Ett korn om ett annat korn.
Korn som kippar efter andan
under andra korn.
Du drar handen där.
Kalvarna märker ingenting.
Saltet härdar och sången dunstar.
En rossling studsar mellan dynorna.
Korn i kupad kular.
Tungor spårar.
Om sandkorn, salt.
I friktion O
Kalvarna lapar sand och salt.
Korn är inte kärnor.
Kärnor smälter i solen.
Kroppar löses i liering.
Det är värmen som retar tillväxten.
Koldioxid och vatten blir syre och föreningar av energi.
Hudarna är så laddade att kraften letar sig ner i marken långt efter förruttnelsen.
Sammanpressad i sumpiga marker.
Syra är inte syre.
Förlora inte fräta.
Fräta inte försvinna.
Försvinna aldrig upphöra.
Öknar vi krävs formler.
I sol, silhuetter.
En dunstande saltsjö lämnar spår.
Så är det bara.
I munöglor färdas rosslingar från den ena till den andra.
Han andas in något därnere,
suger ut din koldioxidgömma, suger ut och lagrar i en annan håla.
Låter föroreningarna beblanda sig med rötter,
med rotsystemens förmåga att hålla kvar det som annars skulle sippra ut
och lägga sig som ett täcke över hinnorna.
växter, stämband, organ
vi bränner och lagrar i geologiska strukturer
Rörelsen är negativ.
Ju mer vi minskar, desto mindre släpper vi ut.
Iskalvarnas sång är ett skrik. De springer allt fortare medan mamman drar sig tillbaka
till fronten. Hon har skurit av kalvarna från sig själv. De irrar vilse.
De smälter sig till ett lager längtande kalv,
och låter värmen stiga rakt genom sig.
De destillerar och filtrerar genom sina uttunnade skärvor.
De späder ut sig i världshaven,
märks knappt.
Salta sötkroppar slungas mot klippor
klippor mals till sand
sand färdas genom luft
och landar i en öken där kornen tumlar om varann.
Kalvar hinnar sand som hårdnar som
sjunger
O,
en tung hosta,
en nagel i huden, en oktav i halsen, en stav i
Och luften är en silkestunn trasa som dras genom.
Maskorna om de våta hudhullingarna.
Du kan inte andas ut den.
Du ligger på alla fyra,
du ligger på alla fyra och lyssnar till en svag vissling från ditt kön.
Det är alltså inte dig O sjunger för. Det är något därinne. Det är något som pyser ut
som en vag erinran om något annat. Han drar handen precis där.
I den torra sanden.
Du står på alla fyra.
Som en kalv står du på alla fyra, blickar upp
mot en himmelsk manet,
en hinna mellan sol och sand.
En hinna som inte borde kunna vara här.
Råmandes som den stående vindvåg ur vilken luftlinsen pressats ut.
Som ville du svälja de amöbor som sänkt sig över öknen.
Drar handen i sanden och ljudet är en vissling,
ett dån under skiktningar av oidentifierbara partiklar
och sand.