Vi är också Gertrude Stein En gång var vi skrivarskolestudenter. En gång bodde vi på en ö i Mälaren och ägnade dagarna åt att tänka text. Vi var ground breaking, heart breaking, on the verge, cutting edge. Poststrukturalistiska teorier slog ut som rosor på våra kinder när vi gick kvällspromenader i skogen. Vi sa: USA ut ur Irak, ge oss en subversiv modell för relationen mellan politik och estetik, litteraturen ut ur kapitalismen. En gång låg vi i en lada och läste varandras texter med frågan: varför behandlar vi inte det här som kollektivt, varför skriver vi inte vidare? Vi var obstinata studentskor med bläckpennor i alla fickor, vi vägrade fostras till författarsubjekt. Vi hade inga favoriter, sådant brast i situationism tyckte vi och situationismen hade bosatt sig i våra mellangärden. Föreställningen om favoriter implicerar existensen av ett författarsubjekt som inte existerar, sa vi. Vi skrattade åt subjektet, vi såg ett kontinuum av begär framför oss, vi trodde inte på enskilda entiteter i världen. Författaren var ett konglomerat av faktorer som människor förstod som en enhet därför att de blev tillsagda att göra det, och vi vägrade lyda order. Författaren är inte en individ, sa vi. Författaren är stora mängder tid, stora mängder idéer, en mänsklighet av skriven text och levt liv, spridda geografiska platser. Och individen som en specifik subjektivieringsversion av verkligheten är dessutom borgerlighetens grundpelare. Borgerligheten är borgerlighetens ansvar, inte vårt, vi är upptagna med att avlägsna den ur systemet. En gång deklarerade vi: Idén om författarsubjektet gör författarna ensamma och litteraturen sämre. En gång fortsatte vi: Men vad ska man göra om man är kvinna då? Om man är blatte eller flata eller finlandssvensk? Om man aldrig ens har fått vara ett självklart subjekt i den svenska litteraturen? Ska man ge upp en position man aldrig ens har fått? Vi svarade: Åh, vi vet inte riktigt, kom och lägg dig närmare. En gång visste vi inte vad vi skulle ta oss till när vi skrev texter om författarsubjektet, om vi skulle underteckna dem eller inte. Vårt begär efter erkännande skavde i oss på nätterna. Vi ville ha mer fantasi och mindre bekräftelsebehov, vi ville operera ut marknadsekonomin ur våra hjärtan. På ett språk som alla kunde förstå sa vi till varandra: Allting tillhör oss. Litteraturen kan inte vara privat egendom om litteraturen ska vara vår. God damn it, let's act so there is really no use of a center. Athena Farrokhzad är den allestädes närvande redaktionsmedlemmen som bor och skriver i kollektiv.