Ljuset som i gryningen fast långt senare. Människoljuden och spåren som döljs av sömnen, sanden, grenverken. Rösterna, tungornas rörelser mellan käke och gom, fingrarna över bordsytor, ljushållare, spegelkanter. De upprättgående kropparna med tecken på tidsuppfattning och orientering i rummet. Minnesbilderna, synvillorna, inbillningarna, hörselförnimmelserna, de olika variationerna av ljud. I elektricitetetens ljus ger det sken av att vara någonting annat än kroppstemperaturerna, febrarna, sjukdomarna.
Fåglarna lämnar marken i sengångaraktiga rörelser, glider över vegetationen utan att lyfta. De befinner sig egentligen inuti vidare och brantare rum, som de flyger och störtar rakt igenom. I ljuset blir våra kroppar hårdare, ögonen blänkande som metall. I drömmarna ser jag jorden ovanifrån, som någonting som ännu inte hänt.
Det som ännu inte hänt någonsin. I en rymd som är som darrande händer. I en skymning som håller på att tappa balansen bakom bergen. Där röster strömmar genom en öppen dörr ut mot trädgården. Ljudvågor som inte riktigt går att ställa in, endast återkommande raspande, ospecifika läten. Det kan vara en ursprunglig källa men också skillnader i akustik.
Nedanför huset, vid slutet av en brant, ligger sjön, som ett stort, blött öga. En bit ut i vattnet flyter näckrosorna omkring, tunga av sina nyutslagna blommor. Och så ur tystheten uppstod det. Igen. En artificiell substans bildas. Det flimrar kortvarigt förbi ögonen. Det är ingen annan någonsin.
Någonstans står det om hur man överlever. Hur en hjärna fungerar, ser ut i genomskärning. Det liknande som finns i universum, det som är levande. Jag drömmer att jag ser mitt eget öga i ett mikroskop, uppspärrat och vettskrämt.
Naturen lossnar från sig själv för att sedan återgå till sakernas tillstånd, djuren flyr tillbaka in i sina pälsar, människorna i sina skinn. Jag hittar det i skogen, bland nässlor och ormbunkar, översidan av käken, med alla tänderna uppradade.
Drömmen kommer tillbaka, den avlägsnar sig och kommer tillbaka. De lutande kastanjeträden fäster sig i det ihåliga ljuset, vacklande men orubbliga. En långsam, maskinell frekvens genom grenverken. Fönsterglaset lämnar ett avtryck av en mindre hand.
Det som håller på att arta sig för att senare slå ut. Tecken såsom förändringar i hur jag talar. Det som rör sig tillbaka in i min mun utan att få fäste utanför. Men som att rösten från början inte tillhör mig, som att den är utan källa.
Skogen tornar upp sig som en varelse längre bort, mörk och torr i det likbleka ljuset. Den ser ut att lösgöra sig, vända sig om i skymningen. Symtomen som uppvisas. Feberdrömmarna. I dokumenten har tecknen spridit sig, de oregelbundna strecken över pappret. Ett förlorande i cirklar, linjer istället för bokstäver. Att känna jordens roterande rörelser, vingslag, luftdrag, vattenströmmar. En avart, en utbrytning.
Jag drömmer att jag ser mig själv innanför en glasmonter. Bevarad som ett föremål. Någonting som utvecklats under specifika förhållanden.
Utanför huset, i det rödaktiga ljuset, ligger fältet som en utslagen kropp fram till att skogen börjar. Fågelkropparna landar en efter en, balanserar på den sviktande marken. De är inte längre fåglar. Jag har sett det innan, jag har sett det närma sig. Det håller på att verka i mig, det håller på att bli till. Bryta sig ut därifrån, komma fram ur lagren av jord och medvetande.
Ljuset strålar genom huset, belägrar det. När jag hittar honom sitter han upp, i samma position som en levande människa. Rynkorna i hans ansikte som har förgrenat sig i veck efter veck. Och man hör inte längre djurens läten över slätterna, istället ser man det i nålens oregelbundna rörelser över kompassen, som bristande orientering eller precision. Den tilltagande lukten som strömmar genom huset, från hans vidöppna mun. En blandning av människa och kemikalier. Körsbärsträden utanför står fortfarande i full blom.
Ett material så likt i universum. En tjockflytande massa. En vävnad, som samlar sig, förgrenar sig, i veck efter veck. Ett stämningsläge som inte har att göra med hjärnaktivitet. Någonting utanför hjärnans gränser. Nervtrådar som vågor där ingen flyter upp vid kanten.
De andra, deras strålande ansikten, när de förflyttar sig som flugor mot den kvardröjande fläcken av ljus i mitten av rummet. De syns som upplysta skuggor bakom fönsterglaset. Deras förskräckta stämmor där innanför. Jag kan höra mig själv bland dem, så främmande, skrattande.
Grenverken utanför skakar till i blåsten, sedan stillnar, i det kalla och klara, alldeles öppna. Någonting har börjat dela sig där utanför. Något som öppnar sig, långsamt lossnar och bryter igenom ett medvetande. Träden försöker värja sig i skymningen. Hans ögon har förändrats under natten, flutit ut till oigenkännlighet. Det finns något där som inte ser ut att tillhöra en människa. Han kommer emot mig, skrattandes, med armarna utfällda. Ingenting har hänt. Vi är de första människorna.
Just nu befinner jag mig under ett stilla vatten.
Fåglarna har lossnat från sig själva, flyger hypnotiserat omkring varandra i det rödaktiga skenet. De blir flera, tusentals. En förflyttning under ett längre tidsspann samtidigt som jorden fixeras i sin position. Hur ska jag komma ut ur det. Hur ska det komma ut ur mig.
Ett ekande ljud från kastanjer som faller till marken och trädens slängiga, repetitiva rörelser. Vattnet, nedanför branten, ligger djupt och rotat, som en del av någons ansikte. Hur vi luktar, känns, rör oss och talar i det människoskinn som skiljer oss från andra. Jag är varse honom, hans besittning av huset. Rummens förställda ordning som nu rörs upp, förtrollas.
Mellan trädens suddiga stammar, reser sig något ömtåligt och levande. En svärm i skogsbrynet. Det svartgröna i ögonen, det vidgar och drar ihop sig av kemikalierna. Det kommer att stillas, det kommer inte att utvecklas.
Det som döljer sig där, tillbakahållet och skyggt. Det började synas som ett suddigt ljus mellan grenverken, likt ett sammanfallande av partiklar, en substans som bildas. Det vrider sig, vänder sig inuti ett medvetande. I takt med medicinernas avtagande verkan.
Vi går längs med grusvägen, genom allén, mellan körsbärsträden, fram till huset. Plötsligt griper jag tag i hans arm och försöker säga något. Men när jag formar munnen till ett läte når inte rösten ut ur munnen. Nedanför branten, lyser sjön, detta öga, alltid seende, trött och öppet.
Drömmarna har blivit vidare. I luftdraget från fönstret lyfter hans utspridda papper från golvet, seglar en bit ovanför. Svävar där, tyst och inkapslat. Det försöker lyfta sig ut ur mig som en lång, främmande kropp.
Ett rum där allting är bevarat, samlat intill minsta partikel. En djurkäke, en silverskål med tjocknat socker kvar i botten, en kam med gråa slingor kvar i borstet, ett ljusrosa läppstift, hårnålar, nagelband, en parfymflaska i glas. Fingeravtrycken på vägglisterna, fönsterkarmen, spegelramen.
Det förflyttar sig, delar sig därute. Det kommer över fältet. Ett ihållande närmande. Han kommer ut från sängkammaren, ställer sig vid handfatet och samlar vatten i de kupade händerna. Mellan rörelserna, ett orytmiskt nynnande.
Ingenting här hörs ut någon annanstans, till något annat. En fågel träffar glasrutan och faller.
I journalerna beskriver man det som vanföreställningar. Jag ser honom på håll, komma gående mellan körsbärsträden. Ett annat medvetande, ett alldeles klart. Vattnet nedanför branten har slutat röra sig, det har fixerat sig som en blick.
Himlen är sprucken, skingrad, på väg därifrån, balanserandes över den branta jorden. Ett kvidande, cirkulerande läte ovanför. Den svindlande siluetten av gestalten innanför huset. Det som rör sig därinne i huset är i skepnaden av en människa. Det finns inte någon annanstans. Det finns inte i någon annan.
Hans friska ögon lyser i ljusskenet, han lyfter händerna som skydd för ansiktet. Det är på väg tillbaka, det syns i händernas rörelser, fäktandet, som var han i strid med något okänt.
Skogen intar återigen sin skygga, frånvända hållning. De omgivande bergen lossnar och försvinner i mörkret. Vid andra sidan av sjön, utspridda i luften, hänger fåglarna kvar som hägringar. Jag springer in till honom, skakar hans bara, vita armar och försöker hålla upp kroppen i samma position som en levande.
I gryningen hämtar de honom, leder honom ut ur huset, han släpper automatiskt allt han håller i händerna. Ett vatten har flutit upp ur marken och stiger från grunden av huset.
Fåglarna släpper från ledningarna, svävar uppåt. Fältet lyfter. Ett perspektiv som lyfts ut från mig, lämnar huset, trädgården, oss, i ljuset av en sammanhängande materia. En hinna som leviterar tillbaka in till sitt enda öga.
Ingång | Maja Bünger