Diktsamtalsmaraton
Helene Rådberg & Jenny Tunedal



Från: Helene Rådberg
Till: Jenny Tunedal
Datum: 1 januari, 2011


Hej Jenny
 

På bokmässan 2009? hörde jag dig prata om och med Helena Eriksson och Johannes Anyuru med utgångspunkt i deras då senaste böcker. Känslan jag fick när jag satt där och lyssnade var att du bjöd in oss som fanns i rummet i ett samtal som öppnade ett sorts trevande, du öppnade en sorts osäkerhet och på samma gång säkerhet för vad språket bär och har möjlighet att bära.
 
Jag minns inte vad ni pratade om, men har det kvar som en känsla av rymd.
 
Jag vill börja det här mailsamtalet med dig utifrån en intervju med Heiner Müller som finns i ett gammalt nummer av Res Publica som damp ner i brevlådan för ett tag sedan (jag hade förstås beställt numret om vansinnet ). Den första rad jag läste var ”Jag är inte ansvarig för det jag skriver”. Jag kastade mig över intervjun. Müllers pragmatiska syn på skrivandet är mycket inspirerande, samtidigt som uttalandet också är mycket provocerande.
 
När jag skriver känner jag alltid ett så stort ansvar för att tala för kvinnorna inom vård och omsorg, som om jag hela tiden måste vara solidarisk med kvinnorna och samtidigt solidarisk med den kvinna jag var då.  
 
”Jag är inte ansvarig för det jag skriver.” Hur tänker du om ansvaret i förhållande till texten är min första fråga. Är det en kvinnlig position att ta ansvar medan mannen alltid varit fri att ”leka” för han är ju också en jävla mansgris i sina svar Müller och det är ju också något som lockar: att kunna vara grisig! går det att vara kvinnogris? Så då kom jag (osökt) in på manligt/kvinnligt…det var faktiskt något som sysselsatte mig efter Göteborg, skulle texterna ha upplevts på samma sätt om det varit Helena Eriksson som läst Anyurus text och tvärtom?
 
Åh! Det är så svårt att öppna ett samtal…
Det får vara trevande, måste vara trevande. 
 
/ varmt Helene





Från: Jenny Tunedal
Till: Helene Rådberg
Datum: 13 januari


hej helene,
 
jag börjar tydligen med att vara tyst. 
förlåt, ska försöka vara snabbare senare. 
har legat utslagen i influensa. min hjärna känns fortfarande helt vadderad med snö och snor,  försöker skriva något nu ändå. för jag vill verkligen gärna ha ett samtal med dig. 
 
frågan om ansvaret är svår. och enkel. 
jag tänker inte alls som müller. eller i alla fall inte såsom han säger det i den raden. 
ansvar och skrivande och läsande hänger tätt ihop för mig.
jag vet inte om det är för att jag är kvinna. 
 
själva ordet ansvar får mig faktiskt direkt att tänka på ett citat av inger christensen som jag ofta återkommer till: 
 
”Det är bara på ytan det betyder litteratur, i verkligheten betyder det också ansvar; också ett ansvar för att säga sanningen, som kan definieras som något i riktning mot att kalla tingen vid deras rätta namn”
 
jag tycker mycket om det. tanken på litteraturen som ansvar. och ansvar som en möjlighet. att faktiskt säga någonting om världen i världen. 
 
att inte vara ansvarig, eller att i skrivandet gå in i en ansvarslös position, tror jag skulle vara helt ointressant för mig. frågor kring ansvar är en väldigt viktig och svår och avgörande del av skrivandet, på många sätt, även om de sällan finns där helt explicit och enkelt när jag skriver poesi. (men däremot när jag arbetar med litteraturkritik) att finna en form tycker jag exempelvis kan vara ett sätt att ta ansvar för texten. eller att komponera ett material. 
 
om jag ska tänka kring manliga och kvinnliga författarpositioner i relation till ansvar (vilket av någon anledning tar emot lite) tänker jag ofrånkomligen på författarmän som lars norén och karl ove knausgård, som båda skrivit böcker där de i mina ögon på olika sätt är oerhört taskiga mot sina barn.  jag tycker det är en sorts ”mansgrisande”, som i offentligheten verkar uppfattas som en modig litterär handling.  men inte något jag blir särskilt avundsjuk på (nu har jag inga barn att skriva om, men ändå).
 
jag vet inte om det går att vara ”kvinnogris”. eller det går ju, man kan ju göra sig helt blind för sina egna privilegier i den här världen och grisa loss på olika sätt i sin text även om man är kvinna.  men vill man det? eller går det att vara kvinnogris på något annat sätt? som gör en friare och vildare och mer lekfull?  kan du inte skriva mer om hur du tänker om det?
 
när jag läser dig är just solidariteten en så viktig litterär kraft. för mig är den definitivt en av de saker som gör din dikt så storslagen och viktig. lite så som solidariteten kan vara hos sonja åkesson, till exempel. något som är där och gör dikten levande, komplicerad, rörlig.  och jag tror att de flesta författare som betyder mycket för mig sysslar med en sorts litterärt ansvarstagande på olika nivåer.  
 
jag tror jag skulle vilja fråga dig – var och hur i texten tar du ansvar för kvinnorna, för dig som en av dem? jag ser ju att det är där, men när i skrivandet händer det, var är det förlagt någonstans för dig? går det att säga något om det? och – tycker du att ansvaret är betungande? är det ett måste eller en möjlighet eller båda? 
 
tänker på en författare som marguerite duras. som säger att det inte räcker med tanken och moralen,  som skriver om att slunga ut texten och nästan misshandla den. som skriver texter på avgrundens rand. i avgrunden. och, tycker jag, tar ansvar för det.  kanske är det superviktigt att närma sig gränsen för vad man tror att man kan ta ansvar för när man skriver? 
att vara där och tänja, tänka, sträcka sig själv och sin text.  det är något jag försökt göra i mitt skrivande på senare tid.  vet inte om jag lyckats, vare sig med tänjandet eller ansvaret. men själva försöket har varit viktigt tror jag. att osäkra någonting som har med mitt ansvar för min text och så klart också för en hel massa andra saker i världen att göra. 
  
skickar med ett christensen-citat till, ett som svindlar lite för mig, som jag ofta funderar på. och jag undrar hur du tänker om det här: 
 
”Det är inte tal om någon frihet, utan om att utvidga sin tolkning av denna bundenhet till den andre, till den andra människan eller de andra människorna i världen. I sin yttersta konsekvens handlar det om ett utvidgande av ansvaret till något som liknar det absurda, nämligen att alla och envar, men personligt, bär ansvaret för den enskilda förbrytelsen, även om den är begången av en fullkomligt främmande och annan person. 
Detta är varken praktik eller teori. Det är magi. Eller sagt med ett mindre belastat ord, det är stil.”
 
hur resonemanget landar i ”det är stil”. bara så? 
förstår du hur hon menar? 
 
jag är osäker. 
men vill gärna försöka. 
 
jt
 
p.s. frågan om johannes anyurus och helena erikssons dikter – jag tänker att svaret är ja, men är lite osäker på vad det innebär. 
p.p.s. kanske för många och för jobbiga frågor här, men välj någon eller börja om. när jag tänker blir det frågor, märker jag. d.s.
 



Från: Helene Rådberg
Till: Jenny Tunedal
Datum: 17 januari


Jenny! Tack för ditt svar, det gör mig alldeles yr i huvudet av tankar
bra!bra  jag har nog gjort minst tio utkast till svar för att försöka få ihop allt det öppnade, bara citatet  från Duras…att slunga ut texten och misshandla den, jag börjar direkt fundera på vad det skulle kunna betyda i förhållande till mitt eget skrivande att slunga ut texten och misshandla den
jag ser en centrifugal rörelse som för med sig yrsel
ett sorts kaos, att det ligger en sorts råhet där
det intresserar mig kaos och råhet
jag läste Duras på 80-talet, återkommer till Älskaren och filmen Hiroshima, mon amour och för inte så länge sedan läste jag Det är allt
vilka böcker menar du är hennes viktigaste
du skriver om att tänja, tänka, sträcka sig själv och sin text
kan du skriva mer om det, har det med duras-citatet att göra?
 
När det gäller ansvaret och griseriet så var det en impuls jag fick när jag läste det där gamla numret och stötte på Müller igen, jag sysslade med honom en hel del för massor av år sedan, var helt besatt av Einstürzende Neubautens bearbetning av Hamletmaskinen, råheten i berättelsen och tyskan och maskinmullret, nu letade jag efter den men hittar inte cdn, så tycker jag ofta att det är, minnet av något lever starkt ända till jag ska hitta ord och famlar
 
Griseriet blev en lekidé – en utmaning för mig att sätta emot strängheten och ansvaret – vad skulle hända om jag tillät mig mer ansvarslöshet och griseri, skulle jag tordas ge mig på ett kvinnligt (arbetarklass) jag på samma sätt som Johan Jönson gör med det manliga i Livdikt
att bryta sönder jaget till äckel och sönderfall och ömhet osv
jag avundas honom hans mod och djärvhet
när jag tänker på att attackera arbetskvinnan hamnar jag i förbud bundna i min kropp? det känns i varje fall som om förbudet sitter i kroppen
 
Jag har så lite att säga om min skrivprocess, vet så lite om den
när jag skrev ”det gula rummet” blev rimmen och ramsorna en väg in i min erfarenhet
de öppnade upp den text jag arbetade med, men länge höll jag emot, jag tror jag tyckte att det var för låga element att föra in i poesin, jag har också namn på barn med, som om hela erfarenheten av den sortens jobb jag haft är en för ”låg” erfarenhet, som om det stora nejet vibrerar ur kroppen in i språket
 
Det lever ett stort språkligt misslyckande i min erfarenhet, vi (omsorgs och vårdanställda) har protesterat men ingen har lyssnat, det är det rungande NEJET som jag delat/delar med de flesta svenska kvinnor (påstår jag) Det är en demokratisk kollaps att en så stor del av Sveriges befolkning ”skrivits ut” ur det samhälleliga samtalet, efter att varje politiker från vänster till höger för några år sedan klev fram och kallade sig feminist så skiter man nu högaktningsfullt i vad kvinnor erfar, jämställdheten har blivit en ickefråga
 
Den (kvinnliga) underordningen mal i mig, den är min motor precis som ansvaret och strängheten, jag lyssnade på programmen om Sonja Åkesson som gick på radion nyss, hon talade om hur hon arbetade med att få in barnen i Biafra i sin text, så inspirerande att höra henne prata om sitt skrivande jag tänker på att hon var inbjuden till Sandvikens järnverk för att skriva, måste leta upp de texterna igen
 
Jag blir så himla nyfiken på när du säger att det tar emot (lite) att tänka kring manliga och kvinnliga författarpositioner
skriv mer om det
som du märker är jag helt fast i det, inskolad i det
 
Och när det gäller mansgriseriet med att utlämna sina barn så tyckte jag att Heberlein också gjorde det i sin ”jag vill inte dö, jag vill bara inte leva”! usch! det är en så skarp gräns för mig, aldrig på bekostnad av barnen
 
och Christensencitaten kanske kan vi återkomma till dom
varmaste / Helene




Från: Jenny Tunedal
Till: Helene Rådberg
Datum: 23 januari


hej helene,
 
tack för ditt mail. det är för sent nu, jag ska åka mot mitt jobb kvart över sex imorgon bitti, 
men vill ändå börja på någon sorts svar. haspla ur mig någonting, för jag blev glad. 
 
underligt att man (jag) kan bli upprymd av att läsa om  en demokratisk kollaps. men det att du skriver det, så rakt, så tydligt, och att du också säger NEJ till själva kollapsen – det känns skönt att få läsa. som om något outtalat, eller halvkvävt, äntligen sägs ut.  
 
jag tänker på det du skriver om ”ett stort språkligt misslyckande” som lever i din erfarenhet. det språkliga misslyckandet intresserar mig ju, mycket. frågor kring vad som är misslyckat språk, vem som bestämmer vilket språk som lyckas, vilket språk och därmed vilka erfarenheter som har värde, giltighet, betydelse.  i det offentliga samtalet, i det litterära. i politiken och i poesin. jag tror att det är superviktigt att tänka över exempelvis vård- och omsorgsanställdas position som misslyckande som i hög grad är språkligt. och som bara tycks bli värre i vår tid. en sorts farlig döv-blindhet för det språk som kommer underifrån. ingen vill lyssna. vill någon ens längre tala?  det skrämmer mig. 
 
du skriver att du tänker på att attackera arbetskvinnan. varför tänker du på det, undrar jag? är det när du läser jönson eller också annars? det låter som om någonting intressant skulle kunna hända där. en attack som inte skulle behöva handla om självdestruktion utan om ett erkännande av komplexitet och svårighet, kanske? kan du inte säga mer om det, den känslan, attacken? 
 
jag tänker att jönsons attack skulle kunna ha att göra med ett initialt löfte om någonting bättre, om ett värdigt liv, om någon sorts dräglighet, som kanske ges till män i högre grad än till kvinnor. att attacken liksom förutsätter en stark känsla av att man ändå innerst inne förtjänar bättre, att det som är är oacceptabelt. kanske är det som arbetskvinna svårare att känna så? 
 
nu tänker jag på sonja åkessons attack, om det nu är en sådan hon genomför. i så fall gör hon det ju liksom utan våld. för mig finns det något väldigt raffinerat och intressant i det. att inte ta till vapen, intellektuella eller fysiska eller språkliga. att göra dikt av reklambroschyrer och kataloger. att skriva ramsor och rim. att utan den stora kanonen av manliga filosofer och författare nå fram till en sorts sönderslitande av den rådande, och internaliserade, bilden av arbetskvinnan / hemmafrukvinnan. 
 
möjligheterna till attack har väl också att göra med språk, lyckat och misslyckat. århundranden av språkarbete, litteratur, där den manliga erfarenheten varit universell. reproduktionen av den figuren också idag. det är svårt att bryta sönder ett jag som aldrig riktigt varit intakt, tänker jag. 
 
jag tror att min känsla av motstånd inför att tänka över manliga och kvinnliga författarpositioner har att göra  med en viss mättnad inför det binära. allt som döljs i den tudelningen. samtidigt som den tu-delningen bär mening för mig, fortfarande och i högsta grad.  jag vill väldigt gärna samtala med dig om författarpositioner – din, kanske min egen, andra författares, varav vissa kan vara män. men kanske har jag bara en känsla i mig av att den manliga författarpositionen är ointressant. att de författare som intresserar mig mest arbetar sig bort från den traditionellt manliga författarpositionen på olika sätt.  eller jag tycker om att tänka på dem så, i alla fall. jag läser dem så. många av dem är män.    
 
den kvinnliga författarpositionen intresserar mig i så fall mer, som en av flera möjliga positioner av underordning som man kan skriva ur, genom, eller emot. 
 
min vän hanna hallgren lärde mig en viktig fras, jag tror det är spivak: ”to unlearn one’s privilege as one’s loss”
 
jag tror att mina formuleringar om tänjandet på något sätt har med det att göra. vilka utsagor och erfarenheter kan jag, med alla mina privilegier, ta ansvar för, syssla med, göra text av? kan jag bara ta ansvar när jag så att säga talar för mig själv, eller är det mitt ansvar att försöka också tala för någon annan? rentav ur en annan position?  och därmed egentligen tala om det jag inte kan tala, i stället för att vara tvungen att tiga om det? 
 
någonting sådant. 
 
duras-citatet handlar för mig en del om att mod. att våga. att våga sträcka sig mot det kaotiska,  att skriva sig fram till de obevakade ögonblicken. göra sönder sin text om det krävs. att skriva texten man skäms för att skriva. eller texten som ingen, inte ens man själv, vill ha. att låta dom orden stå kvar. att vara hård.  
 
jag tycker väldigt mycket om ansvar och stränghet. 
det kanske låter tråkigt. jag vet att det låter tråkigt.
men det är inte tråkigt för mig. 
 
godnatt så länge,
 
jt
 
p.s. jag tror att jag menar att det är allt är duras viktigaste bok.  och emily l. och halv elva en sommarnatt. och smärtan.  och abahn, sabana, david. och vardagens ting. och fartyget night. och en fördämning mot stilla havet.  nej, jag kan inte välja, det förändras hela tiden. smärtan återkommer jag till ofta. och emily l tycker jag otroligt mycket om, delvis för att den handlar om emily dickinson. och hennes underordning. den skrivande kvinnans. den skrivande kvinnan är en rättshaverist. 




Från: Helene Rådberg
Till: Jenny Tunedal
Datum: 31 januari

Hej Jenny

Från: Helene Rådberg
Till: Jenny Tunedal
Datum: 16 februari