Lite över ett år har gått sen Ett lysande namn startade. Vi växer och blir fler. Och det har gått bra för mig också. Kritiker i Helsingborgs Dagblad och ibland i Aftonbladet. Där har har velat behålla det där barnsliga kickskrivandet som Ett lysande namn föddes ur, den livsavgörande jävla läsningen som vi efterlyste och levererade. I recensioner är det något man får jobba fram, om en bok i månaden avgjorde mitt liv skulle jag vara en nickedocka och troligtvis trasdocka. Men varje bok är skitviktig för någon och då är jag den i 1500 till 5000 tecken. Sen har jag fritid och blir besviken på typ det mesta. Tycker att poesin kunde ge så mycket mer, vara over-the-top och direkt och mesigt mesigt vacker. Det är bara min fetisch men i konstrast till någon sorts proffs har det har blivit viktigt att spara saker jag håller nära, lägga de böckerna under kudden som dagböcker eller kärleksbrev.  Sakerna Viktor sovit med under året:     Science fiction-poesin i Kristofer Flensmarcks Den sista expeditionen och Johannes Heldéns Bug bomb. Fulkultur, grandiosa gester, action och queera pojkrum.       Och att alla skriver tillsammans, kollektivsskriv, polyfona röster, det är årets revolution och ett av nästa års nummer blir helt kapat av dessa ligor. Decentralisering, egodöd och androgyna blobbar.      Så i favoritnumret ruskar jag ur kudden en kollektiv sci-fi-dikt av mina favoritpoeter. Favvo-favvo-favvo. Viktor Johansson är inte längre den ensammaste redaktionsmedlemen. Nu är vi:et ett äkta vi, som i You take my breath away, som i We are the people who's come here to play.