Utdrag från dagbok. Kl. 03:17. Detta är ingen övning för mörkerseende. Detta är ingen övning i hur natträdda sinnen beter sig i ljusfattiga rum. Detta är en mardröm. Kl. 09:32. Den absolut vackraste empatin, är den empati som inte skiljer på offer och bödel. En empati som med en gigantisk varm kram omfamnar allt och alla, skänker godhjärtade och småfåniga pussar. En sådan kärlek äger väl ingen? Ändå önskar jag mig den, men från vem? Ja, hur går man egentligen in i kroppen som man absolut inte anser sig vara? Tugga sig sin in med allt sitt kurage, all sin fjäderlätta tyngd, för att förändras till det sämre, bara för att få uppleva det alldeles särskilda. Ordna upp sig till den eller det man föraktar mest. Bli utbuad från sitt eget bo och ge igen genom att inte ge igen. Kl. 11:34. Först nu intar jag min frukost, med perfekt kokat kaffe. I natt läste jag ännu ett kapitel av Johan Cullbergs bok Skaparkriser: Strindbergs Inferno och Dagermans. Medryckande. Men ibland är den lite talträngd och på tok för spekulativ för min smak. Eller varför skulle inte det vara min smak? Nåväl, vet inte varför jag kommer att tänka på den boken, kanske för att den bidrar till en mer komplex bild av vad prestationskrav är, än vad jag tidigare har tänkt på – har precis börjat skriva på min andra diktbok och allt känns oförbätterligt dåligt. Kl. 14:01. Tänker på hur många platser jag aldrig kommer att få uppleva innan jag dör, aldrig kommer att få känna under mina nakna fötter, och hur många fina böcker jag aldrig kommer att hinna läsa. När jag var femton år, d.v.s. för fjorton år sedan, var jag övertygad om att jag skulle hinna pröva på i princip allt vikigt innan jag skulle bli trettio. Nu är jag tjugonio och har inte kommit utanför Sveriges gränser, och har inte ens läst en bråkdel av alla böcker jag har tänkt läsa. För att inte tala om hur många miljoner människor som skulle kunna bli mina närmaste vänner, om jag bara flyttade till en annan stad eller ett annat land. 17:40. Jag blev intervjuad av en dansk morgontidning häromdagen, kulturjournalisten som intervjuade var själv poet, och samtalet gällde min debutbok ”Sudden death”, men även min debutskiva ”Fish in a tear”. Samtalet var givande, och jag blev glad. Talade om hur jag har brutit mig loss från ishockeyn i ett slags våldsamt fadersuppror för drygt tolv år sedan. Och att jag nu är fri som en fisk i en tår. 19:00. Var det inte fars dag igår? Eller var det i förrgår? Min far ringer bara på min telefon när jag har presterat något anmärkningsvärt, när han har läst något bra om mig i tidningarna, som om det endast är då han kan stå ut med att vara en genetisk länk mellan sig själv och mig. Och när jag har fått dålig kritik i tidningarna hör han inte av sig alls. Jag tror han i dessa stunder skäms över sig själv. I min fars värld är jag en förlängning av hans framgångar, hans misslyckanden. Så har det alltid varit, och jag har nog förlåtit honom för detta, men inte kommit över det. 22:12. Alla mina nätter frambringar mardrömmar, därför är jag rädd för att somna. Varje natt är den andra lik och det tycks aldrig ta stopp. Jag vaknar alltid vid 03:00-tiden med en knuten näve i halsen som vill slå sig ut och tända lampan. Tom Malmquist gav i år ut diktsamlingen Sudden death om sin tid som ishockeyspelare. Som junior i Huddinge IK var Malmquist en av landets mest lovande hockeytalanger och kapten för Stockholms TV-pucklag 1993. Även under 2007 debuterade Malmquist med altcountryskivan Fish in a tear. Liksom diktboken knyter skivan an till en manlig problematik. Malmquist har även skrivit kulturjournalistik, bland annat för DN, SvD och Expressen.