”kanske känner fåglarna då av
den vidgade luften
med en innerligare flykt”
*
mina föräldrar vill ut i friska luften (till mig)
det har de alltid velat och som regel en gång om dagen fått
och som regel i en trädgård som framkallar minnen men det finns också som ingenting minns
spädbarn plantor grenverk blomsterträd
reglade fönster och dörrar bäddar av perenn och annuell
kring djupa brunnar utan vatten en mycket begränsad blomsteräng i vilken
prästkragar och starar samlas som drömmar om den friska luften i sömnen
jag sover om natten
hon sover väl om natten
det är lika viktigt att de anhöriga får sin nattsömn
det är lika viktigt att de inneslutna ligger kvar i sina sängar hela natten
sjukdomar går fort
vi kan inte behandla dem som luft
eller sorg eller gammal ost
det finns ingen återvändo
äter sig in i huvudet likt en fyrtio centimeter lång råtta
eller hungrig duva som äter luft likt en eld
det är varmare på dagen med solens hjälp
en fågel av fjädrar skriker
en fågel av lera låter
jag blåser i den fågeln
*
Som ur oljad
halare luft
i det förflutna
i vilken vi står i en trädgård som framkallar minnen
ett avslutat och skulpturalt landskap som inhägnat framkallar minnen
liksom av trådar mödrar kan liknas vid dörrar
där det en gång fanns ett bestående hus av längtan
är längtan en egentligare mer gemensam luft likt doft doft av gräs
vi känner inte de dödas händer runt vår hals när de griper
likt luft efter orden som också är deras syre eller redan bortslösade mynt
skulle det kunna blänka blinka i det torra utplånade gräset
de långa uttorkade dygnen och släta marken stillnade mattan
den gemensamma markens asfalterade gångar
i den cirkelformade inhägnaden utanför det bågformade huset
vilket liknar en låg stum snäcka och skärva av samma vitnande skal
*
Det dova: kroppar utan minne
Det vita: flockas i fjäderdräkten
det mörker i mörkret som andas
mycket hög sjö eller ett djur löst i vatten och oåtkomligt
likt fjädrar drunknande fjädrar
vattnet som enskilt speglar det mänskliga vattnet läcker
ett berg av fjädrar som sjunker och enskilt speglar
katastrofala svanar med hjälp av fjädrar
samma gamla hårda knotor tunga vingar
framkallar samma längtan låter inte lätet mer tvingande än tvång
de märker det inte i sin virvel av återkomst till sig själva
den molntunga eller klara bestämmelsen
liksom motsatsens mörkt beredda bakgrund
i vattnet som nu ligger stilla
mödosamt rör den mörka vinden natten urholkas nattligt
en vindby eller en riktning
vidd och jakt deras spetsansikte fullständigt uppslukad av luften
ett lika starkt vajande grått drag i mellanrummet mellan fåglarna
avståndens exakta mått en vingspets faller och törnar luften genom vilken de faller och törnar
branden i vilken vi brinner deras innerligare flykt
och inget begär detta tröttsamma ingenstans det obeskrivliga och tomma
avståndet till marken för mycket likt lindrande tomma kroppar och fjädrar
mörk, nattlig nattluft nästan död eller mot-död
hon tror att jag är hennes dotter
jag tror att jag är hennes dotter
*
De gemensamma institutionerna
Vilka räddar oss från varandra
det vita som inte begränsar sig
de rosa omnipotenta barnen
slocknande mödrar vilka tjocka fjädrade kroppar oändligt tunga
täckta av kött och blod eller smorda i fjädrar och flykt skriker rakt ut i luften
det låter som vita skärvor eller silverfärgat solsken
oändligt tunga utan att sjunka
hur kan de röra ytan utan att brista
hur kan de dölja luften himlen som inte finns det blå intrycket
av fasa eller av vana
nu är de så stora och samlade
längs vattnets yta som om inga speglar fanns
och inte ett ensamt hjärta nästan bara glömsk helt väck
och ett ensamt stegrande hjärta dolt i sömnen eller någon tystnad svårmätbart
i det förintande som ersätter någon med någon
eller om någon dör och är det
de låter oss gå ut i trädgården de låter oss lämna byggnaden
mata fåglar andas samma dag och natt och till dörren och imman på dörren av glas
eller fingrarnas och händernas fukt
i motsats till mörkret syns inga andra
ett svagt nattligt och enskilt ljus
under en väggfast och upprepad lampa
hon blåser en kyss flera gånger mot mig
flera kyssar likt luft eller ingenting
rör det hårda glaset de lösa hinnorna
i och omkring huvudet den nya beslöjade blicken huvan eller det vita håret
gamla andetag eller helt slutna läppar som gråt eller i gråt
stillnad medicinerad gråt gemensam framkallad tystnad några år på institutionerna
i en utandning tar vi oss därhän:
att se allt det som hängde ihop virvla
Texten innehåller många citat ur Duinoelegier av Rainer Maria Rilke i Camilla Hammarströms översättning.