I boken Solaris av Stanisław Lem finns en mening i stil med ”Det som hänt, kan vara förfärligt, men det förfärligaste är det som inte hänt. Någonsin”. Den meningen var någon slags utgångspunkt till de här dikterna. Att finnas till i en människokropp med ett medvetande och samtidigt känna till detta medvetandes gränser. Det som existerar eller kommer existera men som inte kan uttryckas genom vår begreppslighet. Ibland kan man ha en känsla av att detta okända träder fram för en. I mina drömmar återkommer olika rum som stått orörda i århundranden. Möblerna därinne och lagren av damm. Fukten. Lukten av en människa som inte längre finns. Det finns något så främmande i det vi känner till. Materian skrämmer och förtrollar. Hjärnan skrämmer och förtrollar. Det som kan uppstå i denna, det som finns under lagren av medvetande.
Levitation | Maja Bünger