ESSÄ

Poesins långsamhet i snabba medier

När vi läser en dikt, förbrukar vi en viss tid. Vi glider ett stycke utmed den linje, som för oss är en bild av tiden och på vilken det aktuella ögonblicket rör sig som en allt upplysande gnista. Undan för undan lämnar vi bakom oss det lästa, det ena följer på det andra, allt strömmar, allt rinner förbi. Men ändå fördunstar det icke eller blir borta
(Hans Ruin Poesiens mystik, 1961)

en möjlig ingång:

Det vilar en aura runt poesins genre, liksom en föreställning om att en dikt är något läsaren ibland får arbeta med – ibland till och med brottas med. Språk som kränger och metaforer som skevar. Dikten rör på sig och hela tiden presenteras nya möjliga tolkningar. Att läsa en dikt tar tid, kräver sin långsamhet. Det är som att orden dröjer sig kvar, som ett eko. Men kräver alltid dikten en långsamhet? Är dikten som sådan beroende av ett visst tempo?

en annan ingång:

Det digitala snabba mediet. Uppkopplingen. Några spontana dikter, några svar, några kommentarer. Dikterna fångas upp av det metaforiskt nog kallar nätet. Print on demand. Inte ens print, bara publicering. Snabb publicering. Bara on demand. Det konstanta flödet av uppdateringar, dikter, dagliga rapporter, dokument. Kommentarer, heja-rop, funderingar. Svar. Inte om en stund, inte nästa vecka utan nu. Snabbt måste min tanke formuleras innan nästa tanke blir tänkt. Jag måste berätta för världen att jag är jag, fortfarande.

”Tröskeln till att bli författare har sjunkit” menar Thomas Götselius i DN (16/1 2011). Formuleringen gäller också i högsta grad poeterna. Idag är det möjligt att publicera och diskutera dikter när som helst på webben. En möjlig plats för svensk samtida poesi på nätet är de svenska nätgemenskaperna för poesi. Poeter.se är en sådan sajt och har fler än 28 000 registrerade poeter. Här publiceras dagligen runt 300 dikter. Ja, tre hundra om dagen. Så när tröskeln sakta hyvlats ned, när vem som helst – när som helst kan publicera dikter digitalt och nå sina läsare via knapptryck – kan man säga att långsamheten i poesin försvinner i samma rörelse som slipen har dragits över golvet? Slipas också det långsamma inneboende i diktens medium ner? Eller kan man se denna produktion av dikter på ett annat sätt, som en vilja hos människor att berätta sin egen historia, forma en berättelse och reproducera identiteter? Det har ibland talats om att vi lever i individens tidevarv, att det individuella går före det allmänna och att det egna subjektet (jag) blir ett reflekterande subjekt. Jag tänker om mig själv. Jag skriver om mig själv. Jag berättar jag. I Modernitet och självidentitet – självet och samhället i den senmoderna epoken (1999) skriver Anthony Giddens följande: ”Vi har inte bara var sin biografi, utan vi lever en biografi (...)” och att ”[d]et hävdas att självidentiteten som ett sammanhängande fenomen förutsätter en berättelse: självets berättelse explicitgörs”

Den nya teknikens möjligheter till publicering faller samman med ett annat större projekt, att formulera min egen berättelse och göra mitt jag synligt för andra. Att genom synligheten fortsätta existera.

*

En dikt kan vägas, mätas och räknas. Produktionstaktsapparat skulle kunna vara ett annat ord för dator. En dator bygger på ettor och nollor. Siffror. En liten jämförelse.

”Nobelpriset i litteratur år 2011 går till Tomas Tranströmer”. Tranströmer debuterar 1954 med diktsamlingen 17 dikter som innehåller 17 dikter. Fyra år senare, 1958, ges Hemligheter på vägen ut, den diktsamlingen består av 14 dikter. Tomas Tranströmer har alltså en produktionstakt per dikt på 104 dagar. Svårt att säga om det faktiskt tog 104 dagar mellan varje dikt i Hemligheter på vägen men det säger kanske något om poesi och långsamhet, eller för att återknyta till det inledande citatet från Poesiens mystik, att förbruka en viss tid i läsningen låter sig inte alltid specificeras så lätt. Vad är det jag förbrukar i läsningen? Är jag medveten om att tiden går mellan läsningarna, eller fångas jag upp av diktens speciella tidsrymd. Det är som om tiden faller genom springorna på golvet i hallen, under tröskeln.

Att skriva dikter tar tid, eller kanske mer korrekt, tog längre tid förr, tiden mellan skrivande och publicering är kortare idag. Eller är den verkligen det? Vad kan vi jämföra med?

Vi har fått nya mötesplatser för poesi med de digitala medierna, och det är oftast just gemenskapen och mötet mellan poeterna som understyrks. Sajten poeter.se presenteras som en mötesplats där ”(...) alla kan publicera sin poesi och utveckla sitt skrivande via kritik och via möten med andra människor.” Poesin tillskrivs alltså ytterligare en roll på dessa sajter i jämförelse med tryckt poesi, den sociala funktionen. Dikten blir meddelandet som gör att människor möts. Produktionstextapparat. Det vimlar också av andra texttyper på poeter.se. Kommentarer, diskussionsinlägg och presentationer. Det vardagliga dokumenteras och publiceras. Imorgon nya texter. Ikväll nya texter.

På sajten finns också möjligheten att bli en poet genom att skriva fram en poetidentitet. Detta skrivande sker på flera sätt, poeten tar en pseudonym, laddar upp bilder och presenterar sig själv under ”profil”. Dessa texter eller bilder blir till ledtrådar för läsarna att plocka upp, vilket ofta görs i textkommentarerna. Poesi publicerad på nätet har alltså, för att tala med en Bourdieusk term, helt andra regler för att etableras på det nätbaserade litterära fältet, som också bygger på relationella och interaktiva faktorer. För att få kommentarer på dina egna texter är den bästa vägen att kommentera andras texter. På poeter.se finns möjligheten att bli sedd som poet av en inbillat sluten kontext. Vad är inbillat? Varför inbillad?

*

Det inbillade slutna rummet – en jämförelse om inbillningar.

Dikterna på poeter.se blir publicerade och kommenterade i samma digitala rum och förs sällan ut från den digitala miljön. När det väl sker så försvinner också just det specifikt digitala, ledtrådarna, de omkringliggande texterna, presentationerna, den möjliga interaktionen. Några gånger uppmärksammas dikterna eller poeterna från sajten i lokalpress, om än sporadiskt. Kanske är det jag som inbillar mig den slutna kontexten, det rum där poesin publiceras, bara för att det är sajten jag som läsare kan se, jag kan följa texter, poeter och kommentarer från nätet men jag ser inte interaktionen utanför den digitala miljön. Jag ser inte det liv som poeterna lever utanför sajten, bara ögonblicksbilder från livet inuti texterna. Jag ser inte långsamheten.

Det digitala rummet, eller kontexten där dikterna publiceras präglas också det av en snabbhet. De läses först och främst av andra poeter inom ”rummets”, sajtens, fyra väggar som jag som poet har någon slags relation till. Man skulle kunna säga att det är just den relationella aspekten som skiljer dikter publicerade i en nätgemenskap från annan dikt. Möjligheten att få skrivarvänner på sajten och den vänskapliga tonen som redaktörerna vill ska prägla sidan färgar också av sig på läsningen av dikterna. Dikten blir kommunikation, det ämne som poeterna på sajten samlas och samtalar kring. Poeter.se är en sluten men samtidigt öppen litterär krets som befolkas av olika typer av poeter, kritiker och läsare. Den skulle kunna ses som ett slutet rum, just på grund av att dikterna sällan når ut till andra läsare som inte är uppkopplade, samtidigt som det ändå är en till synes öppen miljö – du behöver inte vara registrerad för att läsa och tillägna dig texterna (vill du däremot kommentera krävs en registrering) Det rör sig alltså inte längre om en borgerlig offentlighet, utan ett närmast intimt rum. Det intima rummet, jag återkommer till det.

Och som brukar sägas ibland om digitala medier, att vi lämnar fotspår, vi efterlämnar oss ledtrådar om våra nätaktiviteter, både medvetet eller omedvetet, ibland kommenterar vi någon särskild text, ibland syns våra fotsteg av andra utan att vi aktivt deltar. Men på poeter.se behöver inte läsaren vara registrerad som poet, möjligheten att bara läsa finns, som en del av gemenskapen men ändå utanför. En reflekterande observatör. Om läsarens aktivitet vet vi egentligen inget mer än att hon eller han då och då lämnar sina fotspår i form av kommentarer eller diskussionsinlägg. Den osynlige läsaren, som vi inte vet hur han eller hon läser, eller hur lång tid det tar. ”När vi läser en dikt, förbrukar vi en viss tid” skriver Ruin, kanske är det här långsamheten tar sin början?

*

Läsaren och läsningen kan problematiseras från flera aspekter. Det är som om en korresponderande förvandling av läsarens roll har skett, i och med att de trösklarna till författaryrket har slipats ner. Ulf Olsson menar i Invändningar – kritiska artiklar (2007) att det här skiftet kan sägas vara ett skifte från en läsande kultur till en skrivande kultur där vi närmast ägnar oss åt masskrivande. Läsaren är skrivare, skrivaren är läsare. Nätet översvämmar av texter, eller som Hans Ruin skriver, allt strömmar, det flödar, flödesskrivning som också är en term inom kreativt skrivande, jag måste få berätta, jag har en historia, det har hänt mig något. Och jag är en del av något, en skriftlig kultur, ett mass-skrivande. Ulf Olsson skriver sin artikel med utgångspunkt i de växande skrivarskolorna, där skribenterna lär sig att bli författare genom textsamtal. Den här konstruktiviteten, att man faktiskt blir en bättre poet är också huvudsyftet med poeter.se. Poeterna ska utvecklas som poeter, genom att möta andra poeter på sajten. Även utvecklingen som poet är bunden till det slutna rummet, till sajten. Poesi som något man kan lära sig – är inte ändå den tanken sympatisk? Att alla kan skriva. Att alla kan göra sig synliga. Men att det inte automatiskt betyder att alla blir sedda, att alla poeter blir lästa. Eller sedda av andra poeter på sajten som kanske tydligast yttrar sig i att min text blir kommenterad av någon annan. Någon har läst. Sett. ”Författaren legitimeras inte genom att bli läst utan genom att synas” skriver Olsson. Skrivandet får alltså tydliga konsekvenser för det skrivande subjektet, eller om det är tvärtom. Subjektet får vissa specifika uttryck i vissa typer av medier som också påverkar estetik och möjliga läsningar. På poeter.se följer alltid subjektet med mig. Eller det som ibland kallas för författarfunktion, som Foucault diskuterar i artikeln ”Vad är en författare?” (1969, övers. Henrik Killander i Modern litteraturteori 2: 1993) Och som får mig att ställa frågan: Vem talar? Och här sker en glidning som borde uppmärksammas, jag ställer mig alltså frågan ”vem är det som talar?” och inte ”vem är det som skriver?” Jag blir infångad i det relationella, jag tolkar diktjaget självbiografiskt och letar dokumentära spår i läsningen, jag slås av att andra som kommenterar gör på samma sätt: ”Håll ut det blir bättre!” står det efter en text, ”Jag känner verkligen igen mig” står det efter en annan. Det är inte bara dikterna som diskuteras utan personerna bakom, avsändarna, poeterna – trots att nätet erbjuder anonymitet, man kan ta skydd bakom tagna identiteter eller pseudonym. Men det verkar som att estetiken, den som kommer till synes i både kommentarer och dikter präglas av en intimitet, en relation, ett samtal.

*

Ett samtal som sker här och nu. Ett skrivande subjekt som har gått från ett läsande subjekt, även en kommentar är skriven av det skrivande subjektet. Det skrivande läsande subjektet? Också kommentaren talar. Samtalet blir överordnat läsningen. Men det är fortfarande läsningen som tar tid. Och kanske är det så att mystiken, mystiken runt poesins genre ändå finns kvar.

(...) Undan för undan lämnar vi bakom oss det lästa, det ena följer på det andra, allt strömmar, allt rinner förbi. Men ändå fördunstar det icke eller blir borta. Det samlas upp i nuets jämt förbiglidande punkt, förblir oss nära, icke som ett minne, utan som en levande realitet, en levande närvaro
(Hans Ruin Poesiens mystik, 1961)