Min käraste Jag som skulle vara full av kärlek. Det finns en smärta i mig som inte släpper. Jag förstår inte att det kan göra så ont. Jag känner en stark oro.          Ibland kommer jag ihåg kärleken när trådbussen stänger dörrarna. Du kommer alltid snabbt, för snabbt och utan varning. Alltid på samma gator, i samma hotellrum. Och staden roterar kring oss, alltid upplyst. En natt, ett liv, en skönhet utan nåd.          Här är tingen de sista. Ett hus står där ena dagen, nästa dag är det borta. En gata man gick på igår är inte kvar idag. Till och med vädret skiftar oavbrutet. En solig dag följs av en regndag, en dag med snö följs av en dag med dimma, varmt och sedan svalt, blåst och sedan stiltje, en kort tid av bitande köld, och så idag, mitt i vintern, en eftermiddag med dofter och solljus, så varm att man kan gå i bara tröjan. När man bor här i staden lär man sig att inte ta någonting för givet. Man behöver bara blunda ett ögonblick, vända sig om och titta på något annat, så har föremålet framför en plötsligt försvunnit. Ingenting är beständigt, förstår du, inte ens tankarna inom en.          Allt faller samman vid första beröring. Jag är rädd. Text av Kurt Cobain, Ola Julén, fs, Paul Auster, Ian Curtis och Tor Ulven i kollage av Jessica Andersson