den vita staden en längtan är placerad i kroppen det går ljud i marken klot av sorg far fram under jorden vi springer genom tunnlarna ett sekel av elektricitet gnistrar i våra ögon i sovstaden finns ingen vila människorna glöder i mörkret bilarna kör i oändliga linjer marken pulserar av rymdljud och längtan blåblänk färdas i vinden från fönster till fönster som tunna skuggor fångar vi de små bollarna av ljus som knapprar mot blecken en ljuskula i handen och hela kroppen lyser det är ett så vackert ljus vi ligger i våra sängar och glöder vi skickar signaler genom luften sköra meddelanden av kött och blod rakt ut i natten det finns inga system och mönster bara små spår av ljud vi lämnar efter oss hängande i luften   Innan vi somnar       tänker vi på pojken som förvandlades till en fågel rädslan rullar ihop sig till små kulor på den sträva fjäderdräkten det finns små hål i allting där ljud och fukt alltid tränger igenom små hål i stål och bly som inte står emot saknaden den rinner längs fasaderna tränger upp ur jorden rinner in i oss om natten spår av himmel ödsligt eroderade kroppar av stål och sten         en tystnad så stor i vinden   kunde en fågel lyfta det går ränder i byggnader på samma sätt som i människor det händer av sig själv kommer någon att hitta oss gräva upp oss med stora maskiner som låter så högt   så högt   det tjuter vi är fält under askan de gigantiska griparmarna liknar fåglar av stål som pickar sig ner i allt det här sköra strängar från stjärnor och planeter löper mellan husen människorna tar med sig tystnaden när de går längs gatorna och ner i tunnlarna ett hål i natten suger in alla tvivel vi dör ifrån oss fraktas genom varandra de hopplösa sjunker in i väggar av sten en pojke vaknar mitt i en mening och sticker sin lilla hand     ut i rymden man kan tydligt se hur han håller runt solen staden gör minnena lättare de lämnar oss om natten i trappuppgångar och gathörn följer med förbipasserande och löses upp i regn man kan hitta sig själv i ett skyltfönster en flyktig serie bilder små skärvor av saknad som påminner om sorg vi suddar ut våra ansikten i asfalten om kvällarna går vi ner till kajen och låter kropparna glida ner genom vattnet svaga toner lämnar lungorna och stiger upp mot staden medan vi sjunker mot botten ibland ser vi himmel och träd luften är klar och löven lyser rakt igenom oss vi vaknar av vingslagen fåglarna fyller hela natten de skriker in i varandra och vi ligger alldeles stilla när himlen faller genom husen stjärnorna är för stora för kroppen de gamla husen leder sömnen rakt ner i marken vi är rädda om vi sluter ögonen åker jorden ur sin bana en lätt förskjutning bara sedan tumlar vi     ut i rymden allt omvandlas till ljus vi lyser i mörkret när morgonen kommer har allt brunnit ut     långsamt rinner staden ut i havet vi upprepar oss                                               lägger himmel mot himmel molnen vräker sig upp ur stadens mitt järnlungan kan inte rymma all rädsla den stiger i den klara luften vi försöker anpassa oss åt det nya klimatet ibland ler någon och då vill allt svämma över pojken vaknar i tårar de rinner ner på hans bröstkorg staden projiceras över den lilla kroppen om man tittar noga kan man se hjärtat lysa mellan de höga husen stjärnorna faller från himlen de smäller i tak och betong när pojken håller sina händer kupade över öronen kan han höra hela havet varje natt ser vi nya fåglar föddas ur himlen smärtan faller genom huvudet när vi lägger oss ner ramlar rakt genom byggnaderna spröda bitar av liv djupt begravda i jordklotet staden står stilla i den bleka eftermiddagen intill landningsbanorna vilar de stora skroven de vita kropparna glänser i soldiset vi väntar på dödsblåsten på viktlöshet att flyga rakt in   i ljuset Jessica Andersson | Född 1977 i Skåne, bor i Stockhom och skriver ibland artiklar och intervjuer om litteratur och musik i tidskriften 00TAL. Ingår också i 00TALs redaktion.