ETT LYSANDE NAMN

REDAKTIONEN Helena Fagertun och Viktor Johansson

KONTAKT red@ettlysandenamn.se

ANSVARIG UTGIVARE Helena Fagertun

Riv alla tempel

”Lyssna Johan”, sa Danne och ställde ifrån sig sitt vattenglas, ”du har förutsättningarna. Du har en helt okej endomorf kroppssammansättning som med rätt disciplin kan bli riktigt jävla stor. Det som verkar saknas är viljan.”

”Jag har viljan. Jag är mer redo än nånsin.”

Danne svarade inte utan gick fram till bokhyllan som utöver några dvd-filmer med kamsportsgalor innehöll ett gäng böcker som på ett eller annat sätt hade att göra med den utbildning han gick i näringsfysiologi.

”Läs den här från pärm till pärm. Om du inte hittar motivationen efter det vet jag inte vad som kan hjälpa dig”, sa Danne och räckte över en ganska tunn bok med glansigt omslag.

Mastering Life: How to turn Yourself into Raw Power av Maximilian Foresti.

Bläddrade upp en sida på måfå och läste: When I look back on my earlier life, it’s like I watch a movie about an entirely different human being. That weak underachiever is not me. It is Not-me. He, Not-me, was destroyed the day I became Raw Power. It was necessary. To become Raw Power, you must destroy yourself. To create new is to kill the old.

”Det här verkar bra”, sa jag och satte mig omedvetet mer rakryggat i soffan.

”Det är mer än bra. Men börja från början och fortsätt därifrån. Förresten, du borde få i dig nånting som ersättning för det du kräktes upp. Ska jag laga en äggviteomelett?”

”Det skulle vara skitschysst!”, sa jag.

Med ett milt stekos strömmande in från köket började jag läsa på bokens första sida.

Every human being begins with not much more than nothing. From nothing, everything can perish. But this unlimited potentiality is grasped only by a handful, and even fewer acts upon this insight.


***


Tiderna förändrades. De gamla sovjetiska lagren av metandienon var i stort sett uttömda. Men i Sydostasien hade tigerekonomierna rest sig. I bolavärlden var det thaifemmor som gällde istället för ryssfemmor, små heptagonala eller hjärtformade rosa och blå piller som kom i burkar med den närmast skrattretande simpla beteckningen Anabol Tablets. Dessa skickades i stora mängder från Chiang Mai, från en före detta medlem i atletklubben som bosatt sig där. Försändelserna paketerades bland matvaror som currypasta och palmsocker och adresserades till olika sommarstugor ute vid Ekerö dit Adde eller nån annan från gymmet åkte för att plocka upp avierna och ta dem till postkontoret. Sen delades de upp bland de många beställarna på Mariehäll.

Efter att ha tränat där några veckor och blivit accepterad som preppare hade jag blivit invigd. Adde tog än en gång med mig in på kontoret och låste dörren om oss.

”Så här är det: ska man skjuta upp på gymmet gör man det här inne, inte i omklädningsrummet. Man låser alltid om sig och om man öppnar gör man det bara på glänt och inte med några verktyg liggandes framme. När man är klar plockar man undan allt, slänger alla tomma vialer, ampuller, kanyler och så vidare.”

Adde gjorde en gest mot en liten soptunna med lock och fortsatte: ”Lägg gärna några pappersservetter över alltsammans. Vidare, inga preparat får förvaras i era skåp, det man har med sig hit används upp på plats. Snacka gör man bara med folk som man vet också kör. Om nån nykomling börjar fråga runt håller man käft tills man vet att personen är lugn. Här borta”, sa han och gjorde en gest mot kylen, frysen och ugnen, ”kan man förvara och sterilisera verktyg och preparat. Och i skåpet vid handfatet finns allt som behövs för desinficering och sårvård; bomull, alcogel, fetvadd och plåster.”

Ett allt bredare flin spreds på mina läppar. Det här var bättre än jag nånsin vågat hoppas på. En ny epok i mitt tränande liv hade inletts.


Min tillvaro var enkel och inrutad, men ändå precis så som jag ville ha den.

Exakt halv åtta vaknade jag av att jag var bajsnödig. Behövde ingen klocka, mina tarmar var mitt larmsystem. En snabb dusch och så ut på morgonpromenad med en gainer i näven. Brukade gå runt sjön ett par gånger, eller upp till Hallonbergen och tillbaka. Sen hem för att käka frukost som alltid bestod av havregrynsgröt med äggvitor och linfrön i. Sen packa gymväskan och sticka iväg till Mariehäll. Där brukade jag ta god tid på mig, oftast flera timmar.

Käkade matlåda i omklädningsrummet och stack hem för att vila. När jag gick över Bällstaån och vidare längs med pendeltågsspåren såg jag alla vanliga människor som skyndade till eller från sina stressiga luncher, tillfälliga avbrott i deras dödande arbeten. Vad ville de med sina liv? Hade de ens några drömmar kvar? De var fångar. Jag var fri.

På eftermiddagarna utförde jag praktiska sysslor som att handla mat, ordna preparat eller hjälpa till på gymmet med städ och underhåll. Två gånger i veckan solade jag på Suntana och varannan vecka körde jag en helkroppsvaxning hemmavid. Ibland tog jag en till promenad, bara för att njuta av att vara ute och finnas till. Jag kunde gå ner till sjön och sitta på en bänk ett tag, kolla på alla fåglarna. Andra gånger satte jag mig vid utkiksplatsen i Tornparken, framför det gamla vattentornet. Klara dagar kunde man se ända till Vällingby och Blackeberg.

Kvällarna tillbringade jag framför datorn eller teven, eller så var jag hemma hos Danne och klämde en Pride-gala eller två. Då brukade vi laga mat ihop, han hade en massa grymma kokböcker där allt näringsinnehåll var listad intill minsta decimal. Jag brukade alltid få ansvaret att steka köttet eller fisken. ”Om det är nåt du kan, så är det att steka kött”, som Danne sa.

Eftersom jag tillbringade så mycket tid på Mariehäll kände jag snart alla som tränade där. Klientelet skilde sig på flera sätt från biffarna på City. Det var inte alls samma tajt sammanhållna grupp, utan en spretig samling individer som umgicks i mindre sällskap om två, tre eller på sin höjd fyra. Den typen av lite loja häng som fanns på City där man kunde tillbringa lika mycket tid eller mer med att stå och snacka skit som med att lyfta existerade inte på Mariehäll. Man var där för att träna, punkt slut. Visst kunde man sitta och småprata lite mellan två övningar, men det var också allt. Dessutom brukade Adde dra upp volymen på stereon när han var där, så att dånande dödsmetall försvårade alla djupare konversationer.

Där den etniska sammansättningen på City varit nästan hundraprocentigt svensk förutom nån enstaka finne eller balt var det betydligt mer blandat på Mariehäll. Där fanns afrikaner som Kwame och Stanley, araber som Karim, Omar, Faisal och Ibrahim, kurder som Goran och Jalal och iranier som Amir och Mehdi och så en och annan ryss, chilenare och alban. De svenskar som tränade där var antingen välartade medelklasskillar som Danne eller Christian, en snubbe som såg ut som en fotomodell och pluggade på KTH. Eller så var de kriminella typer som Jonas och Calle, två ligistungar från Hallonbergen som skolkade från IV-programmet för att träna med de tunga grabbarna.

En annan sak som inte funnits i Nyköping var muskelbyggande kvinnor. Här var de förvisso bara en handfull, men det var ändå nåt nytt. Där fanns Samira som tävlade aktivt och vunnit Decembercupen för några år sen, och Lena, en oldschool-byggare som sades ha haft en romans med Arne Tammer på sjuttiotalet. Och så var där Jessica, en brandman som hårdkurade på testo. Med sina breda käkar, håriga armar och obefintliga bröst såg hon ut som ett uråldrigt monster, en orch av honkön. Det berättades att ett barn hon skulle rädda ur en eldsvåda börjat lipa när han såg henne och skrikit till sina föräldrar att han ville tillbaka in i branden istället. Det drogs många andra historier och vitsar bakom Jessicas rygg, men jag skrattade aldrig åt dem. Jag var fylld av respekt. Det där var en människa som var beredd att gå väldigt långt för att uppnå sina drömmar, kanske hur långt som helst. I mina ögon var inte det nåt att förakta, tvärtom.


***


Plågsamt långsamt tar hissen upp mig till fjortonde våningen, där jag joggar genom den mattklädda, tysta korridoren. Klickar in plastkortet och öppnar dörren.

Rummet är tomt.

Letar efter Mias träningsväska, men den är borta. Drar fram hennes resväska och plockar ut Hello kitty-necessären. I den finns Clenbuterol, Deca-durabol, Oxsoralen, Lasix och Cytomel som jag lägger upp på sängkanten. Ur min egen väska rotar jag fram susta, oxar, nolva och ett par pumpar och kanyler som ska täcka de fyra dagar vi är borta.

Stirrar på preparaten på sängen. Tankarna snurrar. Vart har hon tagit vägen? Överreagerar jag eller är det på allvar?

Min blick faller på nattduksbordet.

Ett plastkort med rundade kanter och träpärlor i olika färger. Går fram och plockar upp den. Mias ikon, fotot på Sharon Bruneau. Hon har glömt den.

Känner stickandet i näsan och bröstet. Är tvungen att lägga mig ner, det klirrar om glasampullerna. Andas djupt och långsamt, försöker fokusera. Vad händer där nere, har de börjat kolla folk?

Måste få tag på Mia och varna henne, även om de bara kör urinprov och inga visitationer kommer hon antagligen torska, flera av sakerna hon tagit den senaste tiden har långa spårtider.

Ska precis plocka fram mobilen och ringa henne när jag hör steg som närmar sig ute i korridoren.

Hoppar upp ur sängen, springer in på toa och pressar in papper i näsborrarna som redan börjat rinna. Öppnar den lilla soptunnan under handfatet och tömmer plastpåsen på dess innehåll. Rycker åt mig alla prepp på sängen, stoppar ner dem i den svarta påsen som jag sen rullar ihop och pressar ner i byxlinningen.

Smyger fram till dörren och lyssnar. Där ute är det tyst.

Försiktigt öppnar jag och tittar ut.

Tomt.

Tar fram mobilen och ringer Mia.

Signaler går fram utan svar.


Nere i lobbyn har folk börjat röra sig mot kongresshallen, finalen för juniorer minus åttio kilo ska börja om en halvtimme.

Får syn på Adde och haffar honom.

”Har du sett Mia?”

”Nej inte på ett tag. Jag tror hon gått för att värma upp.”

Borta vid svängdörrarna ser jag en av prasseljackorna, en man med skalligt huvud och glasögon som pratar i telefon. Två glasampuller klirrar mot varandra när jag rör mig tvekande mellan att gå ut i friheten eller vidare in.

Kollar in honom noggrant. Nog är han snut alltid. Han har den där allvarliga och lite viktiga minen som de brukar ha, minen hos en person som vet att man har rätt att göra mer andra här i världen. Mörkblå, lite för korta jeans och svarta seglarskor. Tycker mig höra att han säger ordet ”misstänkt” i mobilen, men är inte säker.

Plötsligt möts våra blickar och jag ser instinktivt bort. Mannen fortsätter prata men tar några kliv bort.

Jag går mot tävlingen. När jag slänger en sista blick över axeln kollar han fortfarande på mig.

Inne i kongresshallen är det fullt drag. I det mörklagda rummet pumpar musik och rökmaskiner spyr ut vita moln. Den skånske konferencieren har bytt morgonens sladdriga t-shirt till kavaj och slips, men ser fortfarande lika ohälsosam ut där han dansar in på scen med förlegade sjuttiotalsmoves.

”Välkomna mina damer och herrar till finalen av Luciapokalen 2007!”

Applåder och busvisslingar.

”Ja jäklar vad man dansat den här helgen. Var ju på Avenyn igår och svängde runt med en del läckra pumor. Det gäller ju att passa på när man lämnat Diktatorn hemma i Eslöv!”

Spridda skratt.

”Diktatorn ja, det är alltså vad jag brukar kalla min fru… Egentligen heter hon Marita. Jodå, vi har alla våra öknamn. Vet ni vad hon brukar kalla mig?”

Tystnad.

”Plånboken! Så kallar hon mig!”

Generade fnissningar.

Nån ropar: ”Sluta snacka och visa lite bodybuilding istället!”, varpå hela publiken börjar applådera.

”Okej, okej, jag fattar vinken”, säger konferencieren och låtsas se lite ledsen ut. Sen skiner han upp: ”Då drar vi igång första klassen!”

Till tonerna av Eye of the tiger spatserar sju unga killar i röda satinrockar med uppdragna luvor in i salen, rundar scenen och kliver upp på den via en sidotrappa. Publiken applåderar taktfast. En efter en rycker killarna av sig sina luvor och presenteras med namn och klubb till varierande jubel. Byggare från Göteborgsområdet får allra mest applåder.

Adde kommer fram till mig, han ser lite skärrad ut.

”Var Mia därinne?”, frågar jag honom.

”Nej, hon är försvunnen. Har du försökt ringa henne?”

Jag försöker igen, det piper till och jag kommer till telefonsvararen.




Utdrag ur råmanuset till romanen Riv alla tempel som släpps på Atlas förlag våren 2014.

Henrik Bromander | Kroppen idag har både devalverats till total meningslöshet och upphöjts till ett dyrkat objekt. Det råa, fysiskt slitsamma kroppsarbetet har ersatts av otrygga anställningar för bemanningsföretag som kräver ständig flexibilitet. Kroppen idag väcker äckel, blir censurerad och samtidigt granskad i detalj i medierna. Och om man lyfter blicken; i somras dog fyrtiofyra migrantarbetare från Nepal för att folk ska kunna kolla på fotbolls-VM i Qatar om nio år. Kroppen förolyckas, slås sönder, skjuts och torteras. Kroppen har gått igenom ett helvete.

Tillbaka till kartan