Människohandel Det största misstaget är Gud, vi får börja där. Ta bort hela skiten. Och nu utrotar vi alla ord. Förortsjävlarna sitter och skriver sms: ta bort alla sms. Vad är det här för ställe. Det ramlar hat ur kanonportarna. Var kommer du ifrån, du vet inte. Stranden är full av brinnande människor – ansiktena efteråt, det uppfrätta köttet – och det iskalla havet utanför som läcker in i himlen. Två hundra vita män äger hälften av jordens alla rikedomar. Döden är inte straff nog. Ingenting vill fastna mot de blöta fönstren. Eller mot själen, jag har faktiskt en själ. Att leva är ett ansvar. När hämnarna rusar in i folksamlingen och vrålar mot den hårda himlen – kommer det underbara ljuset då att återvända? Barnfamiljen ligger på golvet med spett i ryggen och de utslitna ögonen. Det här är livet. Det är inte ihåligt. Vi har ingen moral, det skiter jag i. Du måste lära dig att uttala orden ordentligt. Betraktarens position är så ängslig att det gör ont. Javisst är det sin pappa han ska döda. Han hatar vadfan allting – farsan och morsan, skolan, tomheten, förstår du förstår du. Man kan föreställa sig hela tillvaron som en brinnande boll som aldrig slutar brinna. Åh de här killarna behöver bara kärlek. De gamla käringrösterna i tvättstugan. Döden är i allting som rör sig och som är stilla. Jag ska bli en kostymnisse, det ska du skita i. Barndomen är ett krigshärjat land. Doften av såpa och den våta grusplanen och snön mot mörkret. Toalettbåsen i högstadiekorridoren. Negerslav. Judejävel. Arabturk. Å fy i helvete. Å fy satan i helvete. Nej det är inte som en film. Jag ska bära en blank kedja av lidande, förstår du förstår du: jag ska klara av livet. Dioder kopplade till intet och en säng kopplad till eluttaget och en förtärande eld kopplad till kedjan av associationer som aldrig vill upphöra inne i hans enorma skallrum – hallå era jävla idioter jaget är för stort för sig självt – och ytterst bara vadfan han nu – till slut – skriver ned i cellen. Jag är min frälsare. De iskalla kaffeskedarna lyser. Ingen pratar med varandra. Jobbarpolarna är döda som vanligt, precis som om ingenting har hänt. Vi är födda till att förlora. Han hade aldrig kunnat vandra i en varm flod av ömhet, det finns inte. Ett skal omger allting: en prasslande plastpåse med hemskt ljud och hemskt ljus. Jag ska ta livet av mig. Man kan också vända på det. Solidaritet innebär att skita i att ta ansvar för idioter. Vi sviker ideal hela tiden, varför då. Fettsug hjärnan. Att hata sitt ursprung, det är allmänmänskligt. Jag är inte intresserad av artefakter, jag vill ha iskall realism. Man kommer in i livet. Det här är ett flyktingläger, hela jävla jourlivs hela jävla grillkiosken hela jävla språkkontrollen. Jag är lugn, jag är självtillräcklig. Den vidrigaste ståndpunkten är utanförskapets. Att skriva från sidan är lögnaktigt. Att bena ut det döda djuret. Man lägger sig ned på en brits. Det kommer in en man och klär av en allting. Vad fin du är. Här får du en injektion. Det här är apparaten jag ska använda. Känn. En flock undulater kastar sig från torra trädkronor. Den vita ökenhimlen är en kniv som faller. Staden där folk spottar blod i hinkar. Jaha nu är jag färdig med dig. Vi har koloniserat ditt medvetande. Det luktar lite konstigt men det är inte du. När du kliver ut på gatan fladdrar ljuden emot dig, som enorma varma blommor. Tillsammans är vi inte starka, vi är allt. Vi går på de mördade och våldtagna afrikanernas skallar. Skojar du. Finns det någon tristare angreppsposition än betraktarens; jag vill in i skiten och jobba. Förstår du förstår du. Jag vill rädda livet. Ta med dig din slav och släpa runt honom mellan radhusen och fråga folk vad de anser om honom. Det vanligaste uttrycket är: Skön grej. Vi står och snackar vid grillen: – Skön grej. Barnen i baksätet med huvudena ihop och ett litet tevespel mellan sig: Skönt. Skönt spel. Vad tycker du om allt det här; jag vill gestalta hur vi dras isär – trots att vi ändå hålls samman – och att det finns en fara i att vi blir helt tomma. Vad tycker du? Skönt. Jag behöver nå botten. Jag måste dit bara. Änglar bär mig. Rummet är av blod. Jag ser en stund på teve. Det här är min stund på jorden. Magnus Carlbring | Född 1961, författare, verksam som poet, prosaist, dramatiker, skrivarlärare. Debut 1985; har givit ut nio böcker, den senaste – Dödens lilla bok (Wahlström & Widstrand) – utkom 2005.