Språket är en storlek man måste vänja sig vid
Allt jag minns kommer att tas
ifrån mig.
Jag tror på att krukväxterna måste vattnas när det regnar ute.
När det regnar ute ger jag mig av. För att finna eller finnas.
Granit är sårskorpor.
Jag får aldrig glömma det.
De där små lapparna att laga punkan med. Som plåstren på mina knän.
När mina föräldrar är sex år skiljs
jag. Det finns sådant som inte går
att fotografera.
Det finns sådant som inte syns.
När det regnar inne ger jag mig av. När det regnar
ute kommer alla grodor fram. Jag
vill försvinna
bland dem. Gå och kom aldrig mer tillbaks.
De är fler än vad som går att räkna, säga. Jag saknar simhud.
Alla små beståndsdelar. Kroppens minsta ben sitter i örat.
Om jag kysser alla grodor kommer jag själv till slut att bli
alla grodor. De har inga öron.
Gå och kom aldrig mer tillbaks.
Jag har föräldrar.
Att säga orden högt, för att känna dem i munnen, veta
att de faktiskt finns. Regndropparna i munnen.
Smaken av järn. Stabiliteten.
Jag kan inte ta mig ifrån det som skapat mig.
Det är punka på cykeln, kedjan har hoppat. Den ligger i en vattenpöl
och rostar.
Svanarna ritar pilar på himlen.
Det är just det här med att förhålla sig.
Att med linjal mäta mellanrummen mellan er på fotografierna i albumen.
Det exakta avståndet i centimeter.
Det finns vissa gränser som man inte kan
kompromissa med.
Att släppa ner grodor i regntunnorna och de simmar runt runt, utom en som
sjunker. Jag
mäter mig från er. Vattnet som stiger, utplånar.
Vattnet tar över allt.
Flaskposten i sjön
och önskan
att den ska välja mig att komma tillbaka till.
Svanarna glider runt runt
fastsatta på en kedja som drivs av en motor
på bottnen av sjön. Djupt ner i dyn.
De tunna vita rötterna som utgår från en människokropp.
Att klippa av med trädgårdssaxen.
Flyttas mellan hus, lyftas in och ut.
Svanens hals ett frågetecken.
Några flagor av rost mot det vita.
Klistret släpper i kanterna på fotografierna i albumen, som om de är redo
att sära
på oss.
Den här platsen finns
inte längre. Den enda ovissheten
är verkligheten. Tapeten och möblerna finns kvar som ett bevis.
Med nageln kan jag skrapa fram era ord i köksbordets skiva.
Med nageln kan jag skilja på krukväxterna, sönderdela, vattensjuka och
slemmiga sjöväxter. Näckrosornas rötter
håller fast i stolsbenen. Drar iväg.
Fotografierna flyter ut ur albumen.
Att klippa ut en människa ur bilden och se en människa
i hålet som blir kvar. Allt jag lovades.
Svanar håller ihop hela livet.
Hur kan man komma ifrån sådana ord
när de bara finns.
Den öronbedövande svanesången över sjön, väsandet.
Kallsupen smakar grumlig botten, mörkt djup. Trycksvärta
på tungan. En hemlig skrift
slår ut i blodet. Flaskposten
reser genom mig.