Jag är Tintomara
Jag är Tintomara. Jag står under linden och lyssnar till fåglarna. Tonerna får mig att falla in i grönskan, att glömma mitt ansikte. Jag är ett träd, fåglarna landar på mina armar. Det finns ingen motsättning i att mina fötter rotlika sträcker sig ned i jorden medan mina fingrar rör vid molnen. Jag står stilla och jag flyger fram. Ibland är jag ett vatten, forsande och vilt. Eller så faller jag droppe för droppe över kanten på ett berg. Om jag speglar mig i källan ser jag ljusgröna lövverk, skiftande fjäderdräkter, fågelögon och ivriga näbbar, barkens hud och tusentals insekter som bor inuti trädens stammar. Jag hör mitt skratt. Det blandar sig med vattenfallet. Jag är överallt och ingenstans. Min död bor under den där stenen, den grå, vid källan och hängpilen. Vänder jag upp den så ser jag mitt öde i de andras myller och sockersamlande. Varför skulle jag fråga efter det? Här är min död lika oväntad och ständigt väntad som vargens frånfälle vid stupet eller ekorrens stilla kropp med nöten inom räckhåll, lika brutal och i landskapet infälld som lejonets död på savannen. Jag kommer att vara oförberedd när skuggan faller. Den frågar inte efter mig och jag inte efter den. Nu blandar jag mig i solkatternas lek över vattenytan, nu kastar sig dropparna svala mot mina kinder, nu glittrar huden på mina händer.