”Embedded deep
in our cells
is ourselves
and everyone else”,
skriver den amerikanska
poeten
Juliana Spahr
i sin bok
This Connection
of Everyone
with Lungs
och vi ljudar den
vid
ingången
till Coop,
om man kan säga så,
vid Folkets Park,
hon
tar emot
en handfull
mynt och
drickyoghurt och två
bullar, säger
hvala
och redan följande dag
eftersom jag stod borta vid kanalen
och väntade på B. Det kom fram
en kille och frågade om jag hade några pengar till en hemlös. Jag kände efter i fickan. Jag hade en tjuga. Jag gav den till honom. Det var en skrynklig sedel, oregelbundet vikt. Han tog emot den utan ett ord och stoppade den i fickan på sin svarta jacka. Den mörkblå huvan var uppdragen. Jag stod och rökte och han tittade på cigaretten. Jag såg det, men jag erbjöd honom inte en. Jag tittade på honom. Jag såg honom rakt i ögonen. Jag var inte rädd. Det var en ung kille, rätt smal, klen. Jag tänkte att om han försöker sig på något slår jag ner honom utan problem. Även om han har kniv eller pistol. Han tittade på cigaretten som jag lyfte till munnen. Jag såg att han tittade på min cykel som stod bakom mig. Den var lutad mot väggen, eller om det var elskåpet. Jag rökte min cigarett och han tittade på den. Jag kunde se att hans ögon följde rörelsen. Min hand rörde sig från nedre delen av ansiktet ner till magen, i höjd med naveln. Rök och glöd. Jag kunde ha erbjudit honom en cigarett, men jag tänkte inte på det. Han kunde ha frågat, men han gjorde inte det. Sedan sa han att han hade fått stryk under natten, under föregående natt. Han sa:
”Jag vet inte var jag ska sova och jag blev slagen igår.”
Han sa att någon hade slagit honom i revbenen och ansiktet. Jag tittade på honom och nu såg jag det, ett blåmärke och ett litet skrapsår på vänstra kinden, vid kindbenet. Jag frågade honom:
”Vem slog dig?”
Han sa något som jag inte uppfattade. Han sa ett namn. Hans tunga i munnen. Han mumlade ett namn som jag inte uppfattade. Jag frågade varför och han mumlade något om att de ”pundar för mycket”. Han sa:
”Han är en hora.”
och Robert, en av mina gamla barndomsvänner, en solig dag, nere vid havet, nere vid Limhamnsfältet, innan en korpmatch. Vi hade inte setts på många år. Han var stor, vältränad, inte längre den gänglige tonåring jag mindes. Han berättade att han suttit inne, att han huggit en snubbe med skruvmejsel när snubben kom på honom vid ett bilinbrott. Han satt något år, kom ut och fick jobb på någon sorts optikfabrik eller vad det var. Han sa att det var lugnt nu, att det var bra att ha ett jobb. Jag berättade kortfattat vad jag sysslat med de senaste åren. Sedan frågade han om jag brukade åka till Prag. Jag sa: ”Nej, sådär, det var några år sedan”.
”Jävligt fina horor i Prag”, sa han.
Jag svarade inte, blev stum för ett ögonblick, följde nog den nykritade sidlinjen med blicken, bort till hörnflaggan, den orangea lilla vimpeln i stark vind, innan vi skakade hand, ta det lugnt, mannen, och skildes åt, förmodligen för sista gången. Men då kommer jag att tänka på hur han hjälpte mig en gång. Det var ett slagsmål på en av gårdarna, jag slogs mot Carlos, tror att det handlade om en tjej, Victoria (och henne såg jag en natt när jag köpte burgare i kiosken på Möllan – hon jobbade där, stod där i sin sibyllauniform och låtsades som att hon inte kände igen mig), och när vi höll på att slåss, jag hade Carlos i något slags grepp så att han inte fick luft, och hans tröja drogs upp och blottade ryggslutet, och då hoppade Robby fram med en tändare och nån burk med gas, typ deo eller nåt, och tände eld på gasen och brände Carlos på ryggen. Han vrålade och jag släppte honom och han backade och jag ser framför mig hur han står framför tegelväggen och man kan se på honom att han är slut, att han är rädd och kommer att ge sig. Carlos var annars en nära vän, liten och hård, en smart kille, ett mattesnille. Han bodde hon sina farföräldrar, chilenare, jag tror att det var för att hans pappa knarkade och söp (ett par gånger, många år senare, tyckte jag mig se honom på bänkarna vid Värnhemstorget, och jag fick varje gång kväva impulsen att gå fram och fråga vad som hade hänt med hans son, lille Carlito, min vän) och jag vet inte vad det var med hans mamma. Hon var svensk, tror jag, och jag vet inte om jag någonsin träffade henne. Det var något med vårdnaden tror jag, åtminstone när han var mindre, typ lågstadiet. Jag kommer ihåg en gång när vi gick i tvåan eller trean. Det kom en bil i vändzonen vid Konsum, där vid skolan, vad är det, Snödroppsgatan kanske, och det kom ut någon och de drog in Carlos i bilen, mitt på rasten när vi lekte nån lek, spelade kula eller nåt, och vi tyckte att det var lite konstigt, att någon bara kunde komma och dra in ett barn i en bil sådär. Jag vet inte
hemmen var i allmänhet mycket enkla. Husen var vanligen byggda av lera eller rappade, ofta med bara ett rum. Husen hade för det mesta platta tak, där familjen kunde vila, sova och arbeta. Taken var av ris, lera och jord. Man fick lov att platta dem jämna efter ett häftigt regn.
Sen många år senare hörde jag att han knarkade och att han hängde med småungar, fick dem att springa ärenden åt honom så att han inte skulle åka dit, förmodligen, men någon på skolan hade sagt till kidsen att de inte skulle hänga med honom, då kom han till skolan och hotade lärarna och det
ska jag säga? Det här med blicken. Eller jag vet inte, fantasierna, och att man inte viker med blicken, du vet. Och gör man det så känns det inte bra. Vad ska jag säga? Det är inget konstigt, egentligen, även om du kan tycka
med en polsk zigenare som hette Tony, vi kallade honom Montana, det är sant, han gick runt i kostym och du vet guldhalsband och smycken och hela den skiten, han brukade ha hundralappar instuckna bakom plastfolien eller vad det är i cigarettpaketen, så en gång träffade jag honom vid skolan – alltså du vet han gillade ju mig, jag vet inte varför, kanske för att vi snackade polska ibland och att han var för ung för att förstå att det inte betydde något, alltså att polackerna hatade honom lika mycket som svenskarna, jag vet inte – iallafall så sprang jag på honom och han stod där med en cykel, och kedjan hade hoppat av, en sån där tävlingscykel från åttiotalet, så jag sa att det är lätt att fixa, bara vänd den uppochner så fixar vi det, men han sa nej, skit i det, du blir bara smutsig, låt det vara, kom, följ mig till Luciano, min kusin, på Kroksbäck, och vi gick och han sa du är schysst, jag bjuder på cigg så länge, och han plockade fram Marlboropaketet, och så blev han plötsligt skitlack och sa att han tappat en hundralapp som han haft i paketet, och medan vi gick där så kom det en kille gående, vi kände honom inte, men jag hade sett honom i skolan, gick i nian, nördig, svensk, och när han går förbi oss så säger Tony typ, du, laga min cykel, och han säger jag kan inte, jag vet inte hur man gör, vadå, säger Tony, vadå vet inte hur, bara sätt på fucking kedjan, mannen, det är lätt, och killen, rädd som fan en gång till typ men, men, men jag vet inte och sånt, och Tony hoppar upp och gör en roundkick i huvudet på honom, träffar typ på kinden, inte jättehårt, inget blod och sånt, men ändå, jag blev lite förvånad, och killen direkt bara ner på knä, darrande händer, pillar med kedjan, blir helt svart om fingrarna, jag sa ta det lugnt till Tony, men jag var ju själv rädd för honom, det var alla, vi hjälps åt allihop till slut, Tony håller i cykeln och jag snurrar pedalerna och killen, jag tror att han kanske hette Daniel, som han med lejonen i Bibeln, eller i den där låten med Elton John, och killen pillade med den oljiga kedjan tills den satt på plats och han stack och vi rökte en cigg till och sen cyklade han iväg, Tony, och jag gick vidare och letade lite slappt efter hundralappen som han kanske hade tappat, men jag gillade ju inte den stilen, att hoppa på oskyldiga så, fast en gång hjälpte han mig när hamnade i bråk med en kille från villorna, från Bellevue, en rikemansunge (jag kollade upp honom många år senare, då var han en ganska känd kock), som hade hoppat in genom fönstret när vi hade lektion, jo, för i vissa ämnen fick jag gå i så kallad obs-klass, för stökiga elever, vi var en mindre grupp och det var lite lugnare faktiskt, men han hoppade in och började bråka med en liten kille som hette Lars, han var riktigt liten för sin ålder, käkade tillväxthormon och sånt, och den andre killen, den rike, han var ett eller två år äldre än oss, så jag gick emellan och kaxade lite, sen blev han utslängd och sen stötte vi på varandra igen och slogs en kort stund men några lärare gick emellan, och då skrek någon en tid och en plats, och vi sågs där sen och slogs, han slog av en liten flisa på min vänstra framtand, jag kan fortfarande känna ojämnheten med tungan, idag typ tjugofem år senare, men ja, och jag fick väl in nån smäll och någon spark, tillräckligt för att han skulle fatta att det skulle kosta honom lite om han ville förnedra mig, och till slut blev vi trötta och cirkeln runt oss blev gles, och vi slutade slåss och det blev typ oavgjort, men grejen var ju att Tony fick höra detta sen, och ryktet gick att han skulle döda den rike, och du fattar ju, att alla visste att han var galen, vi hade en annan polare Marcin, polack, han stötte ihop med den rike på en parkering, det blev slagsmål, inget allvarligt, men du vet Marcin var från Rosengård och hade fullt med kompisar där, och Tony var galen och kände alla zigenare i Malmö – så det spreds en massa rykten och antingen blev den rike rädd som fan, eller så var det nån som golade för till slut kallade lärarna in mig och den rike till nån slags fredsförhandling, fast jag inte hade något med det att göra längre, vi hade ju redan gjort upp liksom, men nu satt vi där och vi skulle be om ursäkt och skaka hand och sånt, och jag kommer inte ihåg vad de hotade med, men jag gjorde det och han gjorde det och jag bad Marcin och Tony att backa och det gjorde de, och sen blev han kock som sagt, ganska känd tror jag, men ändå ett svin, liksom, jag kommer ju ihåg att han bodde i villorna, att han åkte omkring på sin nya fucking MT-5:a, medan jag och Rodrigo delade på en stulen Puch Maxi med trasigt framhjul, vi snodde den av Hamza som ju såklart hade snott den av nån annan (och det var inte riskfritt direkt, för grejen var att Hamza var helt vild, sköt folk i ögonen med soft air-guns och sånt), vad ska jag säga
hemmen var i allmänhet mycket enkla. Att
Husen brukade vara delade i två avdelningar, en för människorna och en för husdjuren. Familjen bodde på en något upphöjd del med tillplattad lera som golv. Fönstren var små och hade inga glas, och man fick ljus av små oljelampor. En småbondes familj hade knappast några möbler, förutom några grova skinn som man rullade ut att sova på.
Kvinnan i huset var ansvarig för hushållsarbetet – att laga mat, städa, spinna, väva och sy. Hon hjälpte också till på fälten och i vingården ibland, och hon undervisade barnen när de var små.
Man åt vanligtvis två huvudmål om dagen – en lätt frukost med bröd, frukt och ost samt ett kvällsmål
bestående av kött, grönsaker och vin. Så
förflöt åren. Närmare
Han mumlade något om droger.
Jag frågade vilka droger och han sa:
”För mycket.”
Han sa:
”Flunis, tjack, horse. För mycket.”
Kornskörd, linsskörd.
De tidiga fikonen mognar.
”Jag vet inte var jag ska sova inatt.”
Druvskörd.
”Hur gammal är du?”
Olivskörd.
”Tjugofyra.”
Han andas in.
Sommarfikon, dadlar.
”Gå nu. Vi ska be för dig.”
Vinterfikon, plöjning.
Sådd. Citronskörd.
Ännu ett år har gått.
Och han, som en idiot, sa att det inte var bra,
Och jag: ”Brorsan, du vet … det går inte”,
och han liksom nickade och skakade på huvudet samtidigt, eftersom han både visste och inte visste, och sedan gick han och sedan kom B och han var sen och stressad och vi började gå och han sa: Har du hört den där ”Collected Airs”, och jag hörde inte riktigt vad han sa, jag fick anstränga mig för att inte glida bort. Kommer du ihåg han Loren Connors, eller MazzaCane Connor, sa han, det där impressionistiska liksom, han bara kör runt, runt, runt på a-moll, typ som att han spelade slide fast utan slide, bara runt runt, alla låtar är likadana, hela tiden nån pentatonisk skala eller nåt, tror jag i alla fall och det borde liksom inte funka men det gör det, det låter inte så kitschigt som det borde och jag tror att det har med rytmen att göra, att den är liksom oregelbunden, flytande, svävande, så tänker man, bara för att det heter Airs, som luftar, liksom luft i plural det går inte, fast det har inte med det att göra, det har tydligen sina rötter i keltisk eller irländsk harpmusik, sa han och jag plockade fram en cigarett till och tände den och jag ville säga någonting men visste inte riktigt vad, som att någonting hade gått sönder, någonting mycket litet, visserligen, men ändå, gått sönder, spruckit, B gick på gruset och jag gick på gruset, och det krasade, frasade, och jag både lyssnade och lyssnade inte, och han fortsatte: Och då särskilt Turlough O’Carolan, typ sjuttonhundratalet, han dog 1738 och det sista stycket som han skrev, typ på sin dödsbädd, hette Carolan’s Farewell to Music,
det gillar jag, att han inte tog avsked av livet, av världen, utan av musiken, och jag andades in och sa jaha, han trodde alltså inte att det skulle gå att komponera musik efter döden, nej, tydligen inte, sa B, och vi fortsatte gå utmed kanalen och jag såg ner på gruset, det lät som det gör och jag tänkte på korpfotboll, hörnflaggor och B upprepade det borde inte funka men det är rätt bra alltså och jag tänkte på pundarens revben, vad sa du, sa jag, Airs? ja som luft, ja, sa B, som skor, har du inte såna? jo, kolla, han pekade på mina skor, på mina fötter, ner mot gruset, som Nike Airs, sa han, plural, ja, luft i plural, luftar, och han sa: Ja, så.
Men det har inte med det att göra alls, eller jo, på sätt och vis, air eller ayre, det betyder typ sång eller melodi, och är egentligen besläktat med Aria, som ju kommer från typ air eller aer, men alltså, han tappade bort tråden, jag, det är mönster, sa han, det är det, att musiken är där i svängningarna, det är inget konstigt med det. Ja, sa jag, ljud är ju luft,
jag kände mig plötsligt trött och törstig,
nästan bakfull fast jag inte hade druckit,
nja, han, inte riktigt, men ok,
typ svängningar i luften,
tryck, jag gäspade,
tryckförändringar ja, visst,
det har med produktionen att göra,
eller med efterklangen,
resonansen,
reverbet,
jag vet inte
hur mycket man dämpar
strängarna när man spelar harpa,
jag tror inte att man gör det, eller
det måste man väl, förresten,
det kanske är nödvändigt, titta, det är vår nu,
ännu ett år har gått,
jag åker förbi ännu en sjö,
allt är gräs, björkar, himmel
hus, hus, hus
björkar, himmel, det är sant, ännu ett år har gått, och
det lyfter, då
sjunger Robert Wyatt, att
Be in the air, but not be air, be in the no air, och
Had I been free, I could have chosen not to be me, och
Demented forces push me madly round a treadmill, och
Demented forces push me madly round a treadmill, och
Let me off please, I am so tired, och
Let me off please, I am so very tired, och
det går upp.