Agneta Klingspor | Gav senast ut Går det åt helvete är jag ändå född (Bokförlaget Mormor). 1. Vilken är den sorgligaste dikt du vet? Under hela tonåren läste jag dikt. Sedan mest prosa. Det ligger långt bort i tiden. Närmare bestämt 1963-1966. Jag bar på ett ständigt vemod och en sorgesam sorg. Jag överlevde på dikt . Dikt blev min hemlighet, jag delade inte dikt med någon, dikt gjorde mig hemmastadd i dikten, men ökade mitt främlingskap i småstadens okultur.            I tonåren stötte jag på Edith Södergrans klassiker Dagen svalnar. Den var ny för mig, en uppenbarelse. Sista strofen lyder: "Du sökte en blomma och fann en frukt. Du sökte en källa och fann ett hav. Du sökte en kvinna och fann en själ, du är besviken." O herregud, så sorgligt. Jag måste krympa mig och bli lika liten som småstaden. Måste krympa mig för att bli omsluten av mannen. Det var alltså min framtid?             Frukten havet själen var liksom större och mer än blomman som föregick frukten, den lilla källan och kvinnan, för själen är odödlig  och kvinnan är kropp och dödlig. Hon ville något mer, var något mer och gjorde mannen besviken med detta sitt mer. Något sorgligare har jag inte läst. Långt senare läste jag av samma författare Vierge Moderne, här några versrader: "Jag är ingen kvinna. Jag är ett neutrum. Jag är ett barn, en page och ett djärvt beslut, jag är en skrattande strimma av en scharlakanssol..." Ja, för helvete! Ringa inte in mig, definiera mig inte, lås inte fast mig. Men så kom sorgen. "Jag är ingen kvinna, Jag är ett neutrum." Det är hennes förhållningssätt till könens ordning, detta är hennes svar. Och svaret är bestämt av mannen indirekt.             För att undgå att bli förminskad måste hon bli okvinna, okön, ett neutrum, page, barn. Neeej. Hjälp mig härifrån!