Daniel Sjölin
| Gav senast ut Världens sista roman (Norstedts)



1. Vilken är den sorgligaste dikt du vet?


Mor

Jag bär dig som ett sår i pannan,
ett sår som inte vill läkas.
Det gör inte alltid ont. Och inte
rinner hjärtat ut där och dör.
Men ofta blir jag plötsligt  blind
och känner blodsmak i munnen.
 
                                             Gottfried Benn



2. Berätta lite om den.

Det är en sån här dikt som man egentligen ska berätta, inte citera. Man ska inte avslöja titeln först utan sist. Som när jag fick höra den av en kollega en dag på lunchen: "Fan, Gottfrid Benn skrev en jävligt fin dikt ... " Jag tycker att den utrycker all den motvilja och ambivalens som utgör bandet till en mor, samtidigt som bandets obgripligt konkreta och just blinda sammanbindande kraft blir nålad på en bestämd punkt i munnen. Jag vet inte alls när Benn skrev den, men dikten behöver inte nödvändigtvis vara skriven efter Mors bortgång. Trots att det inte finns ett enda enskilt element inuti dikten som markerar att det handlar om en mor (och inte en hustru, man, son, dotter eller tillfällg förbindelse), tror jag inte att den kan heta något annan än Mor. Just blindheten och blodsmaken i munnen - och den undermedveta känslan av påträngande närvarande och total frånvaro - gör detta till en ultimat Mor-dikt. Och en ultimat Mor-dikt är per definition mycket sorglig.



3. Snacka om eller baktala poesi som sorgarbete, eller verktyg att bearbeta tragik.

Sorgen är klar och klangfull. Sorgen är vacker och stark och fjäskig. Den utspelar i det Efteråt, eller det gränsland mot Efteråt, där distansen till känslan börjar infinna sig. Först i detta mellanrum blir språket användbart. Språket är ett distansieringsverktyg i grunden (somliga poeter lyckas använda det till motsatsen men det händer mycket sällan) och kräver
alltså ett avstånd för att kunna verka. Jag brukar tänka att sorgen är ett isberg som bryts loss ur en glaciär. Glaciären är en oöveskådlig massa av känslor, men när en bit bryts loss (artikuleras) och guppar i väg har sorgen utkristalliserats och blivit en egen avgränsad kropp. Det iskalla vattnet är givetvis språket, som separerar isberget från glaciären, samtidigt som det får sorgen att flyta - och sakta smälta undan.

Men för att bearbeta? Njaä språket kanske kan slita loss stora berg. Men innan glaciären kalvar, innan känslorna blir formulerade och således innan sorgen kan ta plats - ja då finns bara vreden och hatet och kriget. Jag vet inte vad språket har där att göra.

Sorgen är tillämplig när diktaren ska hamna i balans och acceptera livets brutalieter. Men då är man egentligen redan på väg igenom sin sorg, på väg bort från den omdelbara närvaro i känslan som finns innan språket. Så, som sorgearbete är nog skrivande riktig bra, det fjärmar oss från känslan. Om man nu tycker det är ett vettigt sätt att gå igenom och lämna en del av
livet där en unik känsla föddes och levde i den språklösa brutala, oerhörda.