BILD18/litteraturvarlden.gif
Lyssna! [ uppläsare: Helene Ringberg]
Om litteraturvärlden


Någon gång i datorernas barndom råkade Jan Myrdal undslippa sig att han skrivit en hel roman på sin (förmodligen gigantiska) IBM-maskin, och sedan raderat den. Det väckte en viss bestörtning på kultursidorna: ”Så får man väl inte göra!” Diverse experter – de hade ännu inte reducerats till nördar – framträdde och förklarade sig beredda att dyka ner i datorns okända innanmäte och medelst esoteriska ritualer, dem ingen annan kunde förstå, återbörda den förlorade texten till mänskligheten.

Franz Kafka hade beordrat sin vän Max Brod att förstöra alla hans opublicerade manuskript efter hans död. Det gjorde nu vännen inte, utan såg i stället till att de blev utgivna; det är därför vi har tillgång till verk som Processen och Slottet.

Vad vi ser här är hur Litteraturvärlden lägger beslag på författarens verk, eller försöker göra det, och anser sig ha större äganderätt till dem än författaren själv.

Vad menar vi då med ”Litteraturvärlden”?           

Varje verk skrivs i ett sammanhang som bl a består av platser (förlag, massmedia, bibliotek, bokhandlare etc), aktörer (skribenter, kritiker, forskare, förläggare etc), men också av svårgripbara storheter som ”det offentliga samtalet”. Vi kan kalla detta för Litteraturvärlden. Det är knappast möjligt, och föga givande, att göra en komplett redovisning av den; i stället vill jag visa på några av dess mekanismer.

I det ögonblick då verket publiceras utplånas författaren och kvar finns endast Författaren. Det visar sig bland annat i att även om författaren är död sedan länge, lever ändå Författaren kvar. Det är t ex fullt möjligt att skriva en text som inleds med orden: ”Vergilius är en författare som ofta...” som vore han alltjämt en levande person. Däremot blir det en smula underligt (för att inte säga spöklikt) om jag skulle säga: ”Min morfar har gigantiska polisonger”, eftersom han är död sedan många år. (De var verkligen nästan osannolika; som stora raggsockor längs kinderna.) Det vill säga, den kroppsligen en gång existerande författaren Vergilius är lika död som min morfar, medan Författaren Vergilius kan hållas vid liv av Litteraturvärlden så länge den önskar.

Så länge författaren sitter okänd och plitar på sitt mästerverk finns ännu inget för Litteraturvärlden att hugga tag i. Däremot finns förstås alltid risken att författaren börjar betrakta sig som Författare, dvs föregriper sitt försvinnande in i Litteraturvärlden. Ibland sker det redan i samma stund som författaren skriver de första orden i sitt verk. Det kan få tragiska konsekvenser – Författaren drivs förmodligen inte av samma inspiration som författaren, och texten blir ett beställningsverk, tillkommet för att uppfylla den stackars författarens föreställning om vad Författaren borde skriva, eller, vilket är samma sak, Författarens antagande om vad Litteraturvärlden vill ha.

Den här tragiken är förstås inte ofrånkomlig; det finns gott om författare som lever och skriver väl, trots att de samtidigt existerar som Författare. På något sätt har de lyckats bevara sig själva och distanserat sig från Författaren. Dock nås vi då och då av rapporter (ofta postuma) om författare som ständigt tvingats kämpa mot Författarens förväntningar, som bedövat sig ”med vin, poesi eller med dygd”, och som i en del fall till sist gett upp, antingen genom att själva avliva sig för att texterna ska få leva (Karin Boye, Stig Dagerman), eller genom att helt överlämna sig i Litteraturvärldens våld och bara skriva det förväntade.

Det är nu inget förkastligt i sig med att uppfylla läsarnas förväntningar; tvärtom är det en högst naturlig trygghetsmetod – tänk bara på barnet som vill höra samma godnattsaga kväll efter kväll. Däremot får den sortens författarskap sällan särskilt högt litterärt värde, eller så fördunklas det litterära värdet så småningom av igenkännandet. Lägg märke till att Litteraturvärldens krav inte är detsamma som marknadens krav, även om det ofta är så. Man kan skriva för att få en viss del av Litteraturvärldens belöningar utan att vara särskilt marknadsmässig, exempelvis som akademiker.

En annan strategi har varit att helt sonika gömma undan författaren för världen, att likt Greta Garbo vägra att existera på andras villkor. B. Traven, J.D. Salinger och Thomas Pynchon är bland de mest kända. De är inte så många eftersom anonymiteten lätt medför ekonomiska risker, medan frestelsen att dansa efter Litteraturvärldens pipa gärna lönas med uppmärksamhet, bekräftelse, penningar och makt samt framgång hos det motsatta könet.

Detta åskådliggörs ofta tydligt i författarintervjuer i massmedia. Somliga författare gör sitt bästa för att reducera sig: ”Jag har ju bara skrivit som det är...”, medan andra går in i rollen som Författare med hull och hår, med svar på alla frågor, åsikter om allt, visar upp sitt hem, sin hund och sin partner, matlagning i TV, högläsning i köpcentrum, egen stå-upp-show, allt vad Litteraturvärlden begär ställer de upp på.

Vart tar då själva litteraturen vägen? Det kusliga med Litteraturvärlden är att den blir en självgående institution som styrs av helt andra intressen än de litterära. Litteraturen reduceras till att bli den förevändning Litteraturvärlden använder för att behålla sin sociala position och försörja den majoritet av aktörer som är sekundära i förhållande till litteraturen. Det här är i och för sig inget annat än den vanliga följden av vårt ekonomiska system: den som får minst betalt för mjölken är bonden (för att inte tala om den stackars kossan!). Alla övriga intressenter som deltar i den fortsatta mjölkhanteringen tjänar mer. Det är därför de stora förlagen är rika, medan författarna är fattiga.

Må så vara, det behöver ju inte betyda att litteraturen påverkas, författaren kan ju skriva sina odödliga verk ändå, väl medveten om att vara underbetald, men likväl stolt över sin roll som grundvalen för hela Litteraturvärlden. Visst kan det förekomma, men är det en korrekt beskrivning av verkligheten? Bortsett från den ovan nämnda risken att författaren blir en Författare, dvs Litteraturvärldens lydiga apa, finns det inte också en risk att litteraturen som sådan, dess former, dess ämnen, dess strävan, styrs av Litteraturvärlden? Det som skrivs av Författare är förstås redan nedkastat i den grytan och bidrar till Litteraturvärldens bestånd, men finns det en mer subtil, ouppmärksammad, omedveten påverkan också på de författare som ännu inte blivit publicerade, eller på dem som lyckats bevara sin integritet?

Detta är sannerligen en svår fråga att besvara, ty allting skrivs ju i en kontext som i huvudsak är just Litteraturvärlden. Kan man tänka sig ett författarskap som inte är påverkat av detta sitt sammanhang? Naturligtvis inte, men varje försök till litterär förnyelse, varje (obegripligt) formexperiment, kan ses som protest mot Litteraturvärldens inflytande, som ett försök att skriva sig ut ur dess klor. Är det möjligt? Är det inte som att tala på ett självskapat språk, uppfunnet för att kunna gestalta vad vårt etablerade språk inte förmår uttrycka?

BILD18/dada.jpg

            [Ur Der Dada, nr 1, 1919]

Formulerat på det viset går det förstås inte att begripa. Men innan man gått så långt finns förstås mellanled, nästan begripliga antydningar om något annat som vi ännu inte har ord för, men kanske får så småningom. Till exempel så här:

När havet sig lägger i loj, loj, loj,
och solen i simmerisi,
då blir de små trollen så voj, voj, voj,
och fåglarna vimmerivi.
O, fjärrelimé, korimistig!!
- Begriper du det, är du listig!

[Hugo Hamilton, 1849-1928, kallad den svenska nonsenspoesins fader]

Snart nog blev förstås både dadaismen och H. Hamilton upphunna och uppslukade av Litteraturvärlden. Likväl är sådana försök förmodligen enda sättet att hålla litteraturen någorlunda fri från Litteraturvärldens påverkan – att springa fortare, hålla sig så långt framför att man behåller sin frihet, men inte längre bort än att människor alltjämt kan, om inte förstå, så åtminstone ana att det finns något ”bortom bergen, bortom blommorna och sången”. En litteratur utan ett (obegripligt) avant-garde är inget annat än en vacker gravsten över vad den en gång varit.

Vi kan lätt anknyta detta till nuets skeenden: När vår nya ”kulturminister” vill göra kulturarbetare till entreprenörer innebär det att hon tror att Litteraturvärlden och litteraturen är samma sak. Stöd till den förra antas vara stöd till den senare. Men då dröjer det heller inte länge förrän litteraturens mjölkkossa är död, och vad ska vi då leva av?




Elge Larsson
| är språkfascist (alt. surgubbe, alt. Besserwisser) och tycker folk som inte kan skilja på var och vart, eller som tycker att öppna upp är en rimlig konstruktion, saknar existensberättigande. De ska dö! Modern svensk litteratur läser jag inte eftersom den per definition är oläslig. Det har jag inga empiriska belägg för, alltså är det en fråga om tro, allltså kan det inte ifrågasättas. (NB: det är inte en trosfråga det får mig bara att tänka otuktigheter.) Naturligtvis bottnar det jag skriver i vanlig rejäl avundsjuka; jag vill också bli upptagen i Litteraturvärldens varma famn, bli rik och berömd och sexig.


BILD18/kartanmini.gif





de omojliga rummen