TRIPTYK

En lång historia

Ömhet behöver inte göra ont. Men när någon nu stryker med fingertopparna över hennes arm, över hennes bara hud, så gör det det. För att det sker så oväntat. Musklerna drar ihop sig och börjar berätta, en alldeles för lång historia, och hon försöker få tyst på dem genom att skratta högt.

Hon skrattar bort det där som börjat vältra sig i mellangärdet, hon skrattar bort fingertopparna från huden och gode gud låt oss inte gå miste om varandra men hon kan inte sluta skratta nu, skrattet studsar som en liten hård gummiboll mellan väggarna och hon kan inte fånga den, tystnaden runtomkring och bollen som studsar och studsar, en knuten näve av gråt som reser sig rakt upp genom strupen, hon tror att hon ska kräkas men en hand är en hand är en hand och till slut vecklar hon ut vingarna och lyfter, vecklar ut vingarna och lämnar rummet, lämnar kroppen kvar därnere med den lilla bollen som studsar mellan väggarna.