Älskling; änkling
Barnet i Karins mage är trettiotre veckor gammalt,
i det inre, mörklagda
Karins ljud genljuder i mig, en vind som har färdats långt
Hon närmar sig mig, det susar och prasslar i mina tankar
Karin insjuknar i vad vi tror är influensa
Hon får svårare och svårare att andas och jag säger: du har nog fått lunginflammation
Jag bär Karin och barnet till bilen
och framför ett rödljus vid Hornsgatan säger jag: allt kommer att bli bra
Kroppsligheten i döendet
är allt annat än kroppsligheten i levandet
Total care-sängen,
bakom syrgasgrimman säger Karin ett namn, jag tror hon säger Liv
Jag frågar: vill döpa henne till Liv?
Hon svarar: Livia
Det sista Karin säger till mig innan hon sövs ned är: god natt, älskling
Jag svarar: god natt, älskling, vi ses sen
Karins andetag blir till årtag bort från mig
Ett kejsarsnitt,
vår dotters födelsedag: den 20 mars 2012
Jag vet, jag ser det
En vecka efter Livias födsel dör Karin utan att ha vaknat upp
Pulsen avstannar 05:52 den 27 mars
ECMO-apparaten stängs av 06:31
Jag vet, jag ser också det
Karin stelnar medan jag kysser henne, det är dödens hårdhet,
hård som ädelträ, kroppen, den blålila
rullas iväg till bårhuset
En samlingsplats för tystnad, ett skeende som pågår ostört
men omfånget av tystnaden
överskrider
och överträffar
Döden springer så snabbt att det dammar från livet
För fyra veckor sedan sitter jag och Karin i den vita tygsoffan i vår lägenhet på Lundagatan 46
framför scenerna av en hyrfilm,
vardagligt, lätt att glömma
Jag sänker ned min hand
i toalettvattnet på mitt rum, Familjerum 1,
drar den fram och tillbaka, min hand är jordklotets roder
minsta handledsknyck
påverkar
riktningen
Vi var en familj, ett gemensamt huvud,
vi hade ett då
ett nu
en framtid
Jag vill kyssa Karin adjö en sista gång,
det får jag inte,
hon har redan ruttnat, dödens hårdhet är trots allt inte hårdare än så,
kroppen har fallit sönder, köttet på hennes skelett har fallit av,
huden
fallit av
Denna kropp
som jag har somnat mycket nära under så lång tid
har blivit en sanitär olägenhet
i liksäcken,
genomskinlig och svart
Karin som ju har ett litet brunrosa födelsemärke vid den högra ljumsken
som jag har smekt
och kysst
Ordet: aldrig
Orden: aldrig mer
Heligheten i sorgen är inte större än att minsta harkling
eller en för hastigt utdragen stol kan fylla den
och spränga den
Jag hör elektriciteten röra sig i sladdarna
som saliv
mellan två varma munnar
Jag släpper in fuktig luft
som förenar sig med mig, en tät dimma som jag känner igen från när jag är barn i Huddinge
och är rädd
En armslängd har tänjts ut till något väldigt och ouppnåeligt,
men ingenstans
har jag det så uthärdligt som här tillsammans med minnet av Karin,
inte bara tiden
utan också rummet går omvägar förbi
Jag trycker två fingrar mot handleden,
räknar avståndet
mellan blixten och åskan
Jag reser mig upp, backar ett par steg,
min dotter mot bröstet, inga tankar, bara en kropp
och en förväntanslös svalka
som jag står i
och stirrar ut från
Jag skulle aldrig byta ut sorgen, smärtan, som jag upplever nu,
mot att aldrig ha fått träffat Karin
Ingen gud kan mäta sig
med en människa som måste, och långsamt återvänder livet,
men ett annat liv, ett liv som änkling och ensamstående pappa
till ett prematurt barn
som lyftes upp ur en nedsövd, döende mamma,
Hur ska jag svara ett litet barn som frågar efter sin döda mamma?
Vad är det jag har älskat?
Det går inte att sammanfatta
Karin är kremerad, till utseendet skiljer hon sig inte från sotet på en spishäll
i en urna
nedsänkt i jorden på Lidingö kyrkogård
Jag har ingen fadersmjölk
i brösten
att ge min dotter,
jag har mjölkersättning i pulverform som jag köper på ICA Nära
Jag hittar Karins svarta borste i badrumsskåpet, jag smeker den, jag luktar på det lösa håret
och skriver ett griftetal
över den kvinna som jag har älskat i tio år
Genom min röst
öppnar jag en dörr till de döda och Karin talar ur min strupe
Hon säger: älskling, änkling