PLAST SEX SEX SEX
När jag ser tillbaka på min kropps karriär ser jag det som en resa från mjuk och köttigt spädbarn till en gränslös massa invaderad av plastbitar. Gummitrans som suttit fast mot huden så länge att de sjunkit in och blivit en del av underhudsfettet, små fötter från leksaksdjur som tryckts in i någon springa, grop, hålighet och glömts bort.
Efter ett tag har de blivit en del av rummet, en del av kroppen, långt från den naturliga mjukheten, renheten hos ett nyfött barns hud, muskelfibrer, organ. De olika organen. Mjälten, hur den förändrats. Thymus, hur den ockuperas av oorganiska fun light-molekyler och du tror du har koll. Du kanske dricker ett glas lightsaft idag, men i natt sväller vätskan i matsmältningskanalen, börjar blinka i självlysande regnbågsfärger och fyller hela ditt
matsmältningssystem. Fittan född som köttig blomma, nu en rosa och blank leksakspryl, spacklad med nåt artificiellt klegg med jordgubbssmak, penetrerad av batteridrivna gummileksaker, kanske plastkort, kanske sladdar, det som finns till hands men,
aldrig
någon äkta vara,
någons varma köttiga.
När jag var liten var jag i skogen, nu är jag i plasten. Jag petade i mossa, myrstackar. Nu petas jag av material som jag inte kan namnet på. Att invadera eller invaderas, det är frågeställningen här, men det står inga svar att få när du ber eller begär.
***
Den kryllande massan på planeten, institutionerna, hierarkierna, kunskapsskapandet, gifterna i sjöar, lakan, maten? Var kommer invasionen ifrån? Jag ser den tydligt i vitögat men vem är den? Jag känner den tydligt i kroppen, känner hur min ekologiska biologiska form står mindre och mindre under min kontroll. I stället märker jag hur huden ger vika för plastiga spillror och leksaksämnen, oäkta sexarom och jag vill ha det när jag kapitulerar. Det är det.
Jag kapitulerar inför det onaturliga, den är redan en kink of mine och jag kommer när den ber mig. Det extremt vulgära i att krossa en tom plastmugg mot magen. Ilningen innanför naveln, kontaktlinjen mellan fittan och hjärnan. Gummiplasten runt låren, runt halsen, sluts tätt, rullar mig bakåt, aktiverar livmoderkroppen och en armé av plastdjur fulla av bisfenol A marscherar in i min kropp genom blygdläpparna, fortsätter in tills hela min kroppsform består av plastbitar och akrylfärg och exploderar i trakten kring lungorna, sprider sig som en ny typ av oorganiskt virus till alla kroppens vävnader, celler, tar över senor benmärg flöden av blod uppåt och neråt, till hjärnan och från, området längst ner i ryggraden ett centrum för orgasmen, där det vita i en kärnkraftsexplosion börjar och slutar. Där jag börjar och slutar.
***
Livet blir en ryckig linje mellan plastorgasm och
stiltje: Jag står på tå på planeringskonvoj för den lesbiska utopin. Vi bygger systerskap, kreativitet utom räckhåll för patriarkatet, vi ger plats för alla, alla ska få utvecklas, blomma, alla ska få hjälp bort från mannen på gatan som begränsar oss, tvingar oss, invaderar oss med varmkuk. Vi penetrerar hellre varandra med gummi och plast. Jag står och nickar, jag är inget undantag, jag vill dit, till frihetsutopin. Jag ställer mig med fötterna stadigt mot golvet, blundar och tar sats och springer, vältrar genom rummet och dess lesbiska folkmassa, välter ner människor, fittor, springer ut genom dörren, ut ur byggnaden, genom gatorna och efter det kommer jag till ett industriområde, ett rökigt cementlandskap och när jag stannar till, tittar noga, nej visst är det plast, stökig, smutsig plast med koldamm, avfall, soptipp, produktionsrester.
Det är godis- och leksaksfabriken kanske.
Jag trycker mig in i skräphörnen, i gigantiska högarna av självlysande neonfärgat kemiskt industriavfall. Jag ser hur marken välter ner i sig själv när jag tar spjärn och dyker in i högen som när jag tryckte in stora pinnar i myrstackar när jag var liten. Nu är jag liten och inuti
när kroppen omsluts av plastrester,
när de ligger tätt intill kroppen och täcker mig, vad är det för damm?
Nedmald medicinutrustning, små flarn
av misslyckade blå tuggben till hund, den billigaste smetmaten från kiosken? Allt blandas i mitt sinne och omsluter mig som i en livmoder. Partiklar lägger sig efter huden, ristar in, klibbar fast, berör mig. Jag rör mig i massan med fiskliknande ryck, försöker tränga längre in men allt är så fast, hårt, ogenomträngligt.
Mer våld skriker kroppen, småbitar smeker mot min rygg mina
vad är det för ämnen, gummi? silikon? bröst låren
färgerna, stickande lukterna en våg av endorfiner molekyler på
en våg av plötslig vrede väller över mig, insidan och utsidan
gör att jag tar brutala simtag ner i massan, böjer mig för flödet vågen från fittan
jag använder all urkraft jag haft ett neonfärgat ljus genom stängda
kämpar för att utplånas mot giftet ögonlock
vrider kroppen i ett rus och frätande mot ländryggen gammal
våld maskinvätska
som övergår i urladdning. i självlysande blinkningar i skräpet, i
där blodet upp mot hjärnan
vaknar upp i en sophög efter stormen, rör armar och ben, reser mig, samlar ihop mina gymnastikskor och tar bussen tillbaka till feminististklubben, härgad, varm, tömd.
***
Jag ser regnbågar tillräckligt sällan för att vilja klicka fram egna. I ett digitalt landskap drar jag punkter fram och tillbaka, färglägger efter eget sug, plaströd, orange, citrongul, neongrön neonblå neonlila. Här är jag som jag ser ut. När verkligheten känns för grå har vi kommit på en digital värld av klick som vi beställer allt i, det finns inga naturlagar, och det är det som är vår dröm. Jag ställer mig upp bredbent och vänder munnen uppåt mot taket som för att kunna bli genomsköljd av extrempastellerna. De kommer uppifrån och forsar som lightsaft in mellan läpparna, in i munhålan och vidare ner i matsmältningskanalen. Om jag lät det skölja ut som kiss så skulle min kropp vara ett rör genom vilken hela den här kraften kommunicerade med vårt universum. Blinkgodis, tv-spelskonstruktion, rosa akrylnallar och my little pony-landskapen i våra drömmar radar upp sig och kastar sig in i mig i en aldrig sinande ström; fyller mig.
***
Försöker tänka naturliga tankar, invaderas
av andras logik, flippertänket
reklamflowet, blinket
tänker tankar åt dig ger dig maskinintelligens
tänker
åt dig.
***
Det är det. När jag släpper motståndet blir invasionen en njutning. Jag ser mig själv när jag vältrar mig i godiskioskens lagerbassäng. Över hela magen neongula citrongeléprickar, välter och faller av kemiskt framställt skum med bananarom, innanlåren täckta av hallongelé, fruktliknande plastbitar som går att stoppa i kroppen.
En grupp människor sönderstressade, gräver upp ca hundrasjuttiosex godbitar var och trycker ner dem i varsin rosa- och svartrandig godispåse, de gör det med avstängd blick, med vanan, med trycket, med måstet, med suget, de
trycker i sig lika många, hundrasjuttiosex godispluppar var, de flesta är i rosa, neongrönt, det öppnar upp för masspsykosen då tiodubbla flocken, mer av en ström människor som kravlande om varandra kippande efter andan försöker fånga in så mycket neonrosa lightgrön citrongul turkosblå svart plastic som de kan.
De når inte mig då jag ligger på botten i stiltje under tre ton transparentkulörta småbitar. Jag glömmer plötsligt vad de är, går de att äta? Kan man äta plast; är de plast? Långt uppe hör jag en hel befolkning sleva i sig godis: färgämnen, aromämnen och reaktiva substansgivande stabiliseringsämnen. Härnere smälter bitarna ihop till en massa, en värmd neonprickig smet som sluter sig tätare inpå min kropp igen som om vore den en persons eller flera personers genuslösa kroppar pressade mot min. Tryggheten i att vara fast här nere, innesluten.
Jag rör mig i slow motion medan syn och hörsel dör bort; plastbåtarnas myller tonar ut i ett brus inuti mitt huvud, det sista jag ser är rörelser långt borta genom ett flera meter tjockt täcke av smält godis som kladdar sig in i mina ögon, mot hornhinnan. Gentemot den pressande tyngden från allt godis förhåller jag mig helt mottagande, utsatt, passiv. Jag kan inte längre avgöra slutet på mig själv och början på det yttre, jag smälter samman med en artificiell smältmassa, cellerna i min hud blir stora plastmolekyler, hela hudytan som omger mitt köttiga inre blir en plastad väv, som gladpack runt en köttbit
i köttdisken. Hela jag ett enda lösryckt
organ som
bultar.
***
Vilan i hjärnan.
***
Stillheten i lägenheten när jag kommer hem efter tre anticimexattacker på allt levande. Kemikalier sticker i näsan, gör mig levande, jag ler, smeker köksbänkarna. Skafferierna är tömda, täckta med tunna ytor gift och rymden i skåpen genomsyrade av toxisk ånga. Mmm. Helt ensam utan andra organismer, sätter mig på köksgolvet, pressar ryggen mot skåpluckor i plastlaminat, helt dött, sterilt, rent. Tankarna oberoende av andra liv, andra medvetanden, ekar bara mot elektronikens fejkmedvetande; brödrosten, mobilen, termometern, radion, laptopen.
***
Sedan sista scenen en klockan fem på morgonen, en tidlös kapsel. Jag vaknar upp efter ett festkaos i en okänd, sönderskräpad lägenhet, landskapet ett krigsfält av mörker, skräp och kroppar som stängt av sig i slumpmässiga mönster runt möblerna, sovandes på golvet. En karusell av festminnen, av knarkade sinnesintryck, av kryllande ljus och ljud i min hjärna. Lägenheten vindstilla natt. Jag vaknar för att kroppen gör uppror, både tömd och fylld på energi, är hungrig efter allt: fest, sex, godis, martini. Fittan, magen, bröstet, munnen tomma hål att fylla, spärrar upp ögonen i lust och åtrå, begär, längtan, sug efter liv, jag tänker väcka alla och kräva en fortsättning på festen, vräker mig upp ur en hög av plastflaskor och trasiga plastpåsar, kladdiga halvtuggade godisar överallt mot min kropp. Och jag har inga kläder, inlindad i plastfolie på skämt, men nu är det allvar, det aktiverar fittan, blossar huden. Kallsvetten mellan huden och plasten värms upp, suget efter att bli fylld. Rotar runt bland plastpåsar efter godis, trycker in några stycken äckliga kladdiga i munnen, hittar den läskdränkta godisskålen, lyfter upp den tryckt mot magen, rödljuset ute på gatan färgar taket i lägenheten. Söker upp min kompis på golvet bakom soffan, också på skämt iklädd plast, dyker ner mot hennes kropp, tränger mig in i sömnen tillsammans med godisskålen, hon vaknar. Jag häller godis över oss, kladdigt godis blandat med cola och hallonsoda, verkligheten är kropp, plastfolie, smågodis i regnbågsfärger,
hon stirrar på mig,
tränger sig tillbaka in i mig, samlar
med tryckande rörelser kysser mig smågodis i näven, trycker in under
ålar mig framåt, andningen plasten mot mina bröst, trycker in
jag stirrar på henne som för att kräva mer under plasten mot min fitta, socker
stirrar in i henne uppspärrad och färgämnen
delar av hennes fingertoppar fyller upp mig trycker upp läskkladdiga händer i
sömnen, fyllan kommer tillbaka mitt ansikte
rödljuset växlar i taket till gult grönt svettiga plasten som
orkar inte komma elektricitetshölje
att somna här i plasten en hel näve blötlagt smågodis i
båda samtidigt artificiella färger intryckt en och en
mätt på godis, svettig plast och uppfylld av stilla fingrar, karameller.
***
Rosa karameller.