Tillfälligheterna har varit mig till hjälp. Jag har haft tur och kan därför kalla mig Turgubben. Jag råkade hitta en bok på biblioteket i Skövde som handlade om det svenska poetiska 60-talet. Det gjorde att jag fick lust att tala om att jag fanns, jag också. Jag hade nämligen medverkat i ett avantgardistiskt arrangemang i Stockholm 1963, men förblivit en X för bokens författare. Kanske fanns det ytterligare någon X?

Hur det än förhåller sig med den saken, tog jag kontakt med tidskriften OEI och presenterade mig i nummer 31-32, 2007. Det ledde till att förlaget, som var kopplat till tidskriften, fick reda på att ett Öga Nord-manuskript existerade. Det blev genast intressant och kom så förra året ut i bokform.

Jag kan säga att jag upptäckte mig själv. Nu har jag fått det glädjande tillfället att även vara min egen kritiker och recensera min egen bok i Ett lysande namn. Det känns bra. Jag har hamnat i en krets av unga och nyfikna läsare och skrivare, sådana för vilka nätet blivit den naturliga kontaktvägen.

Vad finns att säga om Öga Nord?

Titeln säger en del. I Nord finns ord gömt, och öga kan med ett tillagt H bli Höga. Vill jag vara riktigt anspråksfull kan jag t.o.m. tala om Höga ord, ett Havamal som betyder Den höges (alltså Odens) ord! Men det är att segla iväg…

Turen ger mig chansen att resa. Jag reser till min första diktsamling, Ställd i förändringen, den som kom 1962.

I arbetet med den hittade jag en symbol (turgubbe som jag är). Det var sockennamnet Forsby. Jag skrev om ett återvändande för min själ till hembygden. Symboliskt var det en förflyttning från den poesi som jag skrev på 50-talet till en som var språkligt och psykologiskt friare. Jag hittade bl.a. i det dialektala ordet annersavé, som jag ville ha som titel på samlingen, men det önskemålet kunde inte tillmötesgås.

Ordet betyder ”att vara utom sig”, alltså i en belägenhet av förskräckelse. Det tog jag fasta på. I stället för att vara ”utom mig” såg jag det som aktuellt beskrivbart att vara ”inom mig”, mer hemmahörande i mig själv eller egentligen identisk med den som jag alltid varit! Jag måste ha fångat in en sådan österländsk tankegång, för jag kunde väl knappast ha kunnat komma på den själv? Först 1963 fick jag hur som helst en möjlighet att bekanta mig med den i en zenbuddhistisk antologi, sammanställd av Elin Lagerkvist.

Det var en avancerat symbolistisk linje som jag kom att introducera i svensk poesi, i ett 60-tal som helst ville tala enkelt eller inte alls (som det snart skulle visa sig) i visuella och av galna upptåg eller naiv intention präglade bokstavsbilder och meningsräckor.

Vändningen mot verkligheten, som jag inte var ensam om – den var en bred tendens – fick således ett inslag som var svårt för en läsare att ta till sig. Linjen behövde en rejäl förankring i den reella och för oss alla gemensamma verkligheten. Det var den, alltså verkligheten, som i nästa diktsamling Öga Nord kom att konfronteras med den symboliska innebörden hos namnet, nu ändrat från Forsby till Sverige. Sverige blev min konfiguration, min konstellation (av stella som betyder stjärna), min stjärnbild bildad av sju bokstäver.

1897, i en engelsk tidskrift, hade fransmannen Stéphane Mallarmé presenterat en dikt som heter Ett tärningskast kan aldrig upphäva slumpen. Den var obekant för mig fram till det att den kom i en svensk översättning av Harry Järv 1972. På den sista sidan av den dikten, där varje sida utgör ett blickfång med grafiskt helt revolutionerande uppställning av texten, finns hans stjärnbild. Det är Sjustjärnan.

Jonas (J) Magnusson gör ett försök i en omfattande efterskrift, som bifogats min bok, att jämföra den dikten med en av mina egna i Öga Nord, den som heter Namnet Sverige.

Kanske finns det en viss likhet. Kanske är vi på sätt och vis tvillingsjälar, jag och den berömde fransmannen! Han höll på i decennier med ett hemligt projekt, ett som kanske var det som till slut blev ”Tärningskastet” med sitt ”bortom allt intresse”, som det på ett svårtolkat sätt står på sidan med Sjustjärnan. Jag höll på i tre år med mitt manuskript.

I den finns det för övrigt annat än symbolisk abstraktion. Banaliteten har också fått rum, i Önske-rutan, illustrerande ett genuint innehåll i folksjälen.

Svårare är det att klassificera den påföljande dikten, den med statsrådet Ulla Lindström. Den hör paradoxalt nog hemma i den s.k. ”rena” poesin (den som sägs kunna finnas i intentionen men inte i verkligheten). Till den sortens serena alster hör även Kärleksdikt för anställda i exportindustrin. Den blev utelämnad av mig, trots att det var den som en gång inledde arbetet med det som blev Öga Nord. (Till att börja med hette manuskriptet Nationalsång.) Den fick plats i ett nummer av Ord & Bild (nr 1, 1963) och kan läsas i efterskriften liksom Striptease på Harpsund (Ord & Bild, nr 2, 1964). Som samlande beteckning för dessa använder jag hellre synkret än något annat.

Synkret är en term som förekommer i kyrkohistorien och syftar på kretensarnas förmåga att hålla ihop mot yttre fiender trots inre stridigheter.

Där finns kanske en genomgående linje! Det är den (nästan) omöjliga och förföriskt harmoniska helheten som det gäller att gestalta, och brytningar inom dess ram upplevs som utmanande intressanta.   

Men tärningen får rulla och bokstäverna hitta oväntade samarbetspartner. Man kan ha tur eller otur. Konkretismen kom till hjälp som en hyllad moderiktning under en tid, men den blev samtidigt ett stjälp för manuskriptet att bli publicerat vid ”rätt” tidpunkt. Tidpunkten blev framflyttad fyrtiofem år.

Det får mig att undra om tiden nu har blivit ”rätt”. Enligt en av recensionerna har den blivit det. När jag var i Stockholm, vid presentationen av boken, gjorde jag ett besök på Moderna museet. Där mötte jag Sofi Sidéns stora och långsamt rullande videobilder i Mitt land (Någonstans i Sverige). De var samtida. Nutida är samtida.

Jag fick den frågan kopplad till hur det upplevs att skriva för bordslådan.

Jag har en stor produktion, kanske femtio kilo manuskript – bönder räknar helst i kilo! – så det var länge sedan bordslådan räckte till. Misstanken om ”att ett visst språkligt arbete inte känns motiverat om texten inte kommer att läsas av någon annan” är befogad.

På 60-talet, till att börja med, kan jag inte säga att jag led brist på intresse. Det var jag själv som försatte mig i en allt mer försvårad situation under decenniets gång. Senare har jag inte haft samma lust att etablera mig som poet. Men när det stämmer, och det har det gjort, senast 2002, är det tydligen lika svårt att få saker publicerade som det var på 60-talet. Min dikt Sverige, skriven det året, nådde så småningom etablissemanget, men placerades där i deras brevlåda eller papperskorg – den möttes av tystnad, den fick inte ens diskuteras i och med att den var infogad i en essä och ställde den regerande 80-talsgenerationen inför en värderingsproblematik med frågor som inte kunde hanteras. Jag skämdes för den tidigare, när den efter ett halvår kom fram ur garderoben för att skickas iväg anonymt till Lyrikvännen.

Att publicera sig är att ge sig ut på ett hänsynslöshetens fält. Alla klarar inte av det. Harry Martinson körde in en sax i sin mage, när han inte längre tyckte sig uppskattad. Men den överkänsligheten har jag inte blivit lidande av. Hur gick det för Harry Martinson? En viss känslighet hör väl till alla poeters konstitution. Men om kritik över huvud taget ska få existera, får den som ger sig ut på fältet vara beredd på negativa omdömen lika väl som beröm. Det är värre med åsiktsförtryck än brist på förståelse inom ramen för en allmänt sett välmenande journalistik.

Förresten: 1962 kom det ut en bok som hette Determinantan. Den är skriven med en tillkomsthistoria på trettio år av polacken Leon Rappaport, matematiker och författare, som 1956 lyckades komma till vårt land i samband med det då inträffade ”tövädret” i sovjetklimatet. Tre av bokens kapitel är skrivna med papper och penna som han lyckades få genom hungerstrejk i ett polskt fängelse. Av baksidestexten att döma är det ”Ett verk som torde komma att räknas till de centrala i nutidslitteraturen”. Storförläggaren Feltrinelli köpte världsrätten till utgivningen.

Jag läste den så fort den kommit ut. Den gav mig en insikt i hur man kan klara sig på den destruktiva jämförelsens fält. I den kunde jag läsa följande: ”Endast under skapande verksamhet, under ögonblick av koncentration och skapande ansträngning, försvinner andra människor från synfältet och kvar blir endast den verklighet som människan försöker genomtränga. Utan tvivel spelas även i skapande arbete en stor roll av ambitionen, avundsjukan, egenkärleken och stoltheten. Men om vi ordnade mänskliga handlingar med avseende på intensiteten av aktivitet gentemot andra människor, skulle vi kunna fastställa att i denna serie blir kampfaktorn allt svagare, tills den vid seriens slut helt försvinner; kvar blir endast den av mänskliga angelägenheter ostörda skapande ansträngningen och tanken, omsluten av en svärm av emotioner.” Determinantan ser han som en bestämmande drivkraft. Astronomen Peter Nilsson skrev, i en recension av Rappaports bok nr 2 (Determinantan II) om hur han tolkade denna kraft: ”Vi förbrukar ´determinantans´ mäktiga kraft i våra inbördes relationer i stället för ett sökande efter universums hemligheter. En blind, meningslös och grym värld – det är bilden av människans samhälle. Inga politiska drömmar och visioner kan förändra detta”.

För en astronom är det naturligt att tänka i de banorna. Men om vi ersätter ”universums hemligheter” med ”språkets hemligheter” blir poeten den som kan klara sig hur bra som helst, bara han genomskådar detta olycksöde. Poeten blir en utforskare av funktionella förhållanden. Han kanske inte alls behöver tänka på att kunna kommunicera i sin iver att finna just det som stämmer med hans intuitivt anade möjligheter.

Det är lätt att tänka sig att poetiska alster liksom är gjorda redan innan de är gjorda. Men hur är det? I sitt samarbete och sällskap med känslan kan förnuftet ofta vara mycket förteget om vart de båda är på väg – känslan har ju själv inget språk. Men det hindrar inte att det bör gå att finna lösa anteckningar i förnuftets byxfickor som kan vara till hjälp i ett efterföljande förhör om mening, mål och annat som hör till läsandets krav.

Tillsammans med minnet och dikten själv kan nog de anteckningarna säga en hel del, fast aldrig om hur det är att befinna sig i skrivandets oklara situation. I den finns intentionen, olika styrmekanismer mer än klara direktiv och det ingår i förutsättningen för hur nytt ska kunna skapas.

I uppföljande analyser av poesitexter skulle mycket kunna komma fram,som skulle kunna öka förståelsen för poesiskrivandet, inte minst om dessa analyser görs av poeten själv. Det är ju poeten själv som är sin text närmast – ett närmast som i dock viss mån förhindrar ett objektiverande avståndsperspektiv.   

Allt har sin historia och den kan vara högst privat. Det hindrar inte att ”folkupplysande” insatser är på sin plats. Ett svårbegripligt avsnitt i en text kan ges en motivering som är möjlig att spåra i textens förhistoria.

För att sådana insatser ska kunna komma till stånd krävs nog särskilda initiativ. De passar inte in i de gängse utgivningsrutinerna. Det ska däremot skrivas diktsamling på diktsamling – och allt ska kunna läsas på stubben! En särskild nisch för självreflekterande analyser vore på sin plats, tycker jag. Det skulle, om inte annat, kunna verka förtroendeskapande för den poetiska modernismen. 

Jag har haft förmånen att ha jorden som underlag för orden. Det betyder att det intellektuella företagandet har kunnat fortsätta oberoende av ekonomi och marknad. Och varför bör kommunicerande ske just genom poesi? Jag är ingen socialt isolerad ensling. Det är bara det att jag kommit att intressera mig för språkliga funktioner och särskilt för olika fenomen som dykt upp i umgänget med språket. Det är ett intresse som blev särskilt påträngande i början av 70-talet. Det är också det som varit den dominerande utmaningen sedan dess.

På den fronten verkar motståndet vara kompakt. Jag kan inte utge mig för att vara filosof, för den rollen är beslagtagen av folket på läroanstalterna, och bland dem finns en skräck för att bli beblandade med okvalificerade aktörer. Den egna positionen får inte äventyras. Jag får ta stöd i ”determinantan” och gå vidare på egen hand.

För att i viss mån bryta detta motstånd och åtminstone få någon att läsa bitar av produktionen, gjorde jag omkring sekelskiftet små utskick av manuskript till enskilda eller grupper av mottagare. Det blev kanske upp till tio initiativ i den riktningen. Bitar av manuskript är utspridda över landet. Mitt motto var: Det är bättre att ha någon som läser än ingen alls! Senare kom några försändelser att omfatta ett hundratal sidor var och har nu legat (ett till flera år) hos akademiker, som inte har bett att få detta till sig eller lovar mig en läsning. (Det var besvärligt att svara, fick jag höra att det var i det ena av fallen.) Så är det.

Tidskriften Bokboden är ett undantag. Den tog in en artikel i nummer 1, 1994. Det är de små och orädda tidskrifterna som är det positiva på det litterära firmament, de olika lysande namnen, exempelvis bokstavskombinationen OEI som plockat ut konsonanterna ur poesi.                       

Förslags- och försöksvis skulle Det lysande namnet kunna kompletteras med ett EFTERLYSNINGSLYSET, en samlingsplats eller ett torg för eftertänk – mest självreflexivt. Efterlyses: mer eller mindre intressanta erfarenheter i skrivande eller läsande av poesi. Konsten (poesin) är inte bara ett utseende, som Ebbe Linde lär ha skrivit i sin bok Spejare 1960. Populärkulturens ”platthet” har tagit över en stor del av det som tidigare fanns av utrymme för kulturella ”experttexter” och experter (läs de filosofiskt skolade) har lagt sig till med en fransk jargong som hör hemma i en krets av likabelästa (ett nytt ord!?).  

Initiativet att låta poeter recensera sina egna verk tycker jag ligger i linje med den tanken. Nu har Öga Nord uppmärksammats. Men det som står i den är inte enbart hänförbart till det typografiskt och visuellt åstadkomna arrangemanget, det som initierades av konkretismen. Det finns också en symbolik i boken som först kom till uttryck i min debutsamling. Den får jag själv lyfta fram i det offentliga ljuset. Ingen annan bryr sig om den och brydde sig inte heller om den i det tidiga 60-talet.

Då blev konst- och estetikbegreppet utsatt för ett ifrågasättande i en omfattande debatt. Det var så mycket som både då och senare kom att komma med i synen på det skapande förhållandet till språket: först språkets konkreta existens och senare dess inlemmande i politiska viljeyttringar med tillmötesgående av skilda krav, inte minst från grupper som kände sig socialt missgynnade eller utanförställda. Det var väl bra. Men när det demonstreras ett synsätt i vilket språket i sig självt är ett hot och ett hinder, då är det inte tillgången utan bristen som upplevs. Det är tillgången som får poesin att leva vidare.

Den enskilda människan upplever poesin som en tillgång, inte enbart i krissituationer utan även i ordfyndets svårbeskrivbara och underbara äventyr – det ingen läsare någonsin kommer att vara helt involverad i. Det är det personligt unika. Det är det som gör att personer ur den s.k. begåvningsreserven får för sig att de är något, att de har ett värde som enbart baserar sig på att de avslöjat sig själva med att de har det värdet. Kritiker och omständigheter får säga vad de vill!

Poesiterapi i all ära. Geniidioti går före! Vad var det Rolf Aggestam skrev i Lyrikklubbens årsbok 1982? Att vi skulle vörda idioten inom oss. Han hade under tjugo års tid fängslats av tanken på en byidiot, en som kallades Häpp Hopp. Till slut blev det en dikt med det namnet. Det som var föremål för skamkänslor kom fram, precis som den skamfyllde poet som jag själv var 2002.

Jag visste att det jag skrivit var mycket bra, men att det knappt skulle kunna publiceras. Det kunde det inte heller efter vad jag förstår.

Det gäller således att komma igenom kritikerposteringarna runt torget med det som presterats i den ena eller andra ensamheten. Tanken går till Kairo, naturligtvis!      

Bo Carlsson |