14/11 2007



Sju docksmå fågelskrämmor på ett fält,
i vita klänningar, med huvuden av kokosnöt.
     En liten pojke som trampar ovanligt fort på en mycket stor ljusblå cykel. Pojken har svart hår, klippt i klassisk asiatisk frisyr. Kortärmströja, ljusa knälånga byxor.
     Träd med stora vita blomklasar.
     Cyklar.
     En brun get sliter ivrigt  – ivrigt! – i gräset.
    Å, hur det gått för den som lämnat mopeden vält i krossat glas och utspilld läsk (fyra backar, gröna, som lastats bakpå, och nu fallit). Poesi liknar kärlek, som att se. Att det gör ont där, som du håller handen strax under din vänstra njure. I din lilablommiga dräkt. Under hatten, som skyddar dig så bra – så ypperligt! – mot solen.
     Sedan, med sin rödfräkniga hy, tuggar hon sin ananas med läpparna formade som en fågelnäbb, så ivrigt och så duktigt att jag ville äta hennes ätande. Så hörde jag henne hicka så ljuvligt som den lilla svartvita fågeln i zoologiska trädgården, och då ville jag äta hennes hicka. Att förnimmelsen av det poetiska kan likna kärlek, genom identifieringen, urskiljandet, som av det gröna risgräset, som växer så tätt i Mekongflodens delta. Ljuset och skuggorna i det, som blivit så långa nu. Mjuka, så ljust grå. Solen så som honungsvatten över växtligheten.
     Bränsle är det att iaktta, sinnena är de yttersta välgörare. Ingenting av allt detta lyckliga ljuva, eller smärtorna, utom kanske fågelskrämmorna (de små dockorna!), kommer jag att skriva om.
     Ingenting av detta, som är så noga utmejslat, och så särskilt som poesi, klart för iakttagelse, som kittlar som kärlek, eller fasa, i de innersta skikten av igenkännelse, ska vara med i mina verk. Bara vara ännu en läsning av liv. 



Vendela Fredricson
är född 1974. Debuterade 2006 med romanen Landar på Modernista förlag.