ETT LYSANDE NAMN

KONTAKT red@ettlysandenamn.se

ANSVARIG UTGIVARE Helena Fagertun

Gropar man drömmer om

När man är liten och tappar sina tänder drömmer man mycket. Man drömmer så att drömmarna stannar kvar, man drömmer vilt och slår omkring sig.

Nästan som när man var ännu mindre; bara en valp, och man sprang hela nätterna och läpparna drogs undan i ett ryck och man blottade tänderna, dem man hugger med.

Då, när man sov och sprang varje natt, och vaknade flåsig och trött, med fiskluktande dregel över hela kudden och skrämd uppsyn.

Vidare groparna man drömmer om, trapporna man trampar snett i, golvplankorna som saknas i ett vanligt rum, stenarna man snubblar på, fallhöjden. Man tumlar runt i sömn.

Detta är när man ramlar ur sömnen med ett ryck, som sömnens golv som då och då när man är ung inte längre bär.

Det som alltid förblir det samma från dröm till dröm är golvet. Det är det som håller drömmen på plats. Allt utspelar sig på samma golv; allt; det tråkiga, ovanorna, dramatiken.

I ett rum med tunga möbler kan man följa golvet ut på förstukvisten och vidare ut på gårdsplanen; de långsträckta fälten av gulnande raps. Tittar man ner på sina fötter är det samma parkettgolv som bär upp de tunga möblerna, förstukvisten och gårdsplanen. Det samma som rapsen växer ifrån.

Sömnen är ett golv man kan vandra långt på, är utsträckt som ett landskap, är platt och skinande.

Ibland; man försöker bestämma över drömmen. Då, när man gör det, har man redan ramlat igenom golvet och vaknar upp på den kalla marken. Fryser utan filt eftersom barnet tagit hela som vanligt.

Oftare än inte är det en mycket kall aprilmorgon med ett tunt lager frost över marken och den som legat still.

De ting som man minns, är de brädstumpar som man desperat försökt hålla fast vid när drömmen går i kvav. När den blivit ett sjunkande skepp och stora saltvågor sköljer över en.

Det man försöker klamra sig fast vid när man håller på ramla bort visar sig vara märkliga ting; en scen, en känsla som ringer i kroppen.

Man minns drömmarna när man slår upp ögonen, men ljuset som tränger in genom iris bleker huvudet, bleker det som klorin, bleker bort ens drömfläckar tills man bara är vit i skallen och man måste sätta sig upp och ha kaffe.

Men huden; om man får för sig att slicka på den; är salt; håret är stelt och frasande, ljusare än vanligt.

Ibland stannar en fläck längre, man försöker; kanske kan vi tala om det; man skall berätta, man berättar det man minns och där finns ingen kraft i orden, ingen logik. Bara konstigheter, hur konstigt man betett sig i drömmen.

Att beskriva det är det tamaste man kan göra, man målar aldrig bilderna, man har tunga svarta ord man försöker knyta till ett sammanhang, en beskrivelse. De är döda alla bilderna, alla skeendena som nyss tedde sig så logiska. Kvar finns bara en upprepning av det man trodde var viktigast: ”Sågen i benet”; ”Småskedarna i besticklådorna är barn till gafflar och knivar”; ”Översvämningen”. Allt det mycket humoristiska man tagit sig för, inte någon skrattar åt det; inte jag inte barnet.

Man tvivlar; det kan inte varit det. Varför upprepar jag att jag sjöng, jag sjunger ju inte. Varför upprepar jag att golvet behövde bonas, det låter ju inte viktigt och intressant nu. Man blir så besviken på sig själv när man berättar.

Jag blir arg. Barnet kan aldrig förstå hur fantastiskt jag drömmer, hur underbart hur vedervärdigt, barnet kan inte förstå. Kan inte förstå vilket rikt själsliv jag har.

Mina golv i sömnen är parkett i stavar, barnets är nog slitstark kubb eller kanske plankgolv i långa långa plankor. Och då är det sant som barnet alltid tjatat. Att det finns ännu större träd än dem vi sett, det finns gigantiska träd som är större än alla andra träd på varandra. Barnet har ritat denna bild för att förklara. De gigantiska träden och alla de andra som bara når till deras minsta rottå, till och med när de är staplade på varandra.

För att åstadkomma teckningen fick barnet klistra ihop flera papper och bara visa alla de andra träden som pyttesmå prickar ritade ovanför varandra. Bara en bråkdel av den långa stammen finns med på ritningen.

Skärp dig barnet, det är inte stor skillnad på att vara didaktisk och högfärdig, du och ditt mästrande. Var finns detta träd i sådant fall? Och vilken sort skulle det vara? En ask?


Kristin Karlsson |

Till kartan