Ugnsbiff
Man hissas in i ugnen. Det är från då. Jag minns det. I presens. Alltid i presens. Det är också nu. Också andra. Dess delade jag. Ugnarna producerar. Det är finkornigt grafitpulver. Materiornas materia. Det innersta tickandet. Det produceras. Ugnarna väver kolpartiklar med hög temperatur. Sen svalna. Från 1300–1400 grader till 50–60. Sen rengöras. Skrapas av. Inifrån. Vi är ugnssanerare. Vi ska in i de avsvalnande ugnarna. Vi ska fortsätta dessa moment av världens verbformer. Av världslighetens hjälpverbformer. Man träder in i den tättslutande overallen. Den måste slutas om kropparna. Man tejpar igen gliporna. Hjälm på och ansiktsmask på. Som en dykare in i produktionens tomrum. En slang med luft mynnar ut inne bakom plexiglaset. Slangen hänger ner genom ugnen. Åtta meter. Tio. Som en navelsträng från fabrikens inre. En motoriserad hjälplunga. Till sanerarens andning. Till arbetsrörelserna. Till kroppens repetitioner. Till kroppsdelarnas upprepningar. Man sätter sig på traversgungan. Man hissas in. Det är uppåt. Från ugnens nedre öppning. In. Uppåt. Man har verktygen i bälte runt midjan. Man är innesluten i overallen. Man är omsluten av ugnen. I värmen. Man kommer upp. Längst upp. Man höjer tryckluftsstämjärnet. Man försöker hitta en liten spricka i grafitväggen. Den kompakta grafitväggen som bildas som slagg efter ugnens grafitpulverproduktion. Som en svart platta. Produktionsrester. Det ska tas bort. Ugnens tomrum ska åter upprättas för att en ny produktionscykel ska inledas. Man sätter stämjärnets spets mot en anad spricka. Den reflekterar en mörkare skiftning. Från sladdlampan som hänger ner från ugnens övre öppning. Från dess elektriska ljus. Man tar spjärn med fötterna mot ugnsväggarna. Med stålhättekängorna. Försöker få fast traversgungan. Få fast kroppen. Överkroppen. Man trycker in stämjärnsbladet. Man använder axeln. Man spänner armen och fixerar tryckluftsstämjärnet. Man spänner ryggen. Axlarna. Magmusklerna. Man biter samman tandraderna. Och så för man in verktygets reglage med det skyddshandskebeklädda pekfingret och släpper fram tryckluftskraften. Stämjärnsbladet vibrerar. Verktyget vibrerar. Handen vibrerar. Armen. Överkroppen vibrerar. Och dämpar rekylerna. Man trycker tillbaka. Spänner musklerna och dämpar vibrationerna. Återriktar musklernas krafter mot verktyget. Koncentrerar dem mot tryckluftsstämjärnets hackande blad. In i sprickan. Det har blivit en spricka. Ja. Äntligen. Den jävla skitfittan. Sprickan vidgas. Ett litet flak av komprimerad grafit faller ner genom ugnens inre och ut genom öppningen och splittras ytterligare när det träffar det grafitsvärtade cementgolvet. Man svettas. T-shirten klibbar vid ryggen. Snart också vid overallen. Ansiktet med glansiga rännilar av svett. Man fortsätter. Luften pyser in genom slangen. Ansiktsmaskens plexiglasskiva är repig. Ansiktsmasken ska hålla tätt. Liksom specialoverallen. Men det finkorniga grafitpulvret tar sig in överallt. Genom masker och plastiska overallvävnader. In i ögonen. I näsan. I öronen. In i hårbotten. Genom huden. Genom porerna. In i lungorna. In till inälvorna. I blodet. Nytt spjärn med fötterna och kängorna mot ugnsväggarna. Man fortsätter trycka tryckluftsstämjärnets blad mot den öppning i den täta grafitrestväggen som uppstått av arbetet. Av ugnssaneringsmomentet. Mot det tomrummet. Man trycker med den svävande överkroppens muskelkrafter. Anlägger. Riktar. Instinktivt spänner man käkens muskler och trycker så in verktygets reglage och släpper fram tryckluften. Det vibrerar. Kroppen vibreras. Musklerna vibrerar. En cerebral automatik beordrar musklerna att svara. Att verka. Man spänns. Riktar tillbaka kraft. Fortsätter arbetet. Fortsätter produktionen. Saneringen. Kroppen svettas. Musklerna erfar också ett tyst jubel över att få pumpa blod och reproducera sig. Att bli använda. Att få vara kroppslig. Förlora sig. Bli ny. Fram till tröttheten. Till krampen. Till skadan. Till slutet av skiftet. Till ledigheten. Till vilan. Inför nästa skift. Till nästa skift. Och till nästa. Innan semestern. Själva meningen. Jag minns att jag då och då körde omkring med packmoppe inuti fabriksområdet. Det var inhägnat. Det låg på en udde ut i havet. Det hade en egen mindre hamn med ett par stora lyftkranar där lastfartyg lastade och lossade. Fartyg från Argentina. Från Ryssland. Från Indonesien. Från Tyskland. Från Kina. Jag körde omkring på måfå. Det var när ugnarna stod. När produktionen var avbruten. Det kunde bero på elavbrott. Eller på nån sorts överhettning i ugnarnas reläer mellan inkommande elström och utgående ugnshetta. Jag förstod aldrig riktigt. Jag körde genom lerpölar. Mellan fabriksbyggnaderna och väggar av korrugerad plåt och skorstenar av cement. Mellan högar av cementrör och rostiga cisterner och gamla lagerlokaler. Mellan högar av grus och högar av sulfit och högar av sand. Under himlen. Jag sitter och svävar på traversgungan i ugnen. Jag tar spjärn med kängefötterna mot ugnsväggarna. Jag trycker tryckluftsstämjärnet mot produktionens komprimerade grafitrestvägg och släpper fram energin. Stämjärnsbladet vibrerar. Kroppen vibrerar. Små svarta dammoln lösgörs. Stiger och sjunker och upplöses. Jag svettas. Man sänks ut ur ugnen. Traversvajern roterar neråt. Man kliver av gungan. Man tar av sig hjälmen med ansiktsmasken och tar några djupa andetag. Man spottar gråsvart. Man torkar pannan med baksidan av handen. Man går bort till plåttvättstället och öppnar kranen och tvättar av händerna och kupar händerna och sköljer ansiktet. Det känns som en gudomlig svalka. Hela kroppen erfar den. Man river av en rejäl bit lite styvt papper från den stora pappersrullen och täcker ansiktet med den under några absorberande sekunder. Jag minns att jag sen brukade ställa mig vid ett fönster som stod på glänt. Rutorna var igensotade. Jag lutade mig ut mellan fabrikskropparna och rökte en cigg. Det var som en lång korridor mellan fabriksbyggnadernas väggar. Som ett överblivet området. Det var aldrig någon som gick där. Det var som en grå sörja på marken långt där nere. Jag stod där och rökte och hämtade andan och njöt av den svala vinden som strömmade in genom det öppna fönstret. Jag tittade uppåt och kunde se som en flik av himlen. Bakom ryggen mullret av fabriken. Jag kunde sluta ögonen och stå där och andas. Röka och andas. Som i parallell meditation. I ett immanent hypnagogt. Flyktigt som vinden mellan fabriksbyggnaderna. Tiden går. Tiden har gått. Tiden är förlorad. Tid återstår. Jag släpper ner den glödande fimpen. Den faller mellan fabriksbyggnadskropparna. Singlar. Långsamt. Lätt. Som om den inte vill nå mark. Som i en egen ordning. En kastvind passerar korridoren mellan väggarna och fimpen virvlar uppåt för några ögonblick. Kastas åt sidan. Så faller den återigen. Singlar. Vaggar. Och når så den blysilvergråa sörjan där nere. Långt där nere. Den ligger där någonstans och glöder slut. Jag kan inte längre urskilja den. Jag tar några djupa andetag och viker in överkroppen från fönsterramen. Jag minns inte vilken årstid det är. Det kan vara varje årstid. Jag minns inte vilket skift det är. Det kan vara samtliga skift. Jag minns det. I presens. I fiktionens presens. I fiktionens heterotopiska rum. Här. I dess heterotropiska utsträckning. Dess instörtning i presens minnesakter. Jag tejpar igen gliporna vid anklarna mellan overallens ben och kängornas början. För att inte grafitpulvret ska strömma in utan hinder. Jag tejpar igen gliporna mellan overallens ärmar och arbetshandskarna. Jag tar på mig hjälmen och ansluter luftslangen. Luften pyser in. Jag fäller ner plexiglasvisiret och tar på mig verktygsbältet. Jag sätter mig på traversgungan och ger tecken åt traversföraren att börja höja. Jag svävar uppåt in i ugnen. Den är kompakt svart av grafitpulverproduktionens inre grafitrestväggar. Sladdlampans strilande ljus som en diffus dimma. Ugnen känns varmare än vanligt denna gång. Så minns jag det ofta. Att det var så jävla varmt. 50 grader. 60 grader. Torrt och jävligt varmt. Jag hissas uppåt. Jag minns erfarenheten att sväva inuti den jättetorpedliknande ugnens inre. I dess tomrum. I produktionens tomrum. Det som ska saneras från rester för att grafitpulvret ska kunna tillverkas. Återigen. I ännu en tillverkningscykel. Hur länge varade en sådan cykel? Jag minns inte. Tills väggarna sattes igen av den komprimerade grafiten. Då gick det inte att köra ugnen längre. Efter avsvalning började då vårt saneringsjobb. De andra ugnarna körde omlott. Förstås. Inga produktionsstopp skulle ske. Det innebar stora ekonomiska avbräck. Förmännen upprepade ibland att det inte fick ske. Att vi ugnssanerare inte fick fitta oss med saneringsjobbet. Att vi inte skulle gnälla som några jävla kärringar. Men i regel behövde de inte säga så mycket. Alla visste vad som gällde. Man gjorde ungefär det man skulle. Det var lönlöst att diskutera och tjafsa. Då riskerade man att få ögonen på sig. Det var bättre att hålla käft och hålla sig undan och smita ifrån och maska när man själv bedömde att det var lämpligt. När man inte riskerade upptäckt och när det förstås inte riskerade att gå ut över ens arbetskamrater. Så tänkte alla. I samtliga skiftlag. Så gjorde alla. Den kunskapen lärde sig alla som jobbade. Det var en tyst överenskommelse. En dold lag. Parallell. Att tala om det skulle kunna riskera den. Jag minns det. Jag hissas uppåt i ugnen. Jag kommer upp. Längst upp. I sladdlampans nu mer gulaktiga ljus. Det är som ett regn som inte faller. Som frysts i sin fallande rörelse. Jag minns det. Jag tar stöd med kängorna mot väggarna. Jag tar upp tryckluftsstämjärnet ur verktygsbältet. Jag sätter dess blad mot en anad sprickbildning. Jag andas in utan att tänka på att jag andas in. Jag biter samman tandraderna utan att reflektera över att det sker. Jag spänner ryggen och lutar mig framåt med armen i hårt anspänd vinkel och trycker in verktygets reglage. Energin släpps lös i sin koncentration till stämjärnets decimeterbreda blad. Vibrationerna fortplantar sig liksom bakåt in i min kropp. I armens muskler. I överkroppens. I ryggens. I bålens muskulatur. I sätesmuskulaturen. Och musklerna svarar. Parerar. Dämpar. Med sin muskelmassa. Sina senor. Fibrerna. Köttet. Fetterna. Med blodtillförsel och pumpande stasis. Svetten börjar omedelbart att sticka en aning i sin utträngning genom hudens porer. På ryggen. I ansiktet. Mellan skulderbladen. I arslet. I ljumskarna. Det är som ett begynnande kliande. Det är samma öppnade porer som släpper igenom det finkorniga grafitpulvret åt andra hållet. In i kroppen. In. Det som efter skiftet färgar duschvattnet grått. Som färgar bastusvetten vagt grå. Jag minns det. Och stämjärnsbladet som hackar mot den hårda svarta grafitväggen. Mot den sextiogradiga komprimerade materian.