Hanna Nordenhök | Gav senast ut Hiatus (Norstedts) 1. Vilken är den sorgligaste dikt du vet? Det finns så ofantligt många sorgliga dikter. Men en poet som för mig verkligen har utforskat sorgen är Ann Jäderlund. Ur hennes produktion skulle jag kunna citera många dikter som visar fram, omvandlar, eller helt enkelt gör sorg. Det är som om hela hennes författarskap hela tiden drivs mot den där kanten, mot sorgens kant, mot det fullkomliga vansinnet i sorgen. Men just nu kommer jag särskilt att tänka på en liten dikt i den senaste boken, "I en cylinder i vattnet av vattengråt". Eftersom den är så kort – och så fruktansvärt bra - citerar jag den här i sin helhet: * * *S e   n e r   i* *d i n   f ö r s t a * *a  v g r u n d    då* *var  handen* *där   nu* *är  den* *här  * 2. Berätta lite om den. När jag tänker på sorg i förhållande till poesi tänker jag också på melankolin, och på skräcken. Jag märker att jag ofta återkommer till de tre elementen i skrivandet, de är som en sorts förutsättningar där, motorer, impulser, ja, rentav ett slags grundläggande positioner för diktens tal. Därför står jag inte heller ut med att skriva för ofta. Då skulle jag gå under. Brännas ut. Försvinna. Sorgen, diktens sorg, handlar för mig om en ursprunglig sorts smärta, en nästan fritt svävande sådan, utan egentligt fixerbart objekt. Är det födelsen, tänker jag ibland, är det detta att överhuvudtaget bli född som är sorgens och skräckens början? Sorgen växer ur det icke överensstämmande, sorgen kommer sig av glappet: mellan språk och värld, mellan livmoder och luft, mellan barndom och vuxenhet , mellan människornas murlika ensamheter, i avståndet till döden. I min läsning smälter Jäderlunds dikt här ovan samman dessa frågor. Den vidrör glappet.  Och den ser, uppmanar till seende. Den täcker inte över smärtan, nej, den vill in där, i det outhärdliga. Gapet mellan handens olikheter, mellan då och nu, står där oöverstigligt. Någonting är. Och någonting annat är inte längre. Att tvinga sig att se det liknar en sorts masochism. Vad ska det vara bra för, att se in i en sådan olöslig sorg? 3. Snacka om eller baktala poesi som sorgarbete, eller verktyg att bearbeta tragik. Jag vet inte om jag kan tala om poesin som en bearbetning av sorg, men väl som ett sorg-arbete. Ett arbete i sorgen, inuti den, så att säga.  Jag tror att jag inte kan komma ifrån min syn på poesin och litteraturen som oupplösligt förknippade med sorg. Kanske är det till och med så att den verkligt viktiga litteraturen av nödvändighet alltid måste förstärka sorgen, det vill säga vidga den, vrida oss in i den, och därmed också öppna upp mot en sorts destruktion. Viktig litteratur kan aldrig vara uppbygglig. Susan Sontag talar i sin essä "Att se andras lidande" om de bortträngningsmekanismer som är verksamma i det politiska läge vi idag befinner oss. Hon skriver essän bland annat i samband med fotografierna av torterade fångar på Abu Ghraib, tagna av de torterande soldaterna, de står påklädda bredvid sina nakna offer, ler. Jag tror, om jag minns rätt, att hon skriver om hur dessa fotografier vittnar om en förskjutning inom oss, där vår förmåga att se den andre, och därmed också oss själva, är skadad eller deformerad i grunden. Sontag har i flera av sina böcker på olika sätt gått in i frågan om att se respektive att vända bort blicken, och vad det har för politiska och existentiella implikationer. Jag tänker inte vidare gå in på Sontag här, men får henne liksom i huvudet när jag nu skriver den här texten. Jag föreställer mig att en av poesins stora möjligheter är att den öppnar oss mot vår egen svaghet. Vår skröplighet, vår skräck, vår dödlighet, vårt hat, vår sorg. Och att detta är politiskt.