UTGÅNG

Konstens avsked

Om det tidsbundnas tidlösa sång

1936 försvann den sovjetiske författaren Leonid Dobytjin. Han lämnade efter sig tjugotre noveller och två korta romaner.

Dobytjin hade fötts 1894 och växt upp i den då ryska staden Dvinsk, nuvarande Daugavpils i Lettland. 1911–1918 var han bosatt i Sankt Petersburg, som under första världskriget blev Petrograd, och läste ekonomi vid Polytekniska universitetet. I den revolutionshärjade huvudstaden fick han försörjningsproblem, lyckades inte fullgöra sin utbildning och blev tvungen att flytta hem till sin familj som då var bosatt i provinsstaden Brjansk och där ta arbete som statistiker. Debuten 1924 liksom följande tidskriftspubliceringar och tre bokutgivningar (novellsamlingarna Möten med Lise, 1927, Porträttet, 1931, och romanen Staden N, 1935) ombesörjs av ett par namnkunniga litteraturpersonligheter i hans forna studieort, nu Leningrad. I korrespondensen med dessa beklagar sig Dobytjin över att arbetet som statistiker knappt ger tid över till skrivandet. Efter utgivningen av Möten med Lise märks snart en besvikelse över att boken varken gett honom uppmärksamhet eller inkomster. Han säger sig vara författare endast på en halv procent.

Vardagarna förspiller jag på kansliet, hemma har jag inget eget bord, vi bor fem personer i ett rum. De två tre saker jag skrivit skrev jag utomhus på sommaren eller när jag hade ont i halsen och satt hemma.

I ett senare brev förklarar han varför han inte skickat några texter på länge:

Författandet av kapitlen fördröjs pga. frånvaro av:

a)elektricitet under hela vintern
b)fotogen under mer än en månad, vilket får till följd att jag lider brist på belysning, helgerna ägnas nämligen åt att stå i köer

1934 ljusnar det. Hans kontakter lyckas äntligen ordna med en författarbostad i Leningrad, ett rum i en kollektivlägenhet, och en smärre författarpenning. Under dessa två år som författare på heltid skriver han hälften av Staden N, en längre novell och kortromanen Sjurkas släkt, totalt hälften av sin samlade produktion. Han rör sig mot längre uttrycksformer, men stilen och ämnena är annars desamma. I novellerna hämtades miljöerna oftast från samtidens Brjansk. Som material till Staden N tjänar uppväxtens Dvinsk. Ett återkommande motiv är drömmen om den stora staden, Petersburg i någon av sina skepnader och med allt den förkroppsligar. Den text, översatt i sin helhet, som här ska ge en inblick i författarskapet är dock den enda som faktiskt utspelar sig där. Novellen heter ”Avskedet” och inleder samlingen Porträttet. Huvudpersonen bär det märkliga namnet Kunst.

Vintern led mot sitt slut. Det var ljust redan vid sex på morgnarna. Då Kunst öppnade ögonen såg han sprickorna i taket, av sprickorna blev det en kjol med krokiga ben i skor med två stroppar. På andra sidan väggen gick redan sjuksystern och smällde med sina hällösa tofflor och väckte den sårade. Det knackade på dörren och värdinnan kom in med tekannan. ”Sanslöst”, sade hon och visade med huvudet mot väggen. Hon var tyst och lyssnade och sedan skrattade hon. Kunst rodnade.

De första meningarna beskriver situationen. På ryska används då verb i imperfektiv aspekt. När huvudpersonen vaknar – eller åtminstone när värdinnan kommer in med te, och varför inte med en nyhet? – förväntar vi oss att en handling ska ta sin början med denna situation som bakgrund. Men berättelsen fortsätter i imperfektiv aspekt. Även Kunsts göranden skildras bara som en del av en vana. Detta något okonventionella sätt att låta berättandet av situationen fortgå även sedan huvudpersonen dykt upp och börjat agera medför att vi snarare än handling i novellen får ta del av händelser. Det vi får följa huvudpersonen genom framställs inte som utmärkande för en bestämd dag eller i sig avgörande. Känslan som förmedlas är att vi följer Kunst ”en av alla dessa dagar”.

När den handlingsmarkerande perfektiva aspekten väl används i novellen är det nästan uteslutande för yttre förändringar oberoende av huvudpersonens vilja, framför allt för den genomgående rörelsen från senvinter till vår och försommar. Dessa successiva förändringar kommer dock sammantagna att leda till att den imperfektive och passive Kunst till sist ändå avtvingas en avgörande handling.

I studentrocken, med en bit bröd i fickan inslagen i tidningen Århundradet, lämnade han huset. Snön var mörk. Knopparna stack fram som små horn längst ut på grenarna. Gummorna var på väg tillbaka från köerna och höll bröden tryckta mot koftorna. Galna soldater, som irrat iväg från fältsjukhusen, gick mumlande förbi. Tvätterskan Kúbaricha kom till mötes och hälsade. Alla anständiga människor har gett sig av, klagade hon, hyresgästerna är inte längre desamma. Även hon hade nu släppt in en fe, en nattfjäril, från gatan.

Spårvagnen ringde. ”Fortsätt framåt”, utropade konduktören. Isen på floderna hade redan blivit grå. Det var torrt framför husen. Sabotörerna med sina tidningar stod i gathörnen och skrek. Efter Treenighetsbron klättrade Kunst av och tog vägen utmed floden. De mörka palatsen såg dystert på. I de gulbruna nischerna stod gamlingarna i sten med höjda armar utförande ett pas.

Dobytjins verk återutgavs inte på femtio år efter hans försvinnande. Återutgivning av Dobytjin från och med mitten av 1980-talet i tidskrifter och i enskilda utgåvor, ibland tillsammans med andra bortglömda och tidigare förbjudna författare, kom i princip att innebära en total nylansering av författarskapet. Om Dobytjin av den samtida kritiken hade blivit ideologiskt granskad och rannsakad för otydlig politisk tillhörighet – kom 80- och 90-talets ryska kritiker att stöta på liknande problem när de omvänt ville visa på en tydlig kritik av sovjetsamhället. För att understryka hans samtidskritik kom man att ta både det tragiska levnadsödet och den bistra historiska verkligheten till hjälp. De konstnärliga kvalitéerna hos Dobytjin kom man dock återigen att till stor del lämna åt sitt eget öde. Risken är att det ödet förblir tyst och ensamt, och att det hindras mer än det hjälps av sin nya inramning. Förtöjd som tidsvittne tycks Dobytjin i dagens kaotiskt kommersialiserade ryska litteraturklimat vara på väg att återigen försvinna.

Tidningen Århundradet kan tjäna som exempel på denna tidsbindande behandling av texterna. I kommentarerna till såväl Dobytjins samlade verk (1999) som den engelska översättningen av novellerna (Encounters with Lise and Other Stories, 2005) blir novellen läst som självbiografisk med Kunst som Dobytjins alter ego. De tidningsnamn som nämns används för en historisk tidsbestämning. Århundradet, redogörs det, hette tidigare Talet. I ett försök att kringgå censuren (tidningen var det liberala kadettpartiets språkrör) kom tidningen hösten 1917 att byta namn till Århundradet och hinna utkomma i två nummer, 23 och 24 november, innan den totalförbjöds. Övriga tidningar (som följer längre fram) genomgick liknande omdöpningar som också knyter dem till hösten 1917. Årstiden i novellen, våren är ju stadigt i antågande, framstår därför som förbryllande för kommentatorerna. En tidigare version av novellen utspelar sig mer historiskt riktigt under hösten och framställer andra saker med större tydlighet (som att Kúbaricha är en tidigare hyresvärdinna till Kunst och att Mirra Osipovna i nästa stycke är från Österrike och har flyttat till Ryssland i hopp om att finna ”något speciellt”) – var detta möjligen Dobytjins eget sätt att kringgå censuren? Någon möjlig konstnärlig funktion, i den utvecklade användningen av tidningsnamnen och årstidsbeskrivningarna, övervägs inte. Novellens verklighet framstår i kommentarerna snarare som en felaktig historisk än en litterär. Brödköer, sårade soldater, skrikande tidningsförsäljare, de mörka palatsen och talet om att folk gett sig av från staden – det är bilder från den tidens Petrograd, men deras väsentlighet avgörs inte av historien, utan av den roll de har i verkets konstnärliga tid och rum. ”Sabotörer”, kallas de oppositionella tidningsförsäljarna med bolsjevikiskt vokabulär. ”Fe” och ”nattfjäril”, eller ordagrant ”gatfjäril”, är eufemismer för en prostituerad. Årstidens fortskridande återges i perfektiv aspekt, som det som händer, att isen på floderna blivit grå.

Ivan Iljitj skrev redan, tärd vid det stora skrivbordet med fåglar i pärlemor, och Mirra Osipovna, ordnande sitt hår, satt redan. Hon kurade i sin pälskrage och rös. ”Hör ni inte, jag fryser ihjäl”, sade hon vemodigt och draperade sig.

Avdelningschefen Glan kom inspringande, kortväxt och i kort kostym, slog sig ner i fåtöljen och rullade upp sin tidning Strålen. ”Svälten står för dörren!” läste han dundrande. Flickan Malanja med gungande mjukdelar bar ut te. Männen sneglade efter henne. Instruktör Baumstein kom förbi med en rapport och Glan lyssnade högtidligt på honom. ”Det är mig en stor ära”, hälsade instruktör Baumstein med en honnör och blinkade åt damerna. ”Men så fascinerande han är”, sade de betagna. ”Jag skriver på min avhandling”, sade Ivan Iljitj då och såg ut genom fönstret, ”och varje kväll glömmer jag det här livet för några timmar”. ”Å, jag förstår er”, sade Mirra Osipovna och lutade huvudet åt sidan med ett milt leende.

”Det är hög tid”, sade Glan till slut, slet sig från sin plats och rullade ihop Strålen. Alla började röra på sig. Puder och läppennor togs fram. Ivan Iljitj speglade sig i skrivbordets lack och ordnade med blygsam min sin bena. Utanför porten stod sabotörerna med tidningar. ”Kvällstiiningaar”, skrek de dånande och dansade på stället. Satta generaler med Den nya tiden stod och slog sig över sidorna med händerna och stampade med fötterna. Spiran på fästningen glänste. Havsmolnen flög.

Namnet Glan framstår lika märkligt som Kunst i sammanhanget och tycks liksom tidningsnamnen öppet för en ytterligare innebörd. Tankarna går till Löjtnant Glan i Pan av Knut Hamsun som var en populär författare i Ryssland vid denna tid (Glan omnämns exempelvis i Anna Achmatovas Ett poem utan hjälte: ”Blygsam som den nordlige Glan”). Även det i Ryssland ovanliga namnet Frida (titel på en av Hamsuns tidiga romaner) eller den prostituerade som kallas fe kan tänkas alludera till samme författare. Det är inte de specifika avsikterna med liknande detaljer som jag menar är väsentliga, det skulle leda lika mycket utanför verket som biografiska eller historiska fakta. Det väsentliga är det sammantagna spelet, hur detaljerna vartefter novellen fortlöper alltmer öppnas mot en vidare betydelse, och även får andra namn och föremål att laddas med möjliga innebörder. Situationen fortskrider, våren närmar sig, staden och människorna är nedsjunkna i vardagen och både på väg mot och redan inne i något ovisst annat. Tidningarnas titlar börjar framträda som talande. Strålen (mensjevikisk, tidigare Gnistan) rullas upp och ihop av Glan, forna generaler står som frysande tidningsförsäljare med (och i) Den nya tiden (en konservativ tidning), och i inledningen av nästa stycke återkommer Århundradet:

Efter att ha sparkat av sig skorna och tagit Århundradet i handen lade sig Kunst försiktigt, för att inte skrynkla byxorna, tillrätta på sängen. Sjuksysterns lätta snarkningar hördes genom väggen. Frida kom tillbaka från kontoret och levde om. Det knackade på dörren och värdinnan kom med tekannan. ”Vad står det i tidningen”, frågade hon och slog sig ner ett tag. ”Frida bara sjunger, hon är så poetisk. Sådan var inte jag.” Ibland fnissade hon hemlighetsfullt och satte upp en spefull min. ”Ett brev”, sade hon och räckte över det med blinkningar och skrattade finurligt, ”från en liten skönhet förmodar jag.” Kunst tog kuvertet, såg mot ljuset en gång och sprättade det. Det var moster som skrev. ”Kom”, manade hon. ”Vi har så vi klarar oss. Men hos er sker fasansfulla saker. Nyligen läste jag att en professor svält upp av hunger och att en författarinna segnat ner och dött.”

Snön smälte undan. Det torkade upp. Isen försvann – med sina gångar och skidspår. På gatorna slog sig gummorna ner med videkvistar. ”Vi ska få utdelning”, meddelade Ivan Iljitj och drog i kavajen och gnuggade händerna. ”Honung med bin”, sade Mirra Osipovna och for upp, och böjde upp ett finger när hon räknade. Kragen öppnade sig och en brosch, ”den dansande kvinnan”, syntes. ”Röd kaviar och konserver med päronkompott!” Mot slutet av dagen for en mager flicka med gult huvud genom rummet. ”Gå ingenstans”, förklarade hon. ”Vänta. Jag åker med lastbilen och hämtar utdelningen.” ”Ta två beväpnade män med dig”, ropade de åt henne. ”Det ska jag”, vände hon sig om och sade och fick något ljust i blicken. ”Och jag ska också beväpna mig.” ”Flickan Simon”, sade Ivan Iljitj och såg sig om efter att ha följt henne med blicken. ”Simone vore kanske mer riktigt”, föreslog han efter att ha funderat ett tag. De väntade länge. Elektriciteten fungerade inte. Flickan Malanja kom med lyktan och skrattade till. ”Som att ge vatten åt korna”, jämförde hon. Skuggorna visade sig. Utanför fönstret hördes tidningsbudens mässande rop: ”Kvä-älls-tii-ning-aar.” Kunst lutade sig mot fönsterbrädet och stämde stillsamt in i sången och Ivan Iljitj anslöt blygt:

tårarna rann
från stationen,

sjöng de viskande tillsammans och blev generade.

Det blev påsk. Det fanns inget att göra. Kunst sov, såg sig i spegeln, åt av utdelningen. Värdinnan öppnade dörren, stack in huvudet och frågade om det inte luktade rök. ”Nämen, se vad ni fått”, utbrast hon och höll händerna mot hjärtat. ”Frida fick torkad fisk: också bra.” I rummet intill bjöd sjuksystern sina arbetskamrater. De slog på en tamburin, drack sprit och kraxade. De ondgjorde sig över de sårade: ”Man hinner knappt gå ut”, sade de, ”så är han redan och gräver hos en i korgen.” Lukten av desinfektionsmedel spred sig från dem. Frida, poetisk som alltid, släppte ut håret, öppnade vädringsfönstret i korridoren och sjöng. Galningarna stod utanför trädgården och lyssnade. Kunst gick ut och de följde efter honom. Han mötte en högtidsklädd Kúbaricha. ”Kom förbi”, manade hon, och bjöd sedan på påskkaka med en blomma på skorpan och ägg. Fen, nattfjärilen, var inbjuden. Hon var vackert lockad, hostade blygt för att klara strupen och sade artigt ”ja, tack” och ”nej, merci”. ”Såja”, berömde Kúbaricha henne, och hon rodnade.

Grässtråna förde undan ett fjolårslöv och kröp upp ur jorden. En liten fågel visade sig vid Svartbäcken och visslade svagt på kvällarna. Fen hade börjat gå omkring nedanför fönstren. Kunst blev generad och drog för gardinen. Flyktingar från Riga började komma ut från staden på söndagarna. De tog av sig strumpor och skor och satt nere vid vattnet. Värdinnan knöt på sig en spetssjal och gick ut och tittade på dem. ”Mina kompatrioter”, förklarade hon.

Årstiden fortsätter att vara det enda som verkligen rör sig framåt. Kunst och de andra försöker följa den i sin vardag. Inte ens brevet från mostern framställs som en förändrande nyhet. Skiftena i situationen står årstiden för: ”Snön smälte undan. Det torkade upp. Isen försvann […]”, påsken inträder, grässtrån börjar växa, en fågel dyker upp vid Svartbäcken. I övrigt är den stora händelsen, som utgör ett undantag i vanan, nyheten om utdelningen (av vissa bristvaror till statsanställda). Sången som avslutar stycket, ”tårarna rann från stationen”, är texten i den ryska romans vars melodi tidningsförsäljarna skanderar till. Att Mirra Osipovnas krage öppnas, Frida släpper ut håret, Kúbaricha bjuder på påskkaka och den prostituerade börjar gå omkring nedanför fönstren understryker årstidsväxlingen. Efter växlingen infinner sig dock nya vanor, som krigsflyktingarna från Riga som kommer ut på söndagarna och vilka värdinnan förklarar vara sina landsmän. Om de för Kunst också är det framgår inte, men de vittnar liksom brevet från mostern om en värld utanför staden.

Mirra Osipovna hade slutat frysa och tagit av sin krage. Hon bar med sig kvistar med små blad, bad flickan Malanja om en mugg och satte dem i vatten. Instruktör Baumstein kom inrusande, lutade sig över dem och luktade. ”Å”, suckade han och himlade med ögonen. ”Årets morgon”, sade Ivan Iljitj och rättade till kläderna. Pärlemorn på hans skrivbord glänste. Utanför fönstren var himlen mörkblå, Kunst såg upp i den och mindes brevet från mostern.

En dag öppnade flickan Simon dörren på glänt och skrek att bonusar skrevs ut. ”Är det möjligt?” tvivlade Mirra Osipovna vemodigt och reste sig. Flickan Malanja dök upp bland stojet. ”Kom och hämta”, kallade hon och log så att tänderna syntes. Alla störtade iväg. ”Kvittera”, sade bokhållerskan glädjestrålande bakom bordet och klippte loss sedlarna. ”En duktig liten dam”, sade man och hopades omkring henne. ”En lektion för skeptiker”, sade Ivan Iljitj och såg på Mirra Osipovna. Flickan Malanja smällde till någon över händerna. Det var trevligt. Nästa dag kom en man och kallade dem till ett möte: fackföreningen tillät inga bonusar. Det fastställdes att de skulle dras av på nästa utbetalning, och de återvände bedrövade till sina platser. ”Det hade jag inte väntat mig”, sade Mirra Osipovna mörkt. Hon tog sin kvist med blad ur muggen och bröt av den. ”Har ni läst Max Stirner?” frågade Ivan Iljitj medan han gick omkring och hängde med huvudet. Kunst lade huvudet mot armarna och tänkte.

”Jag reser”, skrev han till mostern och köpte en biljett. Värdinnan kom för sista gången med kvällsteet. ”Jag skulle också ha åkt”, sade hon medan hon satte sig och torkade ögonen med ärmen. ”Kurland”, sade hon högtidligt och skakade på huvudet, ”dig glömmer jag aldrig”. Kunst gick ut på trappan. En måne utan sken, röd och tung, som en halvmåne av marmelad, strök över bakgårdarna. Insvept i en stor sjal satt sjuksystern orörlig på ett trappsteg. Kunst satte sig ovanför. Det röda i väster var streckat av dammoln. Ett ånglok visslade i fjärran. ”Filjanka”, viskade sjuksystern utan en rörelse. ”Kanske kustlinjen”, tänkte Kunst tyst. Med gryningen rullade en droska fram. Ett lätt regn föll. ”Farväl”, ropade värdinnan från trappan. ”Farväl.” Kunst vände sig om. ”Farväl”, sade Frida och lutade sig ut genom fönstret. ”Farväl.” Poetisk, med täcket runt sig och i nattmössan, vinkade hon med sina bara armar. Fen, nattfjärilen, gick gäspande hemåt. ”Farväl.”

Så slutar novellen. Kunst tar avsked för att åka till stationen och ta tåget iväg från staden. Med orden ”jag reser” inleder Kunst sin enda aktiva handling i novellen; aspekten blir perfektiv och novellen fullbordas. Avslutningen föregås av fortsatta anpassningar till förändringarna. Minnet av brevet från mostern är ett tecken, men bara ett av många, och är inte markerat som plötsligt och avgörande. Näst sista styckets optimism som kommer på skam är också en rörelse som bygger upp för slutet. Ivan Iljitjs påtalande av Max Stirner med sin skeptiska, individualanarkistiska filosofi, följt av att Kunst faller i tankar, pekar kanske mot en insikt om att han inte kan hoppas på en lösning utifrån, utan måste handla på egen hand.

Men varför heter han Kunst? Och vad betyder avskedet? Dobytjin skriver med det tidsbundna och vardagliga som språk. I förhållande till den tidigare versionen av novellen har detaljerna ur den historiska verkligheten harmoniserats. Vårens antåg ger dynamik till vanan, tidningsnamnen har lyfts ur bakgrunden och blivit mer talande. Scenen med Glan får rörelse och ram av att han rullar upp och ihop Strålen. Den nya tiden talar tillsammans med de satta och frusna generalerna om kontrasterna mellan den nya utlovade och den faktiska materiella verkligheten. Det nya och gamla lever samtidigt i vårens långsamma rörelse. ”Kvällsliga” är det som tidningsförsäljarna, sabotörerna, ordagrant ropar som en motrörelse till våren, årets morgon. De flygande havsmolnen leder vidare igen, och Kunst tar Århundradet i handen och lägger sig i vardagen som den är. Och även motrörelserna, som när Mirra Osipovna bryter av sin kvist i näst sista stycket, har sin del i dynamiken fram mot avskedet. Genom upprepningar och rörelser, de små variationerna i temat och vanan, framlyfta av aspekten, av melodin i meningarna, i väven av talande händelser, fraser, detaljer, får Dobytjin det tidsbundna att verka som delar i ett eget språk, där det historiska gett vika för det konstnärliga.

Som Kunst och Ivan Iljitj stämmer in med en romans till den melodi som tidningsförsäljarna ropar ”kvällstidningar” till, en sång om tårar och avsked som även den pekar mot Kunsts avresa, så försätts också övriga tidsbundna detaljer i texten i musikalisk rörelse. Detta det tidsbundnas mångstämmiga samspel lyfter i läsningen i sin tur våra ord och känslor på temat till ytan. Det tidsbundna harmoniseras och kontrasteras, de många stämmorna ljuder tillsammans utan att de enskilda rösterna och rörelserna går förlorade. Och sången stiger allt starkare i slutet, med stämningsbilderna, det röda i väster, det visslande tåget och det upprepade ”farväl”. Men vad sjunger det om? Sjunger det överhuvudtaget om något, eller sjunger det bara, är det bara denna värld bringad till sång? Är det tidlösa bara klangen ur det tidsbundna, eller framför den också ett uttryck, en översättbar mening? Kanske är en entydig tolkning omöjlig just för att det entydiga är vad novellen undviker. Att en mening är just vad sången inte sjunger, det den sjunger mot. Den sjunger en större långsammare rörelse än det vi är försjunkna i. Den sjunger den breda mångstämmigheten av små röster som rör sig bortom dualistiskt uppställda samtidsfrågor. Kunst med stor bokstav är den som tar avsked och lämnar huvudstaden. Konsten ger sig av till provinsen där resten av novellerna i samlingen utspelar sig, konsten försänks i det tidsbundnas språk och ordnar inte världen hierarkiskt, ställer sig inte utanför eller över och upphöjer inte några entydiga sanningar eller ideal. Allt har sin del i rörelsen. Men Kunsts avsked är också framtvingat av den materiella situationen efter revolutionen och första världskriget. Det är också sorg i sången över utarmningen av det intellektuella och kulturella livet i huvudstaden. Det ligger kanske också en sorg i att inte kunna sjunga om något, att den mångtydiga sången med och i det som är, det tidsbundnas tidlösa sång, är det enda som återstår.

Staden N utkommer 1935 och romanen slutar med att huvudpersonen inser att han är närsynt och behöver glasögon, att allt han hittills sett har han sett felaktigt. Det nya och kreativa liv som flytten till Leningrad bär med sig för Dobytjin kommer redan i de politiserade recensionerna av romanen att visa sig hotat. Socialistisk realism hade då lanserats som enda tillåten litteratur, och kampanjer, som sedan övergick i mer godtycklig terror, inleddes mot dem som inte rättade sig i ledet. ”Kampen mot naturalism och formalism”, hade börjat med en kritisk recension av Sjostakovitj, ”Oreda istället för musik”, men spred sig snart till samtliga konstformer. I Leningrad anordnas våren 1936 en konferens på temat och som måltavla väljs den föga kände Leonid Dobytjin. Efter konferensens första dag, då talare efter talare förklarat varför Dobytjins verk är skadliga för sovjetstaten, väljer han att utebli. Medan konferensen fortsätter skriver han några sista brev och packar ihop och skickar sina tillhörigheter till sin mor i Brjansk. Sedan dess är han försvunnen, inte ens NKVD:s arkiv har i efterhand kunna ge några upplysningar. Hans sista ord i ett av breven blir hans slutgiltiga avsked från litteraturen och troligen också livet: ”Och sök mig inte – jag ger mig av till fjärran länder.”