Staffan Söderblom | Gav senast ut Örnarnas rike (Norstedts) med Brutus Östling. 1. Vilken är den sorgligaste dikt du vet?  Gustaf Frödings "Säv, säv, susa". Säv, säv, susa, våg, våg, slå, I sägen mig var Ingalill den unga månde gå? Hon skrek som en vingskjuten and, när hon sjönk i sjön, det var när sista vår stod grön. De voro henne gramse vid Östanålid, det tog hon sig så illa vid. De voro henne gramse för gods och gull och för hennes unga kärleks skull. De stucko en ögonsten med tagg, de kastade smuts i en liljas dagg. Så sjungen, sjungen sorgsång, I sorgsna vågor små, säv, säv, susa, våg, våg, slå! 2. Berätta lite om den. Den är en vaggvisa för en som redan insomnat för gott. 3. Snacka om eller baktala poesi som sorgarbete, eller verktyg att bearbeta tragik. Jag skrev en dikt om den saken, för länge sen. Den går så här: Dikterna stannar till inför döden. Dom är nyfikna. Dom tränger fram bland begravningsgästerna, stannar till inför gropen. Sen hasar dom ner i gropen, jag hör gruset rassla mot gropens botten. Dikterna vet ingenting om döden. Dom tål inte tystnaden. Dom bara gömmer sej, dom gömmer sej och tröstar bara.