, sopar under mattan, vilket inte är särskilt snyggt, en otroligt ytlig och destruktiv lösning: CENSUR, vi ska inte prata om projektet alls mer, samtidig, också jag fattar: helt meningslöst att i nuläget fortsätta DISKUTERA MITT PROJKET MED KLASSEN I KLASSEN, folk är alldeles för personligt berörda och klassrummet alldeles för litettrångt, för att vi ska kunna diskutera det mycket problematiska projektet på ett sofistikerat och vettigt sätt. Lärarna meddelar klassen: VI HAR BESTÄMT ATT INTE HANDLEDA LIDIJAS PROJEKT, och klassen ser genast gladare ut. Visst, detta tjänar klassrummet, men VAD GÖR DET MED LITTERATUREN NÄR DET RADIKALA, UTMANANDE OCH AVVIKANDE UTESTÄNGS FRÅN KLASSRUMMET, SOM PÅ EN SKRIVARSKOLA OCKSÅ ÄR DET SKAPANDE RUMMET??

Nej, jag tycker inte lärarna handlade rätt som FÖRBJÖD MIG ATT LÄMNA IN TEXT TILL DEN STORA SLUTHANDLEDNINGEN (för det är faktiskt bara den kvar nu – dock är det den absolut viktigaste handledningen på året, eftersom en då har möjlighet att lämna in stormanus), och ännu mer ynkligt av dem var att inte ens rakryggat kunna ställa sig upp i klassrummet och säga: okej, Lidija ska inte lämna fram sin text till sluthandledningen i storgrupp, eftersom vissa männsikor känner sig obekväma med det, men nån av oss lärare kommer dock att handleda Lidijas text enskilt, för vi tror på den som litteratur, och vi skulle ALDRIG KOMMA PÅ TANKEN ATT CENSURERA EN ELEV! men ynkligast av allt är dock detta: i samma veva som det bestäms att Lidija inte ska få lägga fram sina texter mer, så försvinner också den (åtminstone från Lidijas sida) efterlängtade CENSURLEKTIONEN SPÅRLÖST FRÅN SCHEMAT – HUR FEGT ÄR INTE DET?? MEN SAMTIDIGT – handen på hjärtat – JAG VET INTE HUR DE SKULLE KUNNAT GÖRA ISTÄLLET, hade de verkligen något annat val än just detta fega och ynkliga och direkt litteraturfientliga: lägga locket på L:s projekt, sopa det under mattan, CENSURERA DET HELT OCH TOTALT I KLASSRUMMET? de sa också flera gånger till mig: det är inte ditt fel, utan den sociala situationen i klassen som urartat, och vi måste göra såhär för att flytta uppmärksamheten från dig och ditt projekt tillbaka till oss och lektionerna ... och, visst, en kan väl säga att DE RÄDDADE KLASSEN FRÅN ETT TOTALT KLASSKRASCHHAVERI, MEN VARDETVERKLIGEN VARDETVERKLIGEN VARDETVERKLIGEN NÖDVÄNDIGT ATT CENSURERA MITT PROJEKT?? Jag kommer slutligen fram till: NEJ. Jag frågar mig: hur hade jag gjort som lärare? Såhär: jag hade TAGIT ANSVAR FÖR ATT FÖRBEREDA KLASSEN FÖR PROJEKT AV DET SLAGET, gjort mitt bästa för att lära eleverna hur en kan LÄSA OCH DISKUTERA PROJEKT AV DET SLAGET PÅ ETT LITTERÄRT OCH INTELLIGENT SÄTT. Istället för att försöka socialisera och disciplinera det som absolut inte vill socialiseras och disciplineras och slutligen därför tvingas utesluta det ur det sociala och disciplinerade klassrummet, hade jag alltså försökt VIDGA DETTA KLASSRUM, HÖJA TAKET, GÖRA DET OTILLÅTNA (det associala och odisciplinerade) TILLÅTET, jag hade helt enkelt GJORT MITT ABSOLUT BÄSTA FÖR ATT GÖRA KLASSEN MOTTAGLIGT FÖR L:S PROJEKT, eftersom L:s projekt – tro det eller ej! – faktiskt kan BERIKA KLASSEN! Därmed hade jag vidgat litteraturen lite, istället för att som mina lärare begränsa den, och för mig hade detta varit av yttersta vikt för att kunna FORTSÄTTA SE MIG SJÄLV I ÖGONEN SOM LITTERÄR, SKAPANDE MÄNNISKA, inte bara som lärare i ordets mest konventionella och banala betydelse. Givetvis hade jag i egenskap av handledare på handledningssamtalet av ett sådant projekt sett till att samtalet haft en mycket problematiserande och kritisk inriktning, men på en hög litterär och social nivå, inte en där deltagarna uppför sig som barnrumpor som känner sig personligt förorättade av allt och inget och tjuter högt innan de hinner tänka.

Mitt projekt handlett i storgrupp i klassrummet hade – om det i förväg förberetts väl av lärarna och eleverna öppnat sina allra proffsigaste sinnen – kunnat ge upphov till en MYCKET INTRESSANT DISKUSSION OM LITTERÄRA SPÖRSMÅL SOM LIGGER SÅ MYCKET I TIDEN att ingen av oss som är eller planerar att vara verksam på det litterära fältet kommer undan dem. Jag pratar givetvis om FÖRHÅLLANDET FAKTA-FIKTION OCH FÖRHÅLLANDET ESTETIK-ETIK, OCH FÖRHÅLLANDET MELLAN DESSA. Biskops-arnarna missade en unik möjlighet att redan på utbildningen FULLT UT FÅ DELTA I OCH DISKUTERA DETTA PÅ EXTREMT NÄRA HÅLL (därmed missade de också möjligheten att på ett genomgripande sätt kunna påverka mitt projekts innehåll). Men det är väl just det som är problemet: ALLDELES FÖR NÄRA HÅLL. Lyssna, vi tycker det du gör är otroligt spännande och intresserar oss mycket för det, men vill bara FÅ DET SERVERAT OCH AVNJUTA DET PÅ EXTREMT STORT AVSTÅND, MED DE EGNA ARSLENA I SÄKRASTE SÄKERHET! fortsätt gärna skriva om andra som vi inte känner, då tycker vi aldrig att det du gör är särskilt omoraliskt och farligt, BARA INTE ETT ORD OM OSS, för då blir det genast jätteomoraliskt och jättefarligt! Den inställningen har många, och visst, det är en väldigt mänsklig reaktion, jag förstår ...

KLARGÖRANDE: JAG HAR ALDRIG OCH SKULLE ALDRIG SKRIVA NÅGOT SOM VERKLIGEN KAN SKADA NÅGON, vet att jag ovan formulerat mig som att jag har det och skulle kunna det, men det måste härledas till min förkärlek för hyperbolen och andra våldsamma, målande, galna litterära uttryck ... visst, jag har skrivit saker som kan såra folk, dvs. göra de ledsna (t.ex. X är ful och dum) och saker som kan förstöra och redan har förstört mina relationer till folk (t.ex. när jag skriver om mig, mina relationer, partners och vänner på ett sätt som de inte känner sig bekväma med), MEN DET ÄR SMÅPOTATIS PÅ SKADESKALAN, ALDRIG NÅT SOM VERKLIGEN SKULLE KUNNA SKADA NÅN PÅ RIKTIGT SÅKLART, några av mina texter finns på nätet, googla och läs gärna ... för ibland när jag talar om mitt skrivande talar jag liksom fel om det ... vet inte ... hursomhelst: ha gärna en eller flera skönlitterär texter ur projektet framför ögonen när du läser denna text, för att liksom kunna bilda dig en egen uppfattning om vad det gäller ... Jag är definitivt inte heller ute efter att göra folk ledsna och få dem att må dåligt, men jag har (för tillfället?) BEHOV ATT SKRIVA EXTREMT SJÄLVUTLÄMNANDE, UPPRIKTIGT, VANSINNIGT OCH LIDELSEFULLT, SKRIVA 100 PROCENT PÅ MITT SÄTT INTE PÅ NÅGON ANNANS ... men jag skriver som sagt mest om mig själv, och skriver jag om andra är det ofta väldigt fint, kärleksfullt och respektfullt ... hyser jag inte sådana känslor mot folk, utan de motsatta, så undviker jag ofta att skriva om dem, för att skydda dem ... fast ofta är jag också alldeles för förbannad för att lägga band på mig ... DET ÄR FETT SVÅRT ATT FORMULERA SIG KRING SITT SKRIVANDE! och egentligen borde jag kanske låta bli ... men det känns också väldigt viktigt för mig, för att försöka få klarhet i vad jag gör och kanske också lite hjälp från er andra ... Hursomhelst: kanske borde jag fingera namnen på alla människor som förekommer i projektet ... VAD TYCKER DU?

ANGÅENDE LÄRARNAS BESLUT IGEN: det som är tydligast och som stör mig mest är alltså detta att de PRIORITERADE SOCIALISERING OCH DISCIPLINERING FRAMFÖR LITTERÄRT UTFORSKANDE. Jag undrar: är detta generellt fallet med skrivarskolor? och hur negativt påverkar det i så fall inte litteraturen som skapas på dessa platser och författare som formas där? Det är OHYGGLIGT FEL om en under sin konstnärliga utbildning inte hämningslöst får hänge sig åt de mest udda litterära experimenten, utan måste begränsa sig med hänsyn till det litterära kotteriet – för vad sänder det för signaler till oss blivande författare? Jag föreslog lärarna att skriva på hemsidan åt nästa kull hoppfulla sökare att HÄR PÅ BISKOPS-ARNÖS FÖRFATTARSKOLA ÄR DET FÖRBJUDET ATT SKRIVA AUTOFIKTION, DOKUFIKTION OCH ALLT ANNAT SOM BEFINNER SIG I GRÄNSLANDET MELLAN FAKTA OCH FIKTION OM DET KAN KOMMA ATT INBEGRIPA DEN HELIGA BISKOPS-ARNÖ KLASSEN SOM VI HÄR KRÄVER HÅLLS INTAKT HELIG I VÅTT OCH TORRT, men det vill de såklart inte, för den bilden vill de förstås inte ge av sig själva och skolan, men det är också oschysst att inte vara ärlig från början, folk ska veta vad de söker till. Om skrivarskolor generellt ska ägna sig åt att socialisera och disciplinera vilda och bångstyriga litteratursjälar som vägrar hålla de litterära kotterierna för heliga, så GÖR DE LITTERATUREN EN OTJÄNST, och då tycker jag att de gott kan LÄGGAS NER! Men det kanske bara är Biskops-Arnö?

Det finns så mycket att säga om den här situationen att jag storknar, den tål att nyanseras och problematiseras i all evighet, vilket jag inte har tid med här (alldeles för lång och tidskrävande text redan!), det är nog också bra att ha en viss distans till det som skett om en ska säga något vettigt om det, vilket jag definitivt inte har i nuläget, men när skolan slutat, Biskops-Arnö känns mer avlägset och det känns lugnare och klarare i mig, så ska jag försöka skriva utförligare och komplexare om den här oerhört delikata situation i min ”bok”, utifrån de kladdanteckningar som redan nu utgör en provisorisk del 4 ... men just nu är jag alldeles för ledsen och rasande över ALLT SOM HÄNT (både från mitt håll och från deras) för att kunna nyansera och problematisera konflikten så som den kräver ... fast ja, även i ”boken” kommer jag förstås att skriva om den HYPERSUBJEKTIVT, men skönlitteratur tillåter ju alltid en mycket högre grad av nyansering, problematisering och inte minst AMBIVALENS än sån här text (även om det finns här också i texten som helhet), kanske ska jag där lägga tyngdpunkten på att fråga mig vilka som är de DJUPASTE DRIVKRAFTERNA TILL ATT JAG GÖR DET JAG GÖR ... (finns redan i denna text, men i en mer skönlitterär text kan jag gräva ännu djupare i det). Så, väl medveten om att detta är en oerhört svår och komplex situation som bör berättas, granskas, analyseras och diskuteras från många olika perspektiv för att komma till sin rätt, vill jag HÄR&NU ändå avsluta detta avsnitt med några väldigt direkta frågor och åsikter som jag behöver ge utlopp för NU: får lärare göra såhär, SÄRBEHANDLA OCH CENSURERA en elev i klassen? om jag bryter mot lagar och regler så varsegod – polisanmäl mig och släng ut mig ur skolan! men bryter jag inte mot lagar och regler, så har ni väl INGEN RÄTT ATT CENSURERA OCH SÄRBEHANDLA MIG?! Det är ett STORT PROBLEM om en på en så pass avancerad konstnärlig skrivarskola som Biskops-Arnö inte får utforska litteraturens alla skrymslen och vrår, det är ett STORT PROBLEM om en på en så pass högt hållen författarutbildning som Biskops-Arnö ska bli stoppad för att en INTE HAR NÅGON LUST ATT KONSENSUSA OCH MYSPYSA MED KLASSEN. Ska lärare på skrivarskolor verkligen hantera uppstudsiga, eldiga, varmblodiga, kompromisslösa LITTERATURKRIGARE, som vägrar rätta sig efter de gränser folk vanligtvis sätter upp, genom censur? är det inte just sådana elever ni söker, kära lärare? se till att inte förlora dem i så fall! (och tänk inte: de klarar sig ändå själva! för det gör jag inte ... Biskops-Arnö gav mig ett sociolitterärt sammanhang som jag aldrig haft innan och som gjorde susen för min utveckling och mitt skrivande ... sen sabbade jag ju själv mina sociala relationer på skolan, vilket var JÄVLIGT SYND ... men jag vill och behöver ändå vara kvar vid skolan ett år till (på påbyggnadskursen) tills detta terapiprojekt är slutfört ... inte för att skriva om er, jag är alldeles för rastlös för att fortsätta med det ... utan för att slippa JÄVLA ENSAMHET, ISOLERING, INSKRÄNKTHET OCH UTANFÖRSKAP IGEN!) ni ska väl sträva efter att höja nivån på skrivarutbildningen, inte sänka den PANNKAKA?! Sara och Lyra, ni skriver om undervisningen och klassrumssituationen: Uppföra något och uppför dig, det är vad rummet kräver och önskar. Minnesmärken och socialt liv, disciplinering av beteenden. Skriv: Världsbildarbete. Kan undervisningen ske och klassrummet fungera på annat sätt än genom socialisering och disciplinering av det avvikande? hur i så fall? dessutom: vad är er inställning till hela den här situationen som jag berättat om? hur skulle ni hanterat den? du Sara som är skrivarkurslärare, vad säger du?

Vem har rätt, vem har fel? Jag tänker att konflikten är så komplicerad och komplex att det inte finns något definitivt svar på den frågan, utan bara olika hållningar ... och jag tänker vidare att det är just därför som den här Biskops-Arnö konflikten är så spännande, angelägen och användbar att skriva och diskutera om. MEN: jag tror att det är hög tid att diskussionen och några texter (se på nätet, t.ex. i nättidskrifterna fikssion och LÄCKER) flyttar ut från det lillalilla Biskops-Arnö klassrummet, där det är så infekterat och sårigt och censurigt och obehagligt att jag inte har någon lust att gå dit längre, till DEN STÖRRE LITTERÄRA OFFENTLIGHETEN. Ja, jag är anspråksfull, pinsam, alldeles för frispråkig och helt utan fallskärm. Men för mig är detta enda vägen att gå, för jag är inte intresserad av att bråka med klassen eller att gå vidare med detta juridiskt, utan det som intresserar mig (VERKLIGEN INTRESSERAR MIG) är istället: vad får litteraturen göra och vad får inte litteraturen göra? vilka får skriva och vilka får inte skriva? vilka får skrivas om och vilka får inte skrivas om? får jag komma in som jag är eller måste jag förändra mig för att passa in i den SVENSKA LITTERATURVÄRLDEN? finns det något rätt eller fel i denna konflikt, eller är det diskutabelt? hur kan vi diskutera det här på ett för alla fruktbart och givande sätt? 

Jag prövar nu att TA UT DET HÄR SAMTALET FRÅN BISKOPS-ARNÖ ANKDAMMEN MED DET EXTREMT LÅGA TAKET TILL DEN STÖRRE LITTERATURVÄRLDEN: SVERIGES LITTERÄRA OFFENTLIGHET! Undrar: hur mycket liknar dessa platser varandra? Skulle KÄRA KLASSEN vilja vara vänlig och delta i denna mer offentliga och luftiga diskussion som jag här försöker tutta igång? Det skulle glädja mig mycket till skillnad från det skitsnackande, baktal och lögn som nu äger rum bakom lyckta dörrar på rum och pentryn med käft och mage fulla av alkohol. Och LÄRARNA GIVETVIS, och ALLA ALLA ANDRA.


HUR JAG HANTERAR ATT JAG OGILLAR DET JAG SKRIVER – OLIKA METODER (OBS! EJ FULLSTÄNDIG FÖRTECKNING):

Hur har du arbetat, resonerat och rensat och varför? frågar ni.

1)   Oftast rensar jag nästan inte alls, dvs. det som kommer ur min penna hamnar också i ”boken” (eller tidskriften). Ni skriver (men problematiserar sen också) att det en ogillar vill en kasta över bord, göra rent. Som jag varit inne på: just för att den tendensen finns så starkt hos mig, så är jag JÄTTERÄDD för att kasta över bord överhuvudtaget, så lätt då att kasta allt eller alldeles för mycket överbord, texten som blir kvar: mycket tunn, ett stumt skelett, tveklöst sämre än denna SVULSTIGA SPYASÖRJA som nu väller ur mig! Nu är mina texter storatjockasvällandepinsammafula, och jag SKÄMS VERKLIGEN för dem, men de får vara så, för det är FARLIGT ATT RENSA, både texterna och jag försvinner ... Jag lägger ofta till, men tar sällan bort.

2)   FAST: projektets del 4 som jag alltså just nu håller på att skriva en första rårusa kladdversion på, planerar jag att i sommar rensa i rensa i rensa i och skära av skära av skära av och skriva om skriva om skriva om, och det ska bli MYCKET SKÖNT, och jag tror att jag kan hantera det utan att texten blir anorektisk torr platt, för i nuläget är det en så JÄVLAFET&RÖRIG&KLADDIG&SLARVIG&OLITTERÄR&FUL&DUM&INTE
MINSTFARLIGTEXT att det helt enkelt  MÅSTE GÖRAS! Det är viktigt att variera sig i sitt skrivande, inte ha som en jävla stel dogm hur-jag-skriver! Ibland måste en rensa, ibland är det helt nödvändigt att rensa, och då gör jag det såklart.

3)   MEN, VET! att hur jag än gör så TYGLAR, KONTROLLERAR jag alltid mina texter starkt, GENOMARBETAR GENOMARBETAR (detta började jag med efter att Spegelboken kommit ut och jag insåg att det faktiskt finns folk som verkligen läser det en skriver ...), jag är medveten om varje ord, varje ord har sin plats och mening för mig, VÄRSTA KONTROLLFREAKPERFEKTIONISTPEDANTTANTEN faktiskt! Jag tänker: ju starkare en kraft/tendens finns i en text (t.ex. det otyglade, vilda, massiva, översvämmande, kladdiga, emotionella) desto mer måste där också finnas en, gärna flera, motsatta krafter/tendenser (t.ex. det tyglade, kontrollerade, strama, tillbakahållna, rena, intellektuella), alltid minst två krafter, helst fler, som drar texten åt olika håll=MER SPÄNNANDE TEXT!


KAN INTE LÄMNA ATT TÄNKA I DEN BANAN (JAG MOT VÄRLDEN) – OM VIKTEN AV ATT HELA TIDEN BYTA BANOR

Ni talar om att stå kvar med en enda frusen min, att stå emot systemet, att förskjuta gränser med fastfrusen förtvivlan, ni skriver: Åh, så det tycks återkomma, det där, kan inte lämna att tänka i den banan. Vissa saker, att skriva om dem blir att konstatera dem. Hålla sig arg, hålla sig envis, hålla ut. Då blir stirrandet och resterna och vägrandet möjligt att se som För mycket, för överdrivet. För att det håller på för länge. Att det är det enda möjliga. Blir orimligt i någons ögon. Varför går du inte bara hem, typ. Nej, aldrig..

Precis som med JÄTTEJAGET så identifierar jag mig fullständigt med det ni här säger – denna figur som är så styvnackad så envis så egensinnig är ju jag – och just därför känner jag ett överväldigande behov att ta avstånd från det samma, det blir för lätt annars, måste välja den svårare vägen ... ATT STÅ KRAMPAD EMOT SYSTEMET, JAG MOT VÄRLDEN, till slut inser en: MÅSTE BYTA BANA! Jag är övertygad om: det finnas andra vägar, där en både kan stå emot och följa med, vara jag och anpassa mig till andra, hata och älska samtidigt ... jag tänker att jag måste utforska dessa andra vägar i mitt livskrivande/skrivlevande: JAG MÅSTE TÄNKA I ANDRA BANOR, VARA I ANDRA BANOR, JAG MÅSTE SKRIVA I ANDRA BANOR, FÅR ALDRIG ALDRIG STELNA I EN BANA där jag bara håller, hatar. I längden finns inget skrivande utifrån en sån position, skrivandet stelnar, blir krampaktigt, t.o.m. DESTRUKTIVT ...

Varför går du inte bara hem? Nej, aldrig. Men kanske behöver jag heller inte från första början uppträda på ett sånt sätt, försätta mig i en sån situation, att folk ber mig DRA (nu låter jag som min mamma!). Ibland MÅSTE en, jag gör oftast, men jag tror som sagt: det finns ANDRA VÄGAR, VARANDEN, UPPTRÄDANDEN, som kan vara bättre, mer givande! Är jag tråkig och okonstnärlig nu? Nej, jag försöker bara tänka på ett annat sätt än jag vanligtvis gör, ty, det är VIKTIGT, jag vill lyfta fram MITT EGET ANSVAR, FÖRFATTARENS EGET ANSVAR: jag bör omarbeta mitt projekt utifrån en eget-ansvar-logik ...

Vill jag mogna, bli vuxen? Hur mogen, vuxen vill jag bli? När blir det mogna, vuxna en fara för det litterära skapandet?

I vilket fall som helst: som skrivande människa är det jätteviktigt att en hela tiden byter varabanor, tankebanor, skrivbanor, annars blir en ensidig, manisk, upprepar sig, EN PROPP I DÖRRHÅLET, skitjobbigt, jättetråkigt, läsarna orkar inte med ett författarskap som stagnerat, KRAMPFÖRFATTARE, och värre är: författaren kan knappast i längden orka med sig själv och sina texter i den här situationen (i den STYVNACKADE ENSAMHETEN) och då är risken stor att hen börjar HATA SIG SJÄLV, HATA SIG SJÄLV RIKTIGT HÅRT, detta hat som förut var vänt utåt vänds nu inåt, ber sig själv att gå hem, men hen kan omöjligt gå ifrån sig själv, och pallar heller inte att stanna med sig själv ... VAD GÖR EN DÅ?? Författaren får aldrig tillåta sig att komma dit, det förstör människan och texten, BYT BANA INNAN!


SPEGELBÖCKER, SPEGELBÖCKER, SPEGELBÖCKER – DET ENDA JAG KAN?

Jag kan säga detta om genomskinlighet och speglingar: för den som träder in i språket med oklar subjektsstatus kommer alla försök att överskrida sin rörelsefrihet att producera en självreflektion. Arbeten som angriper det normativa producerar kanske inte bara, men framförallt, en bild av angriparens annanhet. Det blir berättelser om mitt eget förvridna ansiktsuttryck; tillämpningen av självbiografin är en så uppenbar försvarsmekanism hos det hegemoniska att jag inte kan komma undan det ens i min egen självförståelse. Offer- eller andrahandsrollens rekursiva karaktär ligger i just detta: självspeglingen, självspeglingen.

Tack för ännu ett sanningens ord – jag kan åter igen identifiera mig totalt med det ni skriver. Min första bok heter Spegelboken Porträtt av konstnärinnan som ung Berättelser ur dockskåpet, mitt andra manus som refuserades (och som istället troligtvis kommer ingå i sprängd kollektivt skriven form i projektet som jag nu arbetar på) heter PORR FÖR BILD18/maskad.jpg HJÄRTAHJÄRTAHJÄRTA!!! MITT LIV SOM MUN och projektet jag håller på med nu har alltså arbetstiteln Kliv i vidunderligt glidande liv! Terapiroman – hur uppenbart som helst: alla mina arbeten hittills är självspeglingar: speglingar av min oklara subjetsstatus, min annanhet, mitt eget förvridna ansiktsuttryck, min offer- eller andrahandsroll i den svenska litteraturvärlden som jag nu befinner mig i ...

Låter det patetiskt, grovt, förenklat? JA. Men kan du förneka att det jag säger samtidigt är sant? NEJ. Just det.

Ska jag då i hela mitt liv skriva SPEGELBÖCKER, skriva SPEGELBÖCKER om MIN ANNANHET tills jag dör?? Jag vet inte, skulle inte vilja det, skulle vilja bevisa för ER LITTERATURSVERIGE att jag också är förmögen att skriva annat, varför inte RIKTIG FIKTION, berättelser där en glömmer sig själv till förmån för DEN STORA KONSTEN en är i färd med att skapa, ANVÄND DIN FANTASI och glöm att du är kvinna, invandrare, arbetarklass, skevt sexuellt lagd! KAN DU INTE ÖVERSKRIDA DITT EGET JAG, DIN EGEN IDENTITET, LIDIJA?? Jo, det är ju just det jag försöker göra: för den som träder in i språket med oklar subjektsstatus kommer alla försök att överskrida sin rörelsefrihet att producera en självreflektion. Jag kan inte rå för att jag skriver som jag gör! Tillämpningen av självbiografin är en så uppenbar försvarsmekanism hos det hegemoniska att jag inte kan komma undan det ens i min egen självförståelse.

Jag måste skriva som jag måste skriva! Eller tror du verkligen att någon människa frivilligt skriver SKITJOBBIGA SJÄLVBIOGRAFIER av det slaget jag gör? Vem vill frivilligt uppfattas som självupptagen, pinsam, löjeväckande, galen, dålig människa? Vem berättar frivilligt om sitt fula tryne speglat i andra människor? Saken är: JAG MÅSTE VARA ÄKTA, SANN MOT MIG SJÄLV OCH LITTERATUREN! det är bäst att skriva utifrån den en är, om det som kommer till en naturligt, det en verkligen har behov att skriva, inte försöka vara någon annan och skriva enligt litterära ideal som är en avlägsna. (Detta är förstås en oerhört banaliserad sanning, men för mig är det trots allt mycket sant och givande att tänka så i den skrivande praktiken.) Samtidigt: en förändras också med tiden, så förhoppningsvis kommer jag inte hela livet vara DEN ANDRA SOM BLOTTAR MIN ANNANHET I SPEGELBÖCKER, förhoppningsvis kommer samhället och kulturen vi lever i att förändras så att jag inte längre har behov att vara DEN ANDRA SOM BLOTTAR MIN ANNANHET I SPEGELBÖCKER, förhoppningsvis kommer jag att förändras så att jag kan släppa lite på det ... Men kanske kommer jag trots att jag bättre smälter in att ha detta behov att skriva självbiografier ... Viktigt att säga om självbiografier/SPEGELBÖCKER: det är absolut inte det att de saknar intresse för andra människor och världen, men använder just jaget på ett mycket direkt och stort sätt för att närma sig andra människor och världen, lära känna dem, uppleva dem ... och lyckas de kan det vara otroligt starkt, mäktigt, äkta, fantastiskt, kan det BRINNA AV LIV!

Jag tror tyvärr: hela livet kommer jag på ett eller annat sätt skriva självreflektioner, för jag är för mycket i mitt jag, för starkt i livet (hur mycket jag än försöker hålla mig borta från livet ...), saknar distans och reservation totalt. Men min ambition är också att på olika sätt överskrida självbiografin: genom att arbeta även mycket med formen, språket, det politiska, det performativa, fiktionen – helt enkelt för att det är roligare och relevantare då. Jag är inte intresserad av att skriva dagbok för mig själv.


GÅ DIN VÄG ELLER GÅ DIN EGEN VÄG! SÅKLART GÅR JAG MIN EGEN VÄG!

Ni skriver om hur samtidigt både nära och långt ifrån varandra de två uppmaningarna Gå din väg eller Gå din egen väg ligger: det ena är avvisandet, det andra är det upphöjda, just intill varandra. Jag är OTROLIGT rädd för att bli avvisad (det värsta jag vet), samtidigt försätter jag mig ständigt i situationer, beter mig på sätt, där jag riskerar att bli avvisad, blir också ofta avvisad. T.ex. när jag skriver patologiskt besatt litteratur om mina älsklingar och skickar texterna till dem och plötsligt droppar att jag tänker publicera ALLT, t.ex. när jag bjuder in massa människor att bidra med egna texter etc. till sprängningen av min refuserade diktsamling som jag egentligen störtskäms för och inte vill att någon ska se, t.ex. genom att skriva äckliga, motbjudande, banala, pinsamma för-mycket-texter som ingen vill läsa, ingen vill ha ... Men samtidigt: just detta att ständigt befinna mig PÅ GRÄNSEN TILL AVVISANDET ger mig en känsla av upphöjdhet ... jag är egen, speciell ... går min egen väg ...

Jag pendlar dramatiskt mellan att vilja min väg (hem, bort, avlägsna mig, försvinna) och att vilja gå min egen väg (göra exakt min grej fullt ut), jag gör oftast (på senare tid enbart) det senare, men det första finns hela tiden latent och hotar att slå ut ... Det är som att jag samtidigt hör båda uppmaningarna skrikas i mitt öra: Gå din väg eller Gå din egen väg! och jag väljer alltså att gå min egen väg. Men detta innebär samtidigt ofrånkomligen att jag blir uppstudsig, oanpassad, ohyfsad, ja, jobbig att ha att göra med, att människor avvisar. Men samtidigt: om jag inte går min egen väg, så kommer ni ändå att avvisa, ni kommer säga: DU HAR INGET ATT KOMMA MED, GÅ DIN VÄG! Antingen gör jag det jag gör eller så finns jag överhuvudtaget inte. När det kommer till kritan så landar jag i DET ENDA MÖJLIGA (hur kompromisslöst och obarmhärtigt det än kan vara): ATT GÅ MIN EGEN VÄG!

Jag funderar länge på om det finns någon tredje väg, en gyllene medelväg mellan Gå din väg eller Gå din egen väg, men kommer fram till, nej, inte i konsten. Här gäller: antingen stiga av åt sidan helt eller göra exakt sin grej helt. Därför gör jag EXAKT MIN GREJ, sätter ALLT på spel, ALLT ELLER INGET, vinna eller förlora. HÄNGER MIG TOTALT, som alltid. Chansen finns att jag gör något verkligt viktigt, risken finns att jag inte gör det och FALLER FRITT FALL. Att levaskriva är PÅ RIKTIGT, ÄR 100 PROCENT, ÄR BLODIGT ALLVAR, ÄR PASSIONLIDELSERUS, ÄR GLÄDJELYCKAKÄRLEK, ÄR SMÄRTA OCH STOR FARA. För mig finns inget annat sätt att göra det på.



Lidija Praizovic | vill hylla sin finfina familj, sina få goda vänner och allra mest sina seriösa och smarta motståndare. Vill såga sig själv, sitt projekt, inte minst den här texten, men också likgiltighet och lättskrämda själar.

Den här texten skrevs i affekt i april/maj. Vad har hänt sen dess? I början av juni fick jag reda på att jag kommit in på till Biskops-Arnös författarskolas påbyggnadsår. I juli/augusti bestämde jag mig för att det är fel att skriva ut folks riktiga namn. Tack alla som gjorde motstånd och sa ifrån. I nuläget söker jag efter ett annat sätt att skriva på. Om du vill komma i direkt kontakt med mig kan du mejla till likilele@hotmail.com.

 


BILD18/kartanmini.gif




de omojliga rummen