SNABB METOD

Om skrivandets hastighet

Den rumänske författaren Mircea Cărtărescu säger i en intervju att han ser skrivandet som långsamhetens konst, en tidsödande process där den fysiskt konkreta handlingen att föra pennan över pappret har ett värde i sig. Han jämför sitt arbete med de traditionsenligt tillverkade mattorna i staden Bukhara som tar tio år för en mattknytare att göra. Cărtărescu påpekar samtidigt att fabriksgjorda mattor inte är värda något eftersom de tillverkas fort. Det låter väl rätt fint att han jämför sig med en mattknytare, helt okej för mig, men varför detta behov av att påpeka att hans långsamma skaparprocess är finare än den snabba? Tror han verkligen att det litterära värdet är liktydigt med nedlagd tid? Finns det inte andra och viktigare faktorer? Hur skulle han egentligen kunna jämföra och rangordna de kreativa förlopp som ligger bakom böckerna han läst? Cărtărescu har givetvis ingen aning, men han ger uttryck för en föreställning som de flesta av oss utan vidare eftertanke verkar beredda att acceptera, nämligen att det skrivande som tar lång tid är av högre kvalitet. Vad Cărtărescu i själva verket vill säga med sin mattknytarliknelse är att han är en genuin och äkta konstnär, att han har arbetat hårt och länge med sin bok. Han vill skilja ut sig från den massproducerade litteraturen. Jag förstår honom. Det är frestande att likna skrivande vid arbete, det finns många likheter och det är en bild som omvärlden hyser förståelse för. Men tyvärr finns det ingen given relation mellan nedlagd tid och litterär kvalitet, en sådan rättvisa eller logik saknas. I så fall hade litteraturhistorien sett radikalt annorlunda ut. Det finns visserligen ett starkt samband mellan tid och skrivande, men det handlar inte i första hand om hårt arbete utan om tiden att låta bli och på så sätt få en möjlighet att försjunka in i sig själv. Alla som skriver vet att skrivande är en tidskrävande sysselsättning. Tidskrävande på ett sätt som inte rimmar särskilt väl med arbetslinjen. Den skrivande människan kan vara: overksam, asocial, lycklig, improduktiv, glåmig och drömmande. Detta är egentligen inget större problem förrän vi kommer i kontakt med samhället och tvingas förklara vad vi håller på med om dagarna. Det är alltså inte konstigt att många författare gärna ger sken av att skrivandet består av ett svettigt slit jämförbart med gruvarbete eller raketforskning: ”Jag går upp klockan 4.40 för att skriva.” ”Jag arbetar från ett kontorslandskap med bredbandsuppkoppling och laserskrivare.” ”Jag jobbar ofta hela nätterna.” Författaren vill på något vis närma sig arbetets gemenskap. Innerst inne vet hon att det är omöjligt. För i slutändan kan man inte rättfärdiga sitt arbete på något annat sätt än med sina texter. Det är säkert sant att skrivandet kan vara en enorm fysisk och psykisk påfrestning för en del författare, jag har all respekt för deras metoder, men det finns en annan problematik som har mer med sprickan i de flesta konstnärers praktiska verklighet att göra. Vi står med en fot i vardagen och en i drömmen. Hur ser författarens självbild ut i ett samhälle som hyllar entreprenörskap och ekonomisk tillväxt, där tid är pengar? Jo, vi framhäver den hantverksmässiga sidan eftersom vi först då blir tagna på allvar. Vi arbetar faktiskt också! Tänk om vi egentligen inte gör det? Vad har vi för existensberättigande då? Måste inte alla arbeta? Vi ska självklart ta ordentligt betalt för våra texter, men alla försök att redovisa skrivandets kontrollförlust där jag dagligen släpper på min rädsla för att bli avvisad och vågar tro på att någon kommer att ta emot orden, även de smutsiga och fula, rimmar illa med samhällets krav på att jag ska vara egenföretagare och föredragshållare. Cărtărescu betonar alltså den fysiska delen när han ska beskriva sitt arbete. Hantverket. För vad ska han annars säga? Vad har han egentligen haft för sig de fjorton år det tog att skriva boken? Hur ska vi veta att han inte har latat sig, tagit sovmorgnar, suttit och stirrat rakt ut i luften, druckit? Han har som författare en massa privilegier som vanliga arbetare bara kan drömma om. Därför sticker Cărtărescus bild av mattknytaren i mina ögon. Den är inte sann. I skrivandet kan man komma och gå som man vill. Cărtărescu är en drömmare som kompenserar sin frånvaro i verkligheten på det sätt han är bäst på, han väver en bild av sig själv som en annan. Jag önskar att vi levde i ett samhälle där vi författare kunde stå för oss själva utan att dras ned i den nyliberala sörja där konstnärer som inte säljer slentrianmässigt stämplas som bidragstagare, en värld där det finns andra värden än ekonomiska. Precis som porren sipprar in i våra sexliv vare sig vi vill eller inte så påverkas författare av marknaden. En känsla av osäkerhet följer mig när det gäller skrivandets hastighet. Hur kan det gå så fort och ändå vara bra? Går jag kapitalets ärenden? Har jag utan att förstå det anpassat mig till fabriksrytmen? Jag vet inte. Kanske har skrivandets hastighet snarare med en sorts dumhet att göra. En poet som läste min kommande bok för några månader sedan sade ungefär så här: ”Det finns två typer av författare. De smarta och de dumma. Du tillhör de dumma.” Först blev jag lite sårad. Man vill ju vara smart. Med dumma författare avsåg han dem som har förmågan att bli förförda av sin egen berättelse. Det stämmer i mitt fall, jag blir uppslukad, vill veta hur det ska gå, dras med in i mitt eget drama. Även om det inte är det motsatspar jag själv skulle använda så satte han fingret på något jag funderat över som handlar om med vilken lätthet man släpper iväg orden, förmågan att dribbla bort sin inre kritiker. En position där det går fort att skriva och som samtidigt är ett tidlöst tillstånd. Jag glömmer bort mig själv. Många förknippar den förmågan med litterär äkthet, ofta manlig sådan, Knausgård, Kerouac, Khemiri, men det är att göra det lätt för sig, äkthetsanspråken säger ofta mindre om författarna och mer om läsarnas egen törst efter verklighet. Läsarens ingång i texten går genom författarens sårbarhet och den måste varje berättare finna på eget vis. Skrivandets hastighet väljer man inte helt och hållet själv, precis som allt annat som har med skrivande att göra är man i händerna på sin personliga historia, samtid, identitet, kön, klass och så vidare. Hur skulle jag kunna skriva återhållsamt och svalt? Hur skulle jag kunna skriva långsamt? Detta påminner mig om när jag gick på skrivarkurs och ofta kände mig som en fabriksgjord matta. Jag babblade på om något för att sedan lyfta blicken och se på samtalsledarens vita mustasch. Oron kom. Vad har jag sagt? Vet jag överhuvudtaget något om litteratur? Har jag rätt att uttala mig? Får jag vara här? Får jag skriva? Varje gång jag tråcklar mig fram till ett jakande svar på den frågan går det att fortsätta. Jag får också skriva.